Någon hatar oss igen är inte en epostroman, utan den bygger på en Facebook-Messenger-chat. Det är första gången jag läst en Facebook-chat i bokform, och tyvärr hoppas jag precis som den dryga recensenten på Tidholms bokomslag att det här inte blir någon trend som håller i sig. Att läsa en lång, intern och ostrukturerad dialog är helt enkelt lite för rörigt för mig.

Det bär mig emot att kritisera Någon hatar oss igen. Författarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren är svenskfinska skådespelare som sedan 2005 varit aktiva med den feministiska och normkritiska duon Blaue Frau. Jag älskar feminism och normkritik. Och jag älskar titeln Någon hatar oss igen. För så är det ju att vara feminist eller queer eller antirasist eller kvinna. Alltid är det någon som hatar en, oftast på internet. Jag ville så gärna gilla den här boken, men lyckades inte.

Av Någon hatar oss igen att döma så lever och arbetar Ahlfors och Wingren tätt inpå varandra. Chatten är full av deras vardagsproblem: barn som får kräksjuka eller måste till akuten. Konflikter med medarbetare. Gränslösa män som tränger sig på och inte fattar hinten. Den har också täta inslag av existensiell ångest, och man ser mycket av den typen av stöd och systerskap som jag tycker att världen behöver mer av. Som när de inte båda har råd att ta ut lön ur sitt företag, och Wingren insisterar på att Ahlfors ska ta ut sin lön, eftersom hon har en mer ansträngd ekonomi. Det finns en så enkel och oförfalskad kärlek i när Ahlfors konstaterar: ”Jag tycker vi jobbar lika mycket men jag har en backup. Och då är det ju helt sinnessjukt att du ska vara jättepank o jag ha massa med pengar. We are in this together.”

Jag kan se, ändå, att det finns en poäng i Facebook-chatten som medium [kan man säga så? Det är ju boken som är medium] just för att det ger den där oredigerade, mänskliga ärligheten. Som när Ahlfors skriver att hon måste gå tidigare från jobbet eftersom hon ska till sin terapi, och Wingren skriver en mindre uppsats över åtta meddelanden där hon diplomatiskt försöker balansera sin irritation med sin omtanke, och avslutar med:

Och blir bara irriterad för att jag kollat med dej och sedan kollat med alla och skött hela den där tidtabells uppdateringen [sic!] o så skriver du som om vi aldrig talat om det, som om jag på något vis bestämt tidtabellerna och pushat dej att skippa terapin, det är min reaktion alltså, men för mej är allt ok, bara du kollar med de andra, så att alla vet vad som gäller. Jag kan stanna längre flera kvällar, jag tar bara dit tyra. OCH JAG STÖDER TERAPI OCH TYCKER DET ÄR VIKTIGT.

Ett annat inslag som jag verkligen tycker om är de återkommande frågorna i förbifarten, när någon av författarna skriver till varandra: förresten, är du arg på mig? Har vi någonting otalt? De här små meddelandena återkommer gång på gång, och en hel sida är vigd bara åt dussintals med sådana små miniförsäkringar: allt är väl okay mellan oss? Är det något vi behöver prata om? Små frågor som jag läser som små uttryck för kärlek: Du betyder så mycket för mig. Det är så viktigt för mig att vi är sams. För det är vi väl?

Illustratören Johan Isaksson har gjort ett genomgående lysande jobb med att klippa ihop collage i en stil som påminner mig om en musikvideo av Franz Ferdinand, men samtidigt om Jan Stenmarks dystra teckningar. Inslagen ur 50- och 60-talstidningar är återkommande och charmiga, men ofta är de skruvade på ett sätt som blir skrämmande eller eller surrealistiskt. Som när ett kvinnohuvud ligger och flyter löst i ett glas, eller när ett huvud tillhörande Jussi Halla-aho – ordförande för det politiska partiet Sannfinländarna – klistras ihop med kroppen till en vägglus. Bitvis är illustrationerna närmast geniala, som när författarna för en lång diskussion om kukar, och det sker mot bakgrund av ett sobert, klippigt skärgårdslandskap, där det tar ett ögonblick att inse att de besynnerliga knotiga träden som står här och där är just enormt uppförstorade, erigerade kukar.

Så det finns verkligen behållningar i Någon hatar oss igen. Ju mer jag skriver på den här recensionen, ju fler exempel jag tar upp, desto tydligare blir det för mig att det verkligen finns många inslag som är fina, tänkvärda eller roliga. Det absurda blandas med det vardagliga, och jag får en känsla av att jag ser vart författarna ville komma. Kanske räcker det bara inte hela vägen fram. Kanske borde de ha dödat mycket fler darlings och kortat ned boken rejält. För trots de ganska många pärlorna, så håller det helt inte hela vägen genom 200 sidor.

