Fåglarna återkommer genom samlingen. Här är inte bara ugglan och gärdsmygsungen, här är också korpen och flera andra fåglar som inte nämns utifrån sin art. De blir metaforer för det gamla, trygga, men också för det nya, oväntade och väntade. Döden och tiden är högst närvarande, men dikten, liksom diktjaget, närmar sig det med eftertanke. Såhär låter det i ett stycket där jaget tycks befinna sig på ett café:

Ändå har en förändring skett
en omvälvning i cellerna
som härbärgerar våra själar
dem vi är genom alla decennierna
[...]
Kanske är cellerna som fåglar,
jag hoppas det

Tänka ugglans bo har en del gemensamt med Holmbergs förra diktsamling Öronen i jorden. Också här handlar det om ett slags avlyssnande, där naturen och de som befolkar den kan ge svar eller åtminstone fingervisningar kring det existentiella. Det flimrar ett skymningsljus genom dikten som jag tänker mig liknar det på omslagsbilden (som är en målning av Kerro Holmberg). Ljuset rör sig från naturen till de av människan uppbyggda och raserade samhällena, från det personliga till det kollektiva. Såhär fint formuleras det till exempel:

Helt snart är tiden förbi
och skall lämnas som något att ha,
ett ljusnat junivatten i någons territorium

Holmbergs texter går att läsa som förflyttningar genom tid och historia – den egna och men också den gemensamma – de närmar sig kollektiva sorger som krigstillstånd och klimatkris och rör sig tillbaka till de enskilda, ofta kroppsliga upplevelserna. Det är ett poetiskt tillstånd, ett tankesätt som blir extra värdefullt att bära med sig i den här sommaren när krigen och massmorden rasar samtidigt som naturen både bryts ner och återuppstår. De flimrande förflyttningarna i Tänka ugglans bo kommer att följa mig överallt och vidga tanken ett bra tag framöver.

Gå utefter hyllor med andras skallar
Att vi ständigt måste påminna oss om varandra
Varför gjorde vi ingenting?
Varför fortsatte det?

Ja, här finns en rörelse som absolut hör poesin till. Dikten, eller livet, flyttas framåt. Den vidrör en sorts maktlöshet men vittnar också om ett försök att, på ett personligt plan, finna en acceptans i förlusten av dem vi en gång varit och haft.

Vi kommer tillbaka till ugglans bo men diktjaget verkar förvissad om att det är möjligt att befinna sig i ett lämnande och samtidigt vara, om inte tillfreds, så åtminstone lugn i det. En av de sista dikterna är en av de vackraste och mest talande för samlingen:

Det ligger lite sol och kniper precis
vid horisontens rynkade molnbank
När jag går härifrån, lämnar detta
så går jag med vingarna vikta på ryggen
och med nyckelknippan svals

Similar Posts:

• Stillsamma reflektioner nära naturen
• Om människans förhållande till fåglar
• Ambivalent natur
• Jeffers poesi ställer civilisationen mot väggen
• Perfekt balans mellan konst och guidebok

Få rader kan spänna över samtidigt igenkännbara och oväntade vardagsbilder till existentiella funderingar, vilket sker redan i bokens första dikt:

Aftonljuset skapade ett perfekt stilleben
av det odiskade porslinet på pingisbordet
Ekens skugga slog mönster över gården
ett ådernät att färdas utmed
Jag har nu levt så länge att jag inte
känner igen mina bortsprungna barn

Från aftonljus och perfekt stilleben direkt till odiskat porslin och ett pingisbord. Och efter fyra rader som först verkar fokusera på visuella intryck i vardagen kommer en reflektion om livet, om hur långt det har levts och om relationen till (de bortsprungna) barnen.

Vid varje ny rad får läsaren vara beredd på att det kan ta en ny, oväntad riktning som möjligen ställer läsningen dittills på ända. Att de här snabba vändningarna ska bli återkommande står klart redan från början, då det fortsätter redan i den följande dikten:

Har det alltid varit så här lätt
att vispa upp lugnet som ett par ägg
att drömma med framgång
om parallella världar
Försök att skopa upp det ur sjön bara!
De sa att vi måste använda flytvästarna
vi som inte var vana
[–]

Är det brottstycken av… minnen? repliker? metaforer? Kanske en blandning av allt det och ännu mer. Gång på gång undrar jag om en rad är menad konkret eller metaforiskt, och det är såklart upp till mig som läsare att göra vad jag vill med det.

Effekten skulle kunna bli en osäkerhet eller förvirring, men samtidigt som jag blir osäker så känns diktjaget säkert – det finns ingen tveksamhet i de bilder och reflektioner som skrivs fram. Det skapar ett lugn och en stillsamhet som även den drar ner tempot i läsningen. Även när jag inte förstår kan jag luta mig mot ekens skugga och färdas utmed dess ådernät.

Similar Posts:

• Flimrande förflyttningar
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Naturen kallar på oss
• Dikter som solregn
• Storslaget och drömskt om träd