Anette och Katarina driver Sagolikt bokförlag tillsammans. Anette skriver många alla de böcker som förlaget ger ut och Katarina illustrerar dem. Förlaget ger ut många normbrytande böcker, ni förstår kanske att jag var nyfiken på dem?

Vad har ni för bakgrund?
Anette: Jag är författare, regissör, filmare, skådespelare, film- och teatermanusförfattare, låtskrivare, ljudboksinläsare och sagoberättare. Sedan fler år tillbaka har jag företagen S.T.O.P Bok samt S.T.O.P Film.
Katarina: Jag är illustratör, konstnär och designer. Jag driver företaget Katarina Dahlquist Illustration & Design.

Varför startade ni Sagolikt bokförlag?
Anette: För att vi hade sådan lust att göra böcker ihop och för att det var bråttom att få ut böckerna till barnen. Jag har själv fem barn varav en av killarna alltid har älskat att ha klänning. Omvärldens reaktioner på detta födde Kalle med klänning i mitt huvud. Min dotter var tokig i prinsessböcker och jag höll på att kräkas över prinsessor som blev räddade av prinsar på vita hästar. Prinsessan Kristalla föddes. En prinsessa som är stark och självständig men ändå klädd i fina kläder. Hon är kompis med draken och vägrar gifta sig med en prins. Hon blir istället kär i en flicka från folket. En prinsess-saga för vår samtid helt enkelt.
Katarina: För att vi saknade denna typen av böcker. Jag hade älskat att läsa om sådant som barn! Och så när jag träffade Anette och hon också hade samma tankar, och så presenterade manuset om Prinsessan Kristalla för mig – det var en sådan befrielse! Jag ville bara skrika rakt ut! Äntligen! Äntligen fanns det en som vågade, och som fattade hur viktigt det var! Och det var inga tvivel om att jag ville jobba med henne. Prinsessan Kristalla är den mest befriande och vackra kärlekssagan jag någonsin läst! Helt underbar! Och det var början på vårt samarbete.

Ni har två väldigt tydliga inriktningar i utgivningen. Varför har ni valt fantasy och hbtq-litteratur?
Anette: Inriktningen för oss är sagor i vår samtid för barnen. Jag skriver sagor som fyller mitt hjärta, det finns ingen medveten plan om innehåll. De historier som finns i mitt huvud och som föds i min kropp, det är de historier jag skriver. Sedan är det många gånger ilska eller andra reaktioner på det som pågår i vår samtid som väcker tanken när jag skriver, men lusten till sagoberättandet är det som styr mitt skrivande. Ingenting annat.
När det gäller serien om Maya så saknade jag lättlästa böcker som var spännande och gav lust till att läsa därför skrev jag den serien.
Katarina: Som du säger så är fantasy en av många genrer som vi gett ut hittills. Vår fantasyserie om Maya och Havsfolket är en lättläst kapitelbokserie för 9-13-åringar, och den gjorde vi eftersom det inte finns på marknaden. Varför finns det inte spännande och magiska fantasyböcker för dem som har svårt att läsa? Det är klart de också måste kunna få ta del av fantasy! Och därför finns Maya och Havsfolket.
HBTQ-litteratur har vi aldrig kallat våra böcker, vi ger ut böcker som skildrar samtiden. Det är precis lika normalt idag att vara homosexuell och leva i en regnbågsfamilj som att vara heterosexuell och leva i en kärnfamilj. Det är viktigt att alla känner igen sig, och att mångfald speglas.

Hur har mottagandet för era böcker sett ut?
Anette och Katarina: Mottagandet för våra böcker har varit fantastiskt. Vi har sålt slut på snart sex titlar och nytryckt tre.

Vad tycker barnen om böckerna?
Anette: Barn älskar våra böcker. Och vill läsa dem om och om igen och lyssnar på ljudböckerna oräkneligt många gånger. Det är vi glada för.
Katarina: Dessutom är det alltid lika kul när vi är på tex Bokmässan och barnen kommer springande till vår monter och bara MÅSTE ha uppföljaren till den bok de just läst!

Vad tycker föräldrar om böckerna?
Anette och Katarina: Föräldrar är lyckliga över att våra böcker finns. Vi får dagligen mail eller post från föräldrar (och andra vuxna som läst böckerna själva) som uttrycker sin tacksamhet.

Vad tycker skolor och bibliotek om böckerna?
Katarina: Biblioteken och skolorna är två av våra största kunder. Av statistiken att döma är de flesta av våra böcker mycket utlånade. Och vi får ofta bra kritik från bibliotekarier där de berättar om hur omtyckta våra böcker är, framför allt Syster Varg som hamnade på Bokjuryns topplista är mycket populär.
Anette: Det är många skolor och förskolor som köper in våra böcker och de flesta bibliotek har någon eller några av våra böcker. Det är alltid kö och väntelista på dem.