Similar Posts:

• Om viljan finns – är det ganska naturligt
• Att mista sin bästa vän
• Noveller om folk som känner varandra
• Lyhört relationsdrama
• Livets vägar

Och idag – en diskussion om det finns ens framtid för finlandssvensk poesi? Varför?

Som bakgrund bör ju förlagsfusionen 2012 nämnas när förlaget Schildts och Söderström & co gick ihop och bildade ett storförlag (S&S). Där och då väcktes en debatt i Finland som nyligen åter färgats av litteraturhistorikern Tuva Korsströms Från Lexå till Glitterscenen (S&S 2013), en genomgång av finlandssvenska författarskap från 1960-talet till idag. Eller ja, idag om idag råkar räknas som 28 år sedan. När Tua Forsström debuterade. Boken marknadsfördes i Finland som ”så heltäckande som möjligt”, samtidigt som Korsström glömt eller helt struntat i att ge plats för poeter verksamma idag – så uppstod naturligt frågeställningen: Är finlandssvenska poesin döende?

Av Korsströms verka kunde man kanske dra slutsatsen att den finlandssvenska poesin är döende, oberoende av om man ser på den kvantitativt – inga eller få nya viktiga poeter sedan 1970-talet – eller kvalitativt: de nya poeterna som debuterat sedan 1980 är på det stora hela så betydelselösa att de inte behöver tas med i en litteraturhistoria som marknadsförts som heltäckande.
(Peter Mickwitz)

Poesin. en debattbok – är med andra ord ett resultat av en större litterär debatt i Finland och är i form av en (mejl)korrespondens mellan sex finlandssvenska poeter som ger sin syn på saken. Fem teman finns att förhålla sig till, fem kapitel. Kort beskrivna: 1. Kan samtidspoesin ignoreras (som Korsström gjort)? 2. Poesins ”obegriplighet” 3. Litteraturkritik, vem skapar rum i det offentliga samtalet? 4. Poesins strukturella förutsättningar – (förlag osv.) 5. Framtidens möjligheter för svenskspråkig poesi i Finland.

Utifrån dessa temaställningar debatterar Matilda Södergran, Peter Mickwitz, Tatjana Brandt, Henrika Ringbom, Agneta Enckell och Ralf Andtbacka, en korrespondens om finlandssvenska poesins egenvärde och framtid.

Om än inspirerande läsning, men någon vidare omfattande debatt blir det inte. Kanske snarare då, lite väl mycket hänsyn och ursäkter – tydliggöra teoretiska skillnader och hålla på, som ett värmande fotofilter av hänsynstagande – lite meningslöst att läsa om man inte finner det intressant givetvis. Men trots det jag nyss sagt innehåller debatten inspirerande tankar om poesin. Samtidigt växer en annan kanske mer akut desperation fram, en tanke som inte ens reflekteras i boken: Men borde inte det här drivas av läsare, förlag, redaktörer och kulturjournalister? I vart fall vara lite större, ha mer kraft och tid och plats? Förbryllande tid – denna tysta. Behövs den?

Ett helt kapitel följer sen om poesin drivits till ”obegriplighet”? I Sverige känns den diskussionen sedan länge över – den följde ju liksom med modernismens som väsen. Men vad är värre är än att ha (som uttrycks) ”epitetet obegiplighet”? Som poet, menar jag: Inte bara poet – en fullständigt obegriplig poet. Och eftersom jag vet att följande redan har sagts och är lite som att svära i kyrkan – låt mig upprepa det så skamliga: Om ditt verk anses obegripligt, jag menar av dina läsare – säg, är det då inte – en ganska obegriplig konstnärlig ambition? Att låsa alla dörrar, har någon försökt? Så borde väl frågan snarare vara – hur hjälper jag läsaren in i följande tankesprång? I Sverige har jag läst poeter som leker med att fullständigt vitmåla sina verk. Vi obegripliga! Gör något då, obegriplighet kan vara konst – om det görs begripligt! Vilken finlandssvensk poet vågar i så fall bryta obegripligheten för att ödmjukt och svepande fånga in nya läsares intresse? Vem vågar?

”Man kan bara läsa från den punkt där man just då befinner sig.” Skriver Ringbom, sympatiskt.

Jag hatade Erik Lindegren tills jag begrep honom. Det krävde ju en personlig mognad och sökande i diktverk, antologier och biografier. Att läsa in poetens vardag och verklighet, tankar och brott – var för mig en förutsättning för att vidare begripa t.ex. Björling och Ekelöf. Men. Dikterna – de grep mig långt innan jag visste konstnärernas ambitioner (bortsett från Lindegren). För dikterna hade enkla ingångar. Det ”obegripliga” var en stor del av mystiken, sökandet i betydelser och hänvisningar. Måste allt begripas direkt?

