De uppstår nästan dagligen någonstans på himlavalvet och kan förmodligen härledas till ett extremt slag av supernova där ett svart hål bildas. Intensiva och smala dödsstrålar skickas ut längs stjärnans rotationsaxel. /…/ Om en gammstrålningsblixt skulle utlösas av en kollapsande stjärna i vår egen Vintergata, och jorden olyckligtvis råkade ligga i strålens väg, vore det katastrofalt för livet.

Nu är inte det något att ligga sömnlös över, hävdar författaren: ”det inträffar knappast oftare än någon enstaka gång per årmiljard – men man kan ju ha otur”.

Faror finns dock på närmare håll. Vår egen sol kan till exempel få betydligt större utbrott än vi är vana vid. Elektromagnetiska stormar hotar att slå ut våra elnät och kommunikationer med potentiellt förödande följder för samhället.

Och då har vi inte ens börjat prata om klimathotet. Som förresten inte bara handlar om växthuseffekten. Vi är beroende av att strömmar och vindar uppför sig någorlunda regelbundet och välbekant, men naturliga såväl som onaturliga förändringar, det vill säga sådana som beror på människans påverkan på miljön, kan leda till mycket elände. För att inte tala om vad ett rejält vulkanutbrott kan ställa till med.

Det är inte utan att man blir en smula matt.

I debatten talas det ofta om hotet mot planeten men vad man menar är ju oftast inte så mycket att jorden själv ska gå under som att människan och allt liv som liknar henne riskerar att utrotas. Det sägs ju att efter en atombombsvinter så är det bara kackerlackorna (och enligt en del lustigkurrar möjligen Keith Richards) som överlever. Hur det än är med det så är det bara att konstatera att det livsrum som vi är beroende av är väldigt skört.

Jorden klarar sig nog, det är värre för oss som har krav på boendet. Syre, värme, mat och annan energi finns inte bara av sig självt där för människans skull. Vi kan inte ta dessa livsnödvändiga faktorer för givet.

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, har i Vårt klot så ömkligt litet, verkligen ansträngt sig för att förklara detta. Och det är en fascinerade historia han har att berätta. Han blandar mellan kulturhistoria, naturhistoria och naturvetenskap på ett sätt som får mig att tänka på (och sakna) den alltför tidigt bortgångne Peter Nilson. Danielson har väl inte det fantastiska språket eller förmågan att dra ihop det förgångna och det kommande som Nilson hade, men det är vackert så.

Noga förklarar han hur det hänger ihop med väder och vind och universum. Jag kan inte påstå att jag alltid hänger med i de illustrerande exemplen. Det känns ibland som om det fattas något tankeled eller samband som är självklara för författaren men inte för mig. Det är möjligt att andra läsare är skarpare i tanken än jag.

Det kan också bero på att tydligen är människan av idag mindre intelligent än för ungefär 20 000 år sedan då Homo sapiens hjärnvolym tycks ha varit som störst. På den tiden, när det inte fanns så många av oss, behövde man helt enkelt vara smartare för att klara sig.

Men ett står klart när boken är färdigläst; det klimathot som orsakas av människor är ett överhängande problem. Tyvärr, får man väl säga, är Danielsson inte särskilt optimistisk när det gäller människans förmåga att lösa problemen.

Jag hade kunnat välja att avsluta berättelsen på ett annat sätt – med förtröstansfulla fraser om att det är sent, men inte för sent, och att vi tillsammans kommer att klara det. Jag hade kunnat tala om de många hoppingivande framsteg som nu sker och hänvisa till nya generationer som inte måste upprepa tidigare misstag. För att riktigt linda in budskapet hade jag kunnat tillägga att vi, om vi bara anammar rätt sorts ny teknik, i praktiken inte behöver ändra vårt sätt att leva. Men detta stämmer inte. Jag är i stället förvissad om att det krävs genomgripande förändringar som också kommer att innebära försakelse.

Det hopp han ger oss är dock att detta inte automatiskt innebär att vi blir mindre lyckliga. Kanske kan det nödvändiga arbetet för att rädda världen ge en annan mening än den konsumtionssamhället ger?

