Tänk om … är också titeln på en bok som kom ut för 15 år sedan, med just sådana tankeexperiment. Om händelse X i världshistorien hade utfallit på ett helt annat sätt, vad hade konsekvenserna blivit? Detta kallas ibland alternativhistoria när det är romanförfattare som gör det, men här är det ju historiker som jobbar, då kallar man det kontrafaktisk historia. Vad hade hänt om … är en uppföljare till den, med (ungefär) åtta nya tankeexperiment av svenska populärhistoriker. Tänk om polisen öppnat eld mot arbetarna utanför riksdagen 1917? Tänk om Jeltsin hade halkat när han klev upp på stridsvagnen i Moskva 1991? Tänk om Preussen på 1860-talet hade valt demokratiska reformer i stället för Bismarcks krig?

Det intressanta med sådana här böcker är inte minst att de drar lite mer uppmärksamhet till vad ”historia” egentligen är; det är så mycket mer än bara att skriva ner vad som hände. Som Dick Harrison konstaterar i sin essä om 30-åriga kriget är det svårt för en enda händelse att ändra historiens gång fullständigt; det är en enorm mängd olika faktorer som spelar in, och även om ingen hade skjutit en hertig i Sarajevo hade första världskriget antagligen brutit ut förr eller senare ändå. Visst finns undantag, sådana där ögonblick där allt står och väger på en persons handling – om Kubakrisen blivit skarp och atomkriget brutit ut hade det knappast funnits någon väg tillbaka – men det understryker bara att varje kontrafaktisk historik lika mycket blir en förklaring till varför det blev som det blev, snarare än tvärtom.

Jag vill minnas att jag verkligen gillade Tänk om … när den kom, så jag blir lite besviken på uppföljaren. Det är egentligen inte så mycket de enskilda skribenternas fel (även om jag inte avundas Kim Salomon som får det kanske svåraste ämnet, att skriva historik över en värld som nästan utplånades av atombomber på en dag), men helt enkelt att boken går över samma ämnen lite för mycket. I en bok på bara 200 sidor med åtta essäer, behöver vi verkligen tre olika essäer om alternativa vägar för Sovjetunionen (varav två dessutom är snarlika) och två alternativa vägar för kärnvapenkapprustningen? Jag är inte på något sätt en försvarare av Sovjetunionen (läs förresten gärna vår special om sovjetisk och postsovjetisk litteratur här), men även om slutklämmen att det skulle slutat med Putin vid makten är kul, finns det verkligen inga fler ämnen att tackla?

Men hörni, skaffa ändå boken och läs den första essän, Per T Ohlssons hyllning till kommissarie Anders Gustaf Kempe. Kempe var polisen som i vår värld handgripligen brottade ner sin chef när denne (som den handlingskraftige, icke-naive, realistiske karlakarl han var) precis skulle ge order att med våld slå ner arbetarpöbeln som demonstrerade på Helgeandsholmen i hungeråret 1917. Vad hade hänt om han fått flunsan och stannat hemma? Den är värd att läsas, inte bara för att den utspelar sig här hemma i Sverige och för att Ohlssons utläggning om hur ett stockkonservativt Sverige hade klarat sig igenom 1900-talet, utan för att den utgår från en av de där bortglömda gångerna i historien då saker faktiskt gick rätt och pekar på hur mycket värre det hade kunnat bli, snarare än att önskedrömma bort diktatorer i efterhand. Det blev varken blodbad eller revolution den gången. Historien är inget att ta för givet, och den händer ändå varje dag.

Vad händer om …

Similar Posts:

• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Ett sekel av demokrati
• Historians historia
• Berättelsen om en nations födelse
• Perspektiv är allt

Det är förstås inte lätt att säga vilken roll just Hitler spelade i just det här historiska skeendet. Frågan vilket utrymme individen har att påverka stora strukturer och händelseförlopp är förmodligen mänsklighetens mest eviga fråga – för att inte tala om historievetenskapens. Men uppslaget att ta död på vissa etniska och sociala grupper, med judarna i spetsen, var knappast en slump i ett Europa som arbetat på sina fördomar i många hundra år.

I Folkmordens historia ansluter sig Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson mer till Zygmunt Baumans syn på folkmord som konsekvens, snarare än anomali, av det moderna samhället. Det som sker i Osmanska riket – alltså det första moderna folkmordet, det på armenierna – under första världskriget är på en gång något nytt, det moderna samhällets maskinerier, och en logisk följd av tidigare tankesätt och erfarenheter.

Då och då hör jag folk säga att sådant här vill de inte läsa för att det är för deprimerande. Jag har till och med hört historiker avstå från forskning av liknande skäl. Men jag har svårt att se något deprimerande i en bok som Folkmordens historia. Hemska saker har hänt. Det är svårt att göra något åt. Men om vi kan försöka förstå dem, faktiskt förstå dem och lära något av dem, det är ju, långt ifrån deprimerande, faktiskt det enda meningsfulla.

Och Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson är såna jäkla hjältar! De förenar den tunga, politiska historien – som vi ju annars dränks i populärvetenskaplig handlingsfixering av – med analyser av hur vi använder historieskrivningen i vårt identitetskapande, för att förstå var vi kommer ifrån och för att rättfärdiga vart vi är på väg.

Eftersom författarna diskuterar inte bara folkmordet som realitet utan också folkmordet som idé utgår de främst från tre fall. Lyckligtvis betyder det inte, som ju fallet ofta varit i andra sammanhang, att de ignorerar andra folkmord, som de under kolonialismen eller i senare tiders Afrika. Men huvuddiskussionerna handlar främst om folkmordet på armenierna (”arketypen”), om förintelsen (”paradigmet”) och sovjetisk terror (”det signifikanta andra”).

Det sovjetiska folkmordet blir annorlunda därför att vi, med FN:s definition av folkmord, tenderar att tänka på folkgrupper i termer av ”ras” eller etnicitet. I kommunistiska diktaturer har man ju inte minst sökt utrota klasser och politiska grupperingar. (Å andra sidan är ju inte heller förintelsen ett rent ”ras”-mord, utan riktade sig också mot bland andra politiska motståndare, homosexuella och handikappade.) Och FN-definitionen skapades inte förrän efter andra världskriget.

Det är också framför allt när det gäller definitioner av folkmord som Folkmordens historia fått kritik. Precis som i många andra brott diskuteras utförligt avsikter. Hur avsiktligt måste ett massmord vara för att räknas som folkmord? I Kongofristaten, den belgiske kung Leopold II:s privata superkoloni kring förra sekelskiftet, dog halva befolkningen, uppskattningsvis tio miljoner människor. Visserligen som en konsekvens av en hierarkiskt nedvärderande människosyn och naturligtvis av ofattbar girighet, men inte i uttalad avsikt att förinta något helt (eller halvt) folk.

I slutänden blir frågan – lika fullt tillämpbar på mer individuella brott närmare vår egen vardag – vilken roll avsikten bakom ett brott egentligen spelar när konsekvenserna för offren är de samma? Är det bättre eller sämre att ha ihjäl tio miljoner pers för att man vill det eller att råka göra det i förbifarten för att man är så förblindad av sina egna behov och oförmögen att ta in andra människor?

Similar Posts:

• Det okända folkmordet i Kongo
• Förintelsen per definition
• ”Om” gör motstånd
• Förintelsen i krigets skugga
• Lysande om mörk historia