Okej, men ”det oförståeliga” är väl i betydelsen tankesprånget från vardaglig text till vissa långt drivna poesifilosofiska språkdiskurser. Det ska väl inte behövas en magister i Litteraturvetenskap eller Teoretisk filosofi för att läsa och tycka om poesi? Eller skriva? Nej tvärtom, det ska snarare motverka en sådan. Och när man ser att poesin har stor plats att ta – och inte kan, får, vill eller ens skall – ta den. Då får man kanske ta och pissa på kyrkan istället och utbrista som Leif Panduro: Skit i traditionerna! Av kärlek, menar jag.

Bokens behållning är M. Södergrans mejl. Vad hon beskriver i sina fem brev är för mig och debattboken det centrala. Jag blir inspirerad av hennes smittsamma lugn, fritt från hysterisk panik eller kristänk.

Poesin mår bra av bredd. Även om allt inte hela tiden kan vara ironiskt (hemska tanke) tror jag alltså att motpoler är stimulerande för återväxten. Det finns en poäng i att genren fortsätter utsättas för de verksammas våldsamma hantering. Återväxten måste skapas aktivt. Den uppstår inte i ett tomrum. Sist och slutligen är det ju vad poesin handlar om – poeternas individuella eller kollektiva hänsynslösa hantering, utforskande och öppenhet. Poesin som ett svar på vad den utsätts för.
Vi fortsätter!

(M. Södergran)

Edith Södergran föddes i St. Petersburg flyttade som barn till Finland. Vad med det? Jo – där kultur möts och får plats att mötas – skapas nytt. Som det fick i Finland – det slapp ju Sveriges konservatism. Lider vi brist på litterära rörelser och lokala poetiska mötesplatser i Finland och Sverige – svar: Ja. Stor brist, avgörande brist förmodligen. Men kan en slutsats dras av detta; var uppstod poesin som förändrade världen? Kanske en lika viktig fråga som jobbig att acceptera. I rörelse och fullt naturligt är svaret. Där människor möttes och influenser som tradition och språk och tanke utbyttes. Kan det ske i dagens globala rörelse? Det är frågan. Ja! hade jag svarat för tio år sedan. Idag – känns det som, nej förmodligen inte.

Boken genomströmmar engagemang och passion för poesin men letar man efter lite hopp, framtidstro – är M. Södergrans konstruktiva och begåvade tankelekar att föredra. Framför korrespondensens stundtals lättlästa men ångestgivande teoretiserande kanon, som gör mig skraj och skäms för allt jag skrivit och skriver förmodligen kommer att skriva på. Även detta. Framförallt detta.

Men nya saker händer ju. Ellips Förlag är i sig ett unikt försök att göra nytt, något annat – som författardrivet förlag och ger ut kvalitativ finlandssvensk poesi. Liknande saker händer även i Sverige – exempelvis Fel Förlag och Tolvnitton. Även en passionerad utgivning sätter sina spår, för att den finns. Ju fler poesimanus som kommer ut i bokformat ju bättre. Det skapar möjligheter för litterära rörelser, samtal och intresseskapta rum. Och vidare tvingar det fram en rörelsedriven passionerad offentlighet. Och paniken kring Internet, visst går det snabbt och visst är det rörigt – men lugn. Poesi är ju inte resultat av ett enda format. Poesi är ju mänsklig berättarkonst.

Och visst är det lätt att generalisera, köpa snacket om att efterfrågan styr utgivningen. En (sedan när?) vedertagen sanningsskapelse. Möjligtvis sann i USA på 80-talet. Men är ju inte alldeles sann här och nu. För ”efterfrågan” mäts i antal köpta böcker. På biblioteken sitter folk och läser poesi, på nätet också. Varför säljer inte lyriken? Här är ju en tankes stora fälla! Nya diktsamlingar är ju extremt dyra. Det går inte att köpa diktsamlingar! Och var? det finns ju inte ens en hyllmeter lyrik i bokaffären. Och inte ens personalen vet var den finns. Fråga själv – svaret brukar vara – jag tror det finns lite lyrik under kartorna i hörnet längst ner bakom en gulnad duk av damm.

Ingen ny poesi säljer. ”Efterfrågan styr” – säg varför är alltid nya diktsamlingar utlånade på biblioteken? Begreppet efterfrågan är oreflekterat och missvisande. Såhär tänker en redaktör: Minst antal läsningar och bearbetningar innan utgivning, exakt vad lektören hinner läsa och förstå på kortast möjliga tid och för förlaget att ge ut på minst antal arbetstimmar och mötestillfällen – benämnt och pga ”efterfrågan”! Det finns ingen ”efterfrågan” för att det finns ingen (kvalificerad) förfråga(n) – ingen exponering av ny dikt, ingen marknadsföring. Inget subventionerat pris, inga antologier. Att oreflekterat tro att det som ges ut styrts av medborgarens vilja och efterfrågan – att ta sånt för sanning! – ja då vinner tyvärr ekonomen den retoriska språktävlingen.

