Bakgrunden, om oljebolagens intressen och eventuella inblandning i krigshandlingar – mord, tvångsförflyttningar, systematiska våldtäkter och brännande av byar – i det konfliktdrabbade området, kunde man läsa redan i Kerstin Lundells första bok, Affärer i blod och olja. I nya Det svarta blodet vill Lundell vidga perspektivet också till andra bolags roll i området.

Lundinbolagen (exakt hur de är organiserade verkar svårutrett, vilket kanske också är en del av poängen), står fortfarande i centrum, men nu tillsammans med andra bolag, bolag från, förutom Sverige, framför allt från Norge, Kanada och Australien – demokratiska länder som gärna dunkar sig själva i ryggen över sitt goda inflytande i världen.

Åtminstone i Sverige har detta inte minst blivit även regeringens linje, att svensk inblandning i exploatering och förtryck på något magiskt sätt skulle vara bättre än till exempel kinesisk. ”Svenska företag tar med sig svenska värderingar ut i världen”, säger till exempel handelsminister Ewa Björling. ”De utgör också värdefulla ögon och öron ute i världen. Vi startar där och konstaterar hur viktigt det är att befinna sig i svåra länder.”

Det känns som ett lätt absurt uttalande i förhållande till de här företagens beteenden. Svenska värderingar? Ögon och öron ute i världen? Lundins och de andra företagens representanter ser och hör inget ont. Ingen tycks ens ha läst de egna konsultrapporterna om riskerna att bli inblandande i kränkningar av mänskliga rättigheter – och vet de någonting så tänker de åtminstone inte tala om det. Lundells bok är en orgie i stängda dörrar och obesvarade mejl.

Författaren har emellertid sin bild klar för sig:

Beträffande beläggen för vad Lundin Petroleum gjort finns ingen tvekan: företaget har medvetet satsat på oljeprospektering trots risk för medhjälp till brott mot mänskligheten. Företaget har fortsatt med verksamheten i två fall, Ogaden och Sudan, trots upprepade rapporter om att allt gått så illa som befarat. Det är från det bolaget som Sverige rekryterat en av de allra viktigaste företrädarna för landet.

I Sverige pågår sedan 2010 en förundersökning om misstänkta folkrättsbrott i samband med Lundins verksamhet i nuvarande Sydsudan. Inte minst på grund av läget i landet är det svårutrett. Juridisk är det inte heller solklart, men kan sammanfattas ungefär så här: Bolagen vill borra efter olja eller andra dyrbarheter och köper tillstånd att göra det (av odemokratiska och korrupta regimer). För att det ska kunna genomföras utan alltför stor risk krävs säkerhetsarrangemang. Dessutom finns det nomadfolk, byar och annat som är i vägen för de stora miljöingrepp de här verksamheterna utgör. Inhyrda säkerhetsbolag och lokal militär löser dessa problem. Bolagen blodar formellt inte ner sina händer, men det är deras verksamhet som orsakar våldet och man fortsätter trots att liknande saker händer igen och igen.

Juridiskt sett är skuldfrågan kanske knepig. Moraliskt verkar den uppriktigt sagt betydligt klarare.

Det svarta blodet är på många sätt en uppföljare till Affärer i blod och olja och som sådan har boken lite svårt att hitta sin form och stå på egna ben. Det författaren gör, hennes långsiktiga utredningsarbete av en otroligt svårtillgänglig bransch i ett otroligt svårtillgängligt område, är emellertid oerhört viktigt. Det svarta blodet drabbar, inte minst med sin granskning av svenska politikers attityder i frågan. Det hade nästan kunnat förtjäna en bok i sig.

Kerstin Lundell äger en aktie i Lundin Petroleum. Det gör hon förstås för att få tillgång till information och kunna ställa frågor på bolagsstämmor (vilket går sådär, hon blir utskälld och fråntagen mikrofonen). Men vi är ju alla aktieägare nu för tiden, vare sig vi vill eller inte. Ger det oss inte också någon skyldighet att veta vad till exempel våra pensionspengar har för sig ute i världen?

Nå, företag är trots allt inte demokratier, så låt oss återvända till det vi direkt kan påverka: vår egen regering som absolut inte vill ha någon reglering av svenska företags förhållanden till mänskliga rättigheter i världen. Så här säger utrikesministerns rådgivare i globaliseringsfrågor, Olof Ehrenkrona, apropå svenska företags eventuellt oetiska beteenden utomlands:

Kajorna i tabloiderna blåser upp det. Men sedan flyger flocken vidare. Det är kortsiktiga processer som saknar relevans, som i fallet Telia Sonera. Man får inte förväxla den mediala verkligheten med den verkliga verkligheten och inte dras med i tabloidskräcken.

Först kommer jag inte på varför det där citatet låter så bekant. Sedan slår det mig: det är precis så här Lundsbergseleverna i Agnes Hellströms reportagebok Att vara utan att synas reagerar på ännu en pennalismskandal – de lägger skulden på medierna. Det är väl ändå en ganska intressant attityd i ljuset av såväl Lundells eget arbete som Perssons och Schibbyes, de från Syrien nyligen frisläppta Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, den fortfarande fängslade Dawit Isaak och alla andra som riskerat och riskerar livet för god journalistik?