Tror ni att den här typen av litteratur kommer att bli vanligare även på de större förlagen i framtiden?
Katarina: Om du syftar på att vi har mångfald i våra böcker, tex har med regnbågsfamiljer, killar i klänning och homosexuella prinsessor, så är det är ofattbart att inte alla förlag redan har med detta i sin utgivning.

Anette och Katarina har skrivit boken De gömda barnen. Nu skänker de 25 kronor per såld bok till projektet Låt alla barn få en God jul och dessutom 5 kronor per såld bok till Bris. Vill du köpa boken och vara med och bidra kan du läsa mer här.

Similar Posts:

• Medkännande om bortglömda barn
• Problemfri förskolestart
• Lång väg till familjelycka
• Modern kärlekssaga
• Förbjudet att sluta mitt i en …

Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist har redan i de tidigare böckerna tagit upp viljan att hitta likheter mellan föräldrar och adopterade barn för att öka känslan av samhörighet. Istället för att hjälpa Junior att förstå och uppleva att hon trots att hon på utsidan är olik sina föräldrar, hör ihop med dem kommer Jösta och Johan med en annan lösning. De ska skaffa ett syskon till Junior, som liknar henne. Precis som i Jösta och Johan ger de två girafferna sig ut på jakt efter ett syskon.

Leoparden erbjuder generöst en av sina nyfödda ungar, men eftersom den fortfarande är så liten måste den stanna hos sin biologiska mamma en liten stund till. Glada skyndar papporna hem till Junior, men hon blir inte alls nöjd. Hon vill inte ha ett leopardsyskon, hon vill ha ett syskon som ser ut som hon och de finns i ägg.

Och vi är tillbaka på ruta ett där det inte finns något utrymme för att vara lika och känna syskonskap trots yttre olikheter. Det är ungefär här som jag tröttnar på Junior och tycker att hon är bortskämd då allt går ut på att behaga henne.

Som tur är tar berättelsen en annan vändning och Junior tvingas acceptera sitt nya syskon som tillslut kommer ut ur ett ägg men som trots det inte liknar henne speciellt mycket. Men då är skadan redan skedd och jag ställer mig kluven till pedagogiken i Junior vill ha syskon.

Texten i serien om Jösta och Johan är skriven på vers. I den första boken var språket rimmande och flödande och behövde inte underkasta sig handlingen. I Junior vill ha syskon är resultatet tyvärr inte lika självklart. Händelseförloppet tillåts ta större plats, texten är full av utropstecken och styckeindelningen är. Men emellanåt glimrar det till:

Leoparden är trött
där hon klättrat upp på trädets gren.
Hon försöker fånga upp
sex vilda ungar från att falla ned.
Och visst kan Jösta och Johan
få ta hand om en unge som sin.
Men de får vänta nån vecka
för varendaste en är nyfödd och blind.

Däremot är Katarina Dahlquists bilder lika varma som tidigare. Och varmt är det på savannen. Färgerna går i gult och rött och solen är stor och strålande. I djungeln är det grönt och massor med träd i floden grönt och blått och lerigt. Dagarna slutar med röda solnedgångar och det känns ända ut till läsaren hur värmen försvinner från savannen.

Vi är många som följt Jösta och Johans längtan efter familj och när den stora längtan uppfylls blir det inte alltid så mycket kvar. Nästa bok i serien Juli slår knut, är planerad att komma ut senare i höst och jag ser fram emot att se hur författarparet lyckats problematisera familjelyckan.

Similar Posts:

• Problemfri förskolestart
• Pappa, pappa, barn
• Tvillingtvivel och sopgubbar
• Intervju med Sagolikt Bokförlag
• Ett nytt syskon som inkräktar

Bra för vem funderar jag också på. De barn, 8-14 år, som boken riktas till godkänner säkert att det finns hål i marken där glömda barn bor. Men tiden står stilla i hålet, barnen åldras inte utan är kvar i den ålder de hade när de hamnade i hålet. Ofta kommer barnen inte heller ihåg vilket år de hamnade i hålet utan tiden gestaltas genom historiska händelser och attribut. Det är inte alltid jag kan placera de händelser som nämns ens i rätt decennium och jag tvivlar på att de läsande barnen gör det bättre. Det är lite tråkigt. Jag blir gladare när jag upptäcker en förteckning över alla barn i hålet i slutet av boken, med information om dem, deras ålder och året då de försvann och kom till hålet, men bäst hade varit om detta hade vävts in i berättelsen lite tydligare.