Men tillbaka – boken diskuterar sakligt, inte särskilt engagerande men engagerat kring problemställningarna. Ibland lite högfint, och gentilt. Men vad jag förstår är att korrespondensen gör ganska ont. Och det gör ont i mig också. Krisen för finlandssvensk poesi i Finland är säkert en faktiskt och oroande kris, vad vet jag? Vi minns ju Ekelöfs resa till Södergrans hemtrakter – i djup vördnad och passionerat. Ekelöfs resa till Finland visar hur viktig den finlandssvenska poesin var för Sverige. Och är idag? Det extremt lilla jag läst av poeterna i boken, av Matilda Södergran och Ralf Andtbacka – så känner jag, ja, så. Andtbacka är ju smått galen, men – annorlunda och nytänk.

Diskussionen ger sig även på poesikritiken. Givetvis. Så vad är medias roll i det hela?

Medial självkritik, säg finns den? Den granskande objektiva makten, som sedan länge förbrukat förtroendet – och kommer till samma slutsats: Vi måste hänga med i utvecklingen. Såatt, ja därför rymmer vi bara detta här — till detta här. Så puckat motiveras bristen på objektiv och etisk kulturjournalistik. Hänga med vaddå? Och vad händer om man inte? Kanske först då att hänga med Journalistförbundet och ge litteraturkritikerna skäligt betalt, eller? För när det syftar på att hänga med i konstnärliga diskurser – så är det inte särskilt kvalificerat genomfört alls.

Krisernas tid, 10-talet. Poesin är i kris. Är inte allt i kris snart? Vi har ju inget som egentligen funkar som det ska längre. Vi har trott att vi har haft, men förstått att vi inte nog aldrig har haft det. Alltid kris, vi människor. Även viljan att kollektivt mäta kriser med kriser. Detta drivs av en liten medial tradition som kallas: ”Att överdriva.” Överdriften och därmed som följd – en himla massa underdrifter som följd. Poesin är underdriven. Och bör väl få vara det. Medias sans och demokratiska funktion har av nya tider skapat ett känslostyrt och nervöst förvridet medialt ansikte, rynkor av paranoia – blicken smått bergtagen.

Så bokformatet känns värdefullt för poesin, underdriven av underdriften. En traditionsanalys av lyrik publicerat på nätet – är nog extremt svår att genomföra. Görs nog i så fall bäst på nätet. Om poeter behövs på svenska – börja då med att öppna upp för nya generationer att hitta in, och skapa tid och rum och yta. Poesin är inte ensam att vara i kris. Plocka skärvor och sen skära sig – kan ju annars bli en hobby. Poesi i kris, ja men vi är ju människor. Poesin dör med oss.

Ibland är det så enkelt, vad jag nyss skrev: Vi är människor. Vad vi gör påverkar, om så en skogsstig till en sjö att dränka sig i, eller att – som modernisterna i språk, i tanken påverka – en inverkan. Poesi handlar även om att våga läsa konstnärligt. Och att läsa ”fel” är ju en förutsättning som leder vidare. Mickwick ser det som ”Allt jag kan (det må vara lite men ändå någonting) om värld, samhälle och människa har jag lärt mig genom att läsa och skriva poesi …” Där håller jag med.

En mer ekologisk syn på konsten? Som Andtbacka nämner i sista mejlet, men lite försent löper tanken förbi de andra: ”Poesin behövs som en del av litteraturens mångfald; den är inte den synligaste arten/genren men utan den påverkas hela systemet på ett oförutsägbart sätt. Om vi vill värna helheten gäller det följaktligen att också värna de olika delarna.”

Här äntligen ett språk som äntligen känns sympatiskt och konstruktivt. Att se ekologiskt på konsten. Som ett känsligt ekologiskt system men reder sig nog om det bara lämnas plats. För diktsamlingarna behåller vi, återkommer till och lånar på biblioteken. Det som håller tidens våldsamma slitage – är alltid kvalitetsskapt, för att … ja kvalitet håller. Visst är konsten känslig, ordkonstens ekosystem. Men behövs. Så om poetisk kris, fridlys poesin! Kvaliteten kommer att visa sig. För att sedan växa upp på nytt. Som Ringbom skriver: ”… det brukar ta några årtionden och så blir också den poesi som av samtiden upplevts som obegriplig och formlös igenkännlig ‘som poesi’ – så har det ju gått till exempel för Södergran och Björling.”
Och dikterna älskas. Som de ska älskas. I tron att orden aldrig ska åldras eller dö ut. Som rena barnsligheter.

Similar Posts:

• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Dagens poesiläsare – Charlotte Qvandt
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Utan ord i begynnelse en skapelseberättelse
• Samtidspoesin och framtidspoesin