Och kanske är vår sviktande intelligens på väg att ersättas av andra slags förmågor som evolutionärt gynnar vår överlevnad. Jag är dock inte så säker på att vi ännu har sett några tecken på det.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Filosofisk djupdykning i fysiken
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser

Än sen? Han behöver inte sådant. Keith Richards är urtypen, definitionen för Rockstjärnan, den Lord Byron-aktige galningen som skriver låtar som ”Satisfaction” i sömnen (när han någon gång sover). Som rör sig som en balettdansör med danssjuka på scenen och glatt fortsätter spela även om han råkar ramla omkull. Som definierar gitarrspel som ”fem strängar, tre toner, två fingrar och ett rövhål”, och lik förbannat lyckas sätta ihop dem till nya riffkombinationer. Som sjunger ”Happy” med en röst som låter som det där röret i ett whiskydestilleri som ingen vågat byta ut sedan 1794 eftersom det kanske är det som ger smak åt alltihop. Som i början av 70-talet fick höra att han hade sex månader kvar att leva om han inte tog det lugnare med drogerna, sket i det och som 30 år senare måste ställa in en turné eftersom han supit sig full, klättrat opp i en palm och trillat ner och slagit i huvudet. Som har lämnat fler överdoserade vänner och kollegor längs vägranden än någon annan. Som varit ryggraden i samma band i 44 år.

Men tyvärr får konstateras att medan myten om Keef Riffhard har överlevt tre decennier and counting utan någon ny platta i klass med Exile On Main St eller Beggars Banquet lär ingen någonsin bry sig om myten om Victor Bockris. Keith Richards – biografin är i bästa fall något dess ämne aldrig velat vara: adekvat.

Som de flesta icke-auktoriserade biografier har den ett stort problem: att skriva om en människas liv utan att faktiskt ha talat med människan i fråga (och många av dem runt honom) på 20 år. Bockris löser problemet genom att klippa ur andras intervjuer med både Keith och hans medmusiker, flickvänner, fans och kritiker. Ett så gott grepp som något, och vi får en oerhörd massa detaljer om livet i Rolling Stones; i första hand om droger och kvinnoaffärer, och när det hinns med även om musiken – även om man får intrycket att det senare inte riktigt är lika viktigt som det förra. Det blir lite Se&Hör över det, men det är väl svårt att undvika. Men redan här märker man snart ett nytt problem: Bockris skiter blankt i källhänvisningar vilket gör att man aldrig vet om ett citat är från 1964 eller 2002, mitt uppe i ett förhållande eller 20 år efter att det kraschade, just när en platta har släppts eller i ett retrospektiv 30 år senare. Har man 40 år av intervjumaterial att tillgå går det ju faktiskt att få boken att säga i princip vad som helst, och ofta gör Bockris också det; samma turné kan beskrivas som en succé i ena sekunden och en katastrof två rader senare, Keith är nära döden och hälsosammare än någonsin samtidigt utan något försök av Bockris att sätta saker i ett sammanhang. Dessutom är han en rätt schizzig prosaist som på en sekund kan svänga från reportage till arrogant polemiserande – alltid FÖR Keith, förstås, Keith kan inte göra fel. Om hans fru kritiserar hans drickande har hon, jag citerar, ”uppenbarligen blivit galen”. I längden innehåller boken många intressanta fakta och anekdoter (som är svåra att återfinna efteråt, eftersom vi varken får index eller diskografi – dock får vi av någon anledning Keiths horoskop), men rörigt presenterat, med en besk bismak av sensationalism och samma sorts blinda idoldyrkan som passar 13-åriga Backstreet Boys-fans.

När Stones har varit bra är det för att de tagit enkla influenser och satt ihop dem till något som är större än summan av delarna. Enkla blueslåtar som tankats upp med precis lagom mycket bensin och Jack Daniels för att rocka, precis lagom löst och felspelat för att rulla. Men precis som mycket av den musik de släppt de senaste 30 åren må Bockris biografi ha många av detaljerna rätt, men lyckas aldrig få till svänget. Och I need more to keep me happy.

Similar Posts:

• Musikveckan: The gospel according to…
• Back In The GDR
• Mojo Working
• Pistoler och rosor
• Musikvecka: Ingenstans?