Boken inleds med att Gospic berättar om att hon nyligen skaffat hund, varpå människor har tittat upp från sina mobiler och stannat för att hälsa på hunden. Hunden har ”väckt människor ur teknikens dimma”. Jaha, så hade det inte varit för mobiltelefonerna hade vi människor pratat med varandra på buss och tunnelbana, tja, överlag ägnat oss åt något vettigare än att stirra på en skärm. Har vi hört den förut? Jag kallar det skitsnack. Eller moralpanik.

Gospic citerar sedan en undersökning där barn och föräldrar fått frågan om de anser sig vara beroende av sina smarta telefoner. Omkring hälften av barnen har svarat ”ja” och baserat på detta konstaterar Gospic att det är större risk att bli beroende av sin telefon än att bli beroende av kokain. Här tappar jag ärligt talat hakan. Det måste ju vara en enorm skillnad på att som respondent i en undersökning anse sig beroende av något, och att faktiskt vara beroende i medicinsk mening. Vad är det här för konstigheter egentligen?

I en liten faktaruta med rubriken ”Några tankeväckande fakta kopplade till vår digitala vardag” upplyses vi om att antalet stressrelaterade sjukskrivningar i Sverige har ökat med ca 100% de senaste tio åren. Som vi alla vet är ju inte tidssamband detsamma som orsakssamband, och Gospic ger inga belägg för att det de facto är tekniken som orsakat sjukskrivningarna.

Ja, såhär fortsätter det kapitlet igenom och när jag dessutom upptäcker att Gospic använt Aftonbladet som källa – ja, då är jag redo att kasta boken.

Dock får jag inte smita från mitt uppdrag som recensent, utan fortsätter. Och någonstans halvvägs börjar det koka. Eller i alla fall sjuda. För mycket av det Gospic senare skriver är faktiskt inte dumt. Vilka vetenskapliga belägg hon har för alla påståenden har jag inte kollat upp, men många råd är faktiskt väldigt bra. Som att vi människor mår bra av naturen. Att det kan nyttigt för hjärnan att inte ständigt kolla mobil och sociala medier. Att telefonen bör lämnas utanför mötesrummet, och att man säkert jobbar effektivare om mobilen även lämnas utanför kontoret.

När jag sedan kontrollerar vad som verkligen stod i Aftonbladet-artikeln och ser att det är hjärnforskaren Martin Ingvar som uttalat sig om ännu ej publicerad forskning – ja, då skäms jag faktiskt lite över några av mina tidigare hårda omdömen.

Under de följande dagarna kommer jag också på mig själv med att försöka följa Gospics råd för ”digital detox” – som att gömma undan telefonen när jag behöver koncentrera mig, och inte rutinmässigt kolla av min facebook i tid och otid. Och jag upptäcker att jag faktiskt jobbar bättre utan mobil och sociala medier alltför lättillgängligt.

Dock kvarstår en del frågetecken kring boken. Till exempel vem den tilltänkta läsaren är? Styckena är korta, varje ämne avhandlas på en till en och en halv sida. Här finns bara plats för korta konstateranden (”Naturen är bra”, ” Det är viktigt att motionera”), ingen fördjupning, vilket torde vara tråkigt för många läsare som ändå intresserar sig för populärvetenskap. Vad som är Gospics poäng med boken är heller inte helt klart, visserligen är teknik inte bra – men den kan också vara bra. Det senare kanske låter som ett sätt att nyansera, men med de korthuggna styckena blir det mest förvirrat.

Som slutsats kan man väl säga att vill du lära dig något nytt, eller få aha-upplevelser, är Hjärnbalans inte boken för dig. Vill du däremot få motivation till att ta en paus från datorn och mobiltelefon – tja, då är Hjärnbalans inte dum alls.

Similar Posts:

• Vi är gjorda för varandra
• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!
• Intressant men lite för faktaspäckat om sömn och vikten av densamma
• Koppla mig till 22! Varför då?
• Uppdaterat syndregister

Ubuntu är ett afrikanskt uttryck som betyder ”jag är för att vi är”. Begreppet går ut på att vi inte kan existera utan andra och att vårt eget tillstånd är väldigt beroende av andras.

