Jag har ett konto på Goodreads, den där västerländska plattformen där litteraturens konsumenter samlas. Eller ska jag säga bokälskare? Ordet litteratur verkar ha hamnat bland de ord som börjar samla damm. Flera kulturredaktioner (websajter eller papperstidningar) har döpt om sina Litteraturavdelningar till Böcker. Än har inte musikavdelningar döpts om till Låtar. Inte heller har konst börjat recenseras under rubriken Tavlor och Statyer.

Tillbaka till Goodreads, som väl är tänkt att tipsa om litteraturens mångfald i likhet med ett välsorterat bibliotek. Nog är det lite si och så med den saken. Min bedömning grundar sig i att jag under sommaren läste den danske författarens Carsten Jensens Vi, de drunknade. Romanen är en berättelse som vidgar sig i alla ledder och bredder. Med havet som kuliss och historier om 100-årig dansk skeppsfart och de familjer som kom i beröring med den for jag i väg på en underbar seglats.

När jag läst klart romanen och gav den högsta betyg i Goodreads ville plattformen premiera mig med ett boktips. Med orden ”because you enjoyed Vi, de drunknade ” föreslog algoritmen att jag skulle läsa:

Absolut är jag en bokälskare. Men algoritmer tillför inte mitt litteraturintresse särskilt mycket. Min nästa bok blev i stället Samlade noveller och prosaskisser av Virginia Woolf. Orsaken var att hennes roman Mot fyren var utlånad. Algoritmens förslag var långt ifrån det jag mest gillar med litteratur (inte böcker). Jag behöver plats för vindlande funderingar, sånt som dagdrömmande består av. Och där kunde Woolf möta mig med råge.

Är det så här det ska vara nuförtiden? Att digitaliseringen ska distansera mig och göra mig ointresserad av teknisk utveckling? Att jag känner ett tomrum när ordet litteratur på kultursidorna tas bort?

Mina betraktelser har sannolikt sin grund i att jag blivit överårig. Eller att jag släntrat för länge i sommarshortsen mellan bibliotek och hem. Efter sommarledigheten jobbar jag dock flitigt igen. Man kan nästan notera ambitionens glitter i ögonen. Eller är det blankheten i ögonen efter att jag tagit droppar för att fukta mina allt torrare ögon (åldern säger optikern)?

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• När Billy och Ivar tar över
• Dansa med vargen!
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• A life less ordinary

Efter att ha bott utomlands i mer än halva mitt liv, så kan jag inte sluta älska riktiga svenska böcker på papper. E-böcker på läsplattan i all ära, men det är inte samma sak! Det där habegäret som kickar in när jag besöker en svensk bokhandel ”på riktigt” är ett av mina guilty pleasures i livet.

Förmodligen är det är fler än jag som under årens lopp lärt sig att det är stört omöjligt att köpa färre än fyra pocketböcker – bokhandelns erbjudande ”köp fyra betala tre” har grävt sig in i mitt blodomlopp och det skulle förmodligen kännas som om jag bara gratulerade ett av mina tvillingbarn på födelsedagen, om jag bara skulle köpa färre pocketböcker än fyra.

Problemet dessa böcker genererar, är att de tar över alltför stor del av boytan i radhuset vi bor. Det finns Billy- och Ivarhyllor lite varstans men oavsett var hyllorna står, så är grundfrågan densamma: är det rimligt att låta böckerna ta så mycket plats? Måste man spara på alla dessa utlästa böcker, som man med handen på hjärtat med all sannolikhet inte kommer att läsa om? De kan knappast ses som en investering, pocketböcker genererar inte något värde ju äldre de blir. Det är ju inte direkt signerade originalutgåvor i läderband vi pratar om i mitt fall. Inget känns så b-aktigt som förra årets pocketböcker. Det skulle möjligen vara förrförra årets.

Minns ni ordningsgurun Marie Kondo? Det var ju hon som fick ”alla” att börja ägna sig åt decluttering och fundera på om ägodelarna gjorde en lycklig. Jag är hennes mardröm, när det kommer till böcker. Jag har så svårt att skiljas från mina bokstavsvänner och tycker att alla på något sätt gör mig lycklig. Min elegantaste lösning hitintills är att frikostigt låna ut böcker och i hemlighet hoppas att de inte kommer tillbaka, utan träffar nya läsare i stället för att samla damm med Billy och Ivar hemma hos mig.

Texten har tidigare varit publicerad i Magasinet SMUL nr 7, 2017.

Similar Posts:

• Övermogna eller omogna betraktelser