Den sortens tankar har Cassiopeja Svensson i Katarina Sandbergs debutroman med den Håkan Hellström-lånade titeln Vi är inte sådana som i slutet får varandra. Hon är en 20-årig juridikstudent, vars närmaste vänner hänger sig åt kärleksweekends i Venedig och drömmer om bröllopsutstyrslar i rosa tyll. Jordens absolut största klichéer, enligt Cassiopeja, som lever i övertygelsen om att tvåsamheten är en bländande chimär.

Cynismen hos Sandbergs huvudperson går inte att ta miste på och är det som främst skapar friktion i en närmast Harlequin-artad dramaturgi. Inte helt oväntat händer det att den motstridiga kvinnan får sitt försvar raserat. Plötsligt står hon där med kolibrihjärta och kan bara tänka på mannen med pianofingrarna som bor två våningar ovanför. Schablonerna hopar sig, men Katarina Sandberg vet att leka med dem på rätt sätt. På en befriande skeptisk men också sårbar prosa leder hon läsaren vidare. Förbi förälskelsefasen och in i tristess och destruktivitet kantade av glassplitter. Parallellt med verklighetens klichéer finns självförakt och arv och desperationens tusen tomma ansikten på ett dansgolv. Kolibrihjärtan förvandlas ibland till amöbor som äter relationen inifrån, och det går inte alltid att avgöra exakt när det händer.

Visst har romanen en del väl tillrättalagda skämt och nog kunde vi ha fått slippa det konstlade slutet, men överlag är det här lysande crossoverlitteratur som gör skäl för sitt namn. Det finns en säkerhet i Katarina Sandbergs sätt av mejsla fram sin huvudperson, att liksom gräva ut hennes ambivalens inför världen och sig själv, som får mig att tro på henne. Cassiopeja är 20-åringen som har svårt att koncentrera sig på studierna, som dricker för mycket vin och har meningslöst sex med meningslösa människor; som sover för lite och sedan täcker över de mörka ringarna med concealer för att se pigg ut på föreläsningen nästa dag. Hon är den som är aningen för ärlig, klänger för mycket när hon är full och ringer och är desperat för många gånger. Kanske finns det för mycket 20-åring i mig, men jag identifierar mig mer med Cassiopeja än någonsin Lena Anderssons Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande, eller andra, betydligt äldre, romanpersoner.

För nog är det så att förälskelsen och dess efterbörd alltid ter sig rätt lika oavsett vem eller hur gamla vi är. De flesta av oss är irrationellt hjärndöda, dödströtta, eller skriande ensamma mer än en gång. I bästa fall får vi lite sund skepticism med på vägen.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka
• Om relationernas söndring
• Sista veckan med gänget
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Hopplöshetens historia

Rebecka började i måndags med Mary, spöket och resan genom natten – En spökhistoria med varm och hoppfull tvist.

Idag skriver Ella om Sofia Nordins apokalyps i Spring så fort du kan.

Igår skrev Anna Liv om Magnus Ljunggrens Drömtraktorn. En morgon när vännerna Daniel och Zeke genar genom skogen hittar de en övergiven traktor. Trasig, rostig, täckt av snö och samtidigt helt underbar. När de i skolan får till uppgift att laga något trasigt är det inget snack om saken. Traktorn! Dock ägs den av sura Gammelgösta, han med livsfarliga hunden. Drömtraktorn är en spännande ungdomsbok om vänskap, drömmar och traktorpulling.

Imorgon skriver jag om en bok för unga vuxna – Katarina Sandbergs debut Vi är inte sådana som i slutet får varandra. En befriande cynisk men också rolig och sårig roman om 20-åriga Cassiopeja och hennes liv och relationer under studentåren i Stockholm.

Senare i veckan blir det David Levithan-tema, när Ella recenserar flera böcker där Levithan samarbetar med andra. Det blir också en recension av Augustprisnominerade Lex bok, som Anna N har läst.

Ha ett fint sportlov fyllt av läsning!

Similar Posts:

• Befriande skeptiskt om förälskelse och relationer
• Veckan på dagensbok.com – Lögn förbannad lögn, dystopier och evenemangstips
• På jakt efter fler överlevande
• Hur många kan komma överens? Eller starta ett krig?
• Lyckad Litteraturtårta!