Så börjar hjärnforskaren Katarina Gospic sin bok om den sociala hjärnan. I den har hon plockat ihop olika studier, experiment och forskning som alla har det gemensamt att de landar i resultat som starkt påvisar hur viktigt det är för en människa att ingå i ett socialt sammanhang. Ja, inte bara viktigt, utan faktiskt livsviktigt.

I boken finns i ett avsnitt om hur psykiska händelser kan orsaka fysisk skada. Det är utan tvekan det mest intressanta i hela den här boken. Vi får läsa om en studie om något som heter telomerer, en slags skyddsbarriär på dna-molekylen som är till för att hindra dessa att klibba ihop med varandra. Stigande ålder och stress förkortar telomererna och kan därmed skada dna:t. Barn som utsatts för mobbing och andra psykiska övergrepp uppvisar förkortade telomerer. Ett mobbat barn får alltså fysiska, irreparabla skador på sitt dna. Det tål att tänka på.

Gospic tar också upp det här med självkänsla. Hon ger inte mycket för den populära idén att man kan stärka sin självkänsla genom att stå framför spegeln och rabbla positiva mantra. Det är visserligen inget fel i det, men en människans självkänsla är intimt förknippad med hur hon märker att hon tas emot av andra människor. Det är så det är ordnat i vår hjärna. Vår självkänsla minskar när vi blir socialt exkluderade, och det av en orsak. Det är historiskt viktigt för oss och vår överlevnad att vara accepterad av gruppen. Blir vi exkluderade är det ett hot mot vår existens och då skall mekanismer kicka igång i hjärnan som gör att vi anpassar oss till gruppens normer för att åter få vara med i gemenskapen. Det är helt riktigt av gruppen att straffa oönskat beteende såsom våld och roffande av gemensamma tillgångar. I vårt moderna samhälle kan dock människor exkluderas helt godtyckligt vilket skapar förvirring.

Människan är ett så pass socialt väsen att vi faktiskt blir sjuka av att bli negativt bemötta av gruppen. En studie visar att det antiinflammatoriska ämnet kortisol fungerar sämre när detta sker. En inflammation triggas alltså igång direkt när vi upplever oss negativt bemötta. Om vi vid upprepade tillfällen utsätts för negativ kritik har det en långsiktig påverkan på den fysiska hälsan. Också det här med mycket tävlingsinriktade arbetsplatser är direkt skadligt för hälsan. ”Negativa och kompetitiva interaktioner leder till ökad inflammation i kroppen, vilket i sin tur ökar risken för sjukdom”, skriver Gospic. Stressen som uppstår då människor ständigt måste tävla med sin egen grupp, den grupp som egentligen skall vara trygg för individen, kan alltså leda till kronisk låggradig inflammation. Det är detta som till slut leder till att människor blir utbrända. Det här är viktigt att känna till, speciellt för chefer och personalansvariga på företag där ett extremt tävlingsinriktat arbetssätt är norm.

Nu handlar boken inte bara om dystra saker som de ovanstående. Vi får också läsa om kärlek, att bryta ovanor och hur vi kan göra för att stärka vår självkänsla på riktigt. Det är en trevlig och informativ bok det här. Men jag upplever den tyvärr som något spretig och smått rapsodisk. Det är jättemycket olika fakta som poppar fram och sedan försvinner lika fort när det är dags för nästa fakta. Alla böcker måste ju dock inte gå på djupet av allting, och det finns definitivt ett stort värde i lättillgängligheten hos den här texten. Den lämpar sig utmärkt för läsaren som söker underhållningslektyr av det mer substantiella slaget.

Similar Posts:

• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Intressant om könsroller – men lär bara övertyga de redan frälsta
• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!
• Uppdaterat syndregister
• Spännande tankar i (för?) kort format