Kollbeinn Karlsson sysslar i den grafiska romanen Trollkungen helt ogenerat med surrealistisk gåtfullhet. Två håriga och gravt maskulina varelser lever i skogen och ”bjuder solen på sina muskler” varje morgon. En morotsmänniska nedstiger i en bassäng och börjar utveckla groddar, på väg mot ett slags andligt klimax. Skelettdelar planteras och genererar nya livsformer. Allt sammanbinds i en underlig sagoboksfärgad kretsloppstanke, bortom det förståeliga. Inga kompromisser för ökad läsarvänlighet görs. Istället får magkänsla och association fritt spelrum. Ändå verkar ett outgrundligt regelverk någonstans ha följts till fullo.

Det kunde förstås gärna ha landat i en menlös störtlöjlighet, ett internt projekt som bara angår skaparen. Men något – och det är svåridentifierat vad detta innerst inne är – får dem att rulla, dessa kugghjul bakom den ofattbara logik som råder i det Kolbeinn Karlssonska universumet. Kanske handlar det om fantasi som egenvärde. Som i filmer som Min granne Totoro, som i John Anderssons serier eller Alice i Underlandet. Man vill stanna där i ett meditativt häpnande, på en plats vars gravitationskraft stillar tanken men låter känslan flyga.

Ur konventionell lagbok kunde det möjligen åberopas att Trollkungen i sin snabblästhet skulle ha vunnit på en episk breddning som tillåtit fantasirikedomen att ta ut svängarna ännu mer. Men istället för småsintheter emotser jag nästa verk.

Similar Posts:

• Nyklassiska troll
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• En brokig målarbok
• Saga om flickan som blev tyrann
• Sagor med tradition