Det finns detaljer i berättelsen som inte är helt övertygande. En berättelse får gärna vara ologisk men måste följa sin egen fiktiva logik, att två av barnen till exempel svävar vid något tillfälle är en sån ologisk detalj, medan det faktum att tiden står stilla i hålet är en sån logik som faller innanför berättelsens ramar.

De väcker engagemang de glömda barnen, det är de som gör att jag tycker om att läsa boken. Där bor Ljuset, den äldsta med sina 14 år och antal år i hålet. Hon har varit försvunnen sen 101. Där bor Gökungen, den 2-åriga flickan som kom till hålet 1924. Hon pratar inte så bra men hon har en telepativ förmåga. Där bor Blomman som är 12 år och har bott i hålet sen 1985. Där bor Nick som är 9 år och kom till hålet 2008. Där bor fler bortglömda barn och dit kommer också Misan som försvinner i mars 2013 när hon är 11 år gammal. Det är genom henne berättelsen om de glömda barnen berättas och det är hon som inger hopp i mörkret.

Apropå hopp i mörkret. Katarina Dahlquists illustrationer är makalöst fina. De lyser mot den mörka bakgrunden.

För varje sålt exemplar av De glömda barnen skänker förlaget 5 kronor till BRIS, Barnens Rätt I Samhället. Jag funderar under läsningen på om det går att kombinera författande och läsande med välgörenhet utan att det blir pretentiöst och det går nog inte. I alla fall inte i den här boken. Men pretentiöst är ingen motsättning till bra och jag tycker om initiativet. Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist försöker så hårt och jag hoppas att det faller väl ut.

Uppdatering 11/11 2012: Nu skänker Anette och Katarina 25 kronor per sålt exemplar av De glömda barnen till projektet Låt alla barn få en God jul och dessutom 5 kronor per såld bok till Bris. Vill du köpa boken och vara med och bidra kan du läsa mer här.

Similar Posts:

• Intervju med Sagolikt Bokförlag
• Problemfri förskolestart
• Lång väg till familjelycka
• Förbjudet att sluta mitt i en …
• Ojämn fantasy med Stockholmsförankring

På förskolan hälsas Junior välkommen, hon får träffa sin fröken, får en egen krok och blir presenterad för alla de andra barnen. Det är duvan Dennis som blir rädd för Junior och flyger upp i gardinen och björnen Bibbi som älskar grönt och genast fattar tycke för Junior. Det är nyfikna barn som vill bli kompisar och undrar allt om Junior och hennes familj.

Hela min familj är jättelång
men inte farlig.
Egentligen är vår familj ganska vanlig.
Det är jag som är barn och sen papporna,
ja båda två.
Vi bor i ett stort hus
som ligger alldeles nere vid ån.

Den som har läst den första delen i giraffserien vet att Junior bor tillsammans med sin pappa Jösta och sin pappa Johan. Junior uttrycker det som att hon har en helt vanlig familj, som den självklarhet det är för ett litet barn som vuxit upp med homosexuella föräldrar. De andra barnen tycker inte alls att det är konstigt eller ifrågasätter varför Junior har två pappor och ingen mamma, vilket jag å ena sidan tycker är fint då det gestaltar barns öppenhet och förmåga att se bortom normer som vuxna skapar. Men å andra sidan tycker jag att problematiken som boken gör anspråk på att ta upp lämnas lite för lätt.

Det barnen på förskolan däremot tar för givet är att Juniors pappor ska se ut precis som hon själv, alltså som en krokodil. När Junior berättar hur långa de är och hur högt pappa Johan kan ryta blir de rädda och tänker på stora krokodilgap och vassa tänder. När Johan och Jösta kommer för att hämta Junior blir alla barnen rädda och springer och gömmer sig. Men det är ju inte två stora krokodiler som kommer utan två giraffer med långa halsar att åka rutschkana på. Dock upplever jag att även den eventuella problematiken med att vara adopterad och att faktiskt inte se ut som sina föräldrar uteblir. Jag saknar också barns ständiga varför? inför sådant de inte är vana vid eller förstår och den missen påverkar min läsning så att jag istället läser Junior börjar förskolan som vilken söt barnbok som helst.

Och söt är Junior börjar förskolan verkligen. Katarina Dahlquist tecknar som alltid i grälla färger över hela uppslagen, så att det finns många fler berättelser att berätta utifrån dem.

Slutligen tycker jag dock att bristen på problematik är befriande, för det som vi upplever som självklarheter upplever barnen som självklarheter, och det finns inget som inte är självklart när Junior börjar förskolan.

Similar Posts:

• Lång väg till familjelycka
• Pappa, pappa, barn
• Medkännande om bortglömda barn
• Intervju med Sagolikt Bokförlag
• Tävlan och fantasi