Man måste kanske fråga sig: är handelsministerns ”svenska värderingar” i själva verket något mycket otäckare än vi helst vill låtsas om?

Similar Posts:

• Svart guld, rött blod
• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Oljan – en ödesfråga
• Gäst i verkligheten
• Toppen är nådd, nu går det utför

I den här boken skriver journalisten Kerstin Lundell om hur det förhåller sig med företagets alla påståenden om sin verksamhet. Kerstin Lundell reser runt i två av de områden i Afrika där Lundin Oil/Petroleum har, eller har haft, verksamhet (i Sudan och Etiopien) och intervjuar personer i lokalbefolkningen. Hon pratar också med flyktingar från de regioner i dessa länder där bolaget haft verksamhet.

Någon utveckling, eller några pengar, från oljebolagets sida verkar sällan eller aldrig ha kommit lokalbefolkningen till del. Verkligheten är snarare den omvända: såväl den sudanesiska som senare den etiopiska staten har med brutala metoder drivit lokalbefolkningen på flykt – i syfte att lättare kunna utvinna den olja som finns i dessa områden. Att det här sammanfaller exakt med den tid då man började utvinna olja i området framgår också från satellitfoton över områdena, där man tydligt ser när exempelvis jordbruksmark inte längre brukas, efter att folket drivits på flykt. Ofta är det kvinnorna som blivit värst utsatta, genom bland annat systematisk användning av våldtäkter. En av de kvinnor som Lundell intervjuar vittnar ingående om hur det gick till.

Det råder alltså ingen tvekan om att allvarliga brott mot mänskligheten begåtts av respektive stat i de här områdena. Den centrala frågan är i vilken utsträckning Lundin Petroleum och andra oljebolag känt till, eller till och med aktivt medverkat till somliga av dessa brott? Att Lundin Petroleum skulle ha varit ovetande om vad som hände är helt omöjligt att tänka sig, konstaterar författaren. Hon intervjuar bland annat en säkerhetsvakt som arbetat för bolaget, som vittnar om hur de haft order att skjuta mot lokalbefolkningen. Bolaget hyrde också in lokala krigsherrar för att sköta säkerheten på plats, och bolagets lokala representanter kan knappast ha varit ovetande om vem eller vilka de då hyrde in. Att företagen däremot skulle ha medverkat aktivt till folkrättsbrott är svårt att leda i bevis, menar författaren, men många indicier och vittnesmål från offer talar för att Lundin Petroleum faktiskt aktivt har gjort det också, bland annat genom att hjälpa till att transportera militära styrkor.

Många bolag avstår från att investera i dessa områden, just för att regimerna bedriver en så hänsynslös politik gentemot lokalbefolkningen och för att det är svårt att inte bli indragen i detta. För företag utan moraliska skrupler finns det dock stora vinster att göra. Det är därför kanske inte så konstigt att Lundin Petroleum på bara ett par årtionden har kunnat växa sig från ett litet och marginellt bolag, till ett av de större på den svenska börsen.

Kerstin Lundells bok är ett viktigt bidrag i en fråga som inte fått uppmärksamhet ens i närheten av vad den förtjänar. Att vissa människor – och företag – är villiga att mer eller mindre gå över lik för att tjäna pengar är förstås kanske ingen nyhet. Men nu är Lundin Petroleum inte vilket företag som helst. För det första därför att det är ett av få svenska oljebolag – och därför att många har en föreställning om att svenska företag av någon anledning skulle vara bättre än utländska företag på den punkten. För det andra därför att Sveriges utrikesminister – Carl Bildt – länge satt i styrelsen för detta bolag. Faktiskt ända fram till dess att han blev utrikesminister.

Bildt fortsatte också att äga aktier i bolaget ännu längre – ända fram tills påtryckningarna blev för stora. Bolagets dåvarande investeringar i Sudan bekymrade honom inte särskilt mycket. Tvärtom, han insisterade på att det var bra att företag investerade i fattiga länder, eftersom det kunde leda till ekonomisk utveckling. Anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter, även från tunga instanser som Amnesty International, ignorerades. Frågan är om Bildt visste hur det verkligen förhöll sig med företagets verksamhet i Sudan, men valde att blunda och hålla tyst om det, eller om han var så naiv att han faktiskt trodde allt vad företagets representanter berättade för honom?

Tack vare Lundells bok blir det än svårare att blunda för de blodbesudlade delarna av Lundin Petroleums verksamhet. Boken är välskriven, med många och trovärdiga intervjuer med människor som kan vittna direkt om företagets aktiviteter. Att Lundin Petroleum avstår från att ställa upp på en intervju är därför kanske symptomatiskt. Det är kanske lättare att försöka hålla tyst, och hoppas att stormen (än en gång) blåser över.

Similar Posts:

• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Legosoldater i fokus
• Riskkapitalister är också människor
• Kapitalismens David mot Goliat
• Ingående skildring av hyckleriets mästare