Oscar tar fram en cigg ur sitt paket och tänder den ut genom fönstret.
- Varför röker du egentligen Chesterfield? frågar jag. Du är den enda jag känner som gör det.
- Det är för att jag ska kunna säga ”can I have one of those Chesterfields?” till mig själv varje gång jag funderar på att ta en cigg.
- Som i True Romance, har du sett den Tuppen? säger Erik.
- Nej.
- Tuppen det är så många filmer du måste se!
De här fyra, vi fem, det är i den här stunden vi stelnar till något fast och orubbligt. Jag förstår det precis nu, i bilen som står parkerad nere vid vattnet, på en fest som tagit slut, medan andra sover på soffor och madrasser och mattor inne i huset, för vi är vakna, vi kan inte gå och lägga oss, vi måste fortsätta vara tillsammans. Hampus, bitande spydig och otåligt kärleksfull på samma gång; Erik, en överstyrd svärmorsdröm, mörk i ögonen av livshunger; Fradan, med sina lågmälda inpass och försiktiga ögon, redan nu lite för eftertänksam för sitt eget bästa. Och så Oscar, som inte kom till sin rätt förrän just ikväll, när han kom dammandes i sin gamla blåa Merca, kurvig som en amerikansk quarterback, med ett sätt som först verkar likgiltigt, sömnigt, men som på nära avstånd klarnar till en noga avvägd återhållsamhet.

Benitosommar rör sig mellan ungdomsbok och vuxenbok. Den har ett tunt, ack så tunt format, och när jag läst ut den saknar jag känslan som jag precis kommit in i. Jag skulle vilja ha den längre. Samtidigt som formatet på något vis hjälper till att förmedla just denna känsla av flyktighet, som hela boken syftar till att beskriva. Den där sommaren man trodde skulle vara för evigt. Med kompisgänget, som cementerades, men lika gärna kunde lösas upp lika snabbt när hösten kom, med nya utbildningar, vuxet liv.

Karin Ström, född 1977, är musiker och författare. Benitosommar är hennes fjärde roman, utgiven på Aglaktuq förlag, ett förlag som drivs av henne själv, Anna Vogel, språkforskare och författare och Agnes Stenqvist, grafisk designer och illustratör. ”Inspirerade av de oberoende skivbolagens gör-det-själv-kultur och den tekniska utvecklingen av bokmediet vill Aglaktuq vara ett nytt alternativ i en bokbransch som urvattnats av monopoltendenser och kortsiktighet”, läser jag på deras hemsida. Ström har tidigare gett ut på Leander Malmstens förlag. Hon skriver för Svenska dagbladet och ger ut skivor under egna skivetiketten Datadamen Records. Verkar helt omåttligt cool.

Romanens Karin rör sig säkert i killgänget. Det känns befriande, och irriterande nog ovanligt, att det inte ens antyds om någon romans där. Romansen finner hon istället i redan upptagne Kalle, den opålitlige ombytliga sliraren varenda människa kan känna igen från sina tjugonånting år (eller kanske inte varenda, men åtminstone de som hängt på klubbar som i sitt eget vardagsrum, de som legat runt lite och levt).

Jag läser Benitosommar snabbt och koncentrerat. Språket pendlar en del, ibland är det poetiskt detaljrikt. Ibland ett anarkistiskt flöde. Ibland lite taffliga gestaltningar. Vuxenroman? Ung vuxenroman? Är det viktigt?

Känslan av att jag skulle vilja ha mer biter sig dock fast. Varför inte, liksom? Knappt har jag hunnit lära känna karaktärerna, så är det över. Kanske är det ambitionen att skriva självbiografiskt (eller så tolkar jag det) som står i vägen för gestaltningen. Något fattas och känns inte riktigt klart. Hur mycket jag än uppskattar när böcker inte är tjocka, så är det med abstinens jag lägger den ifrån mig. Vill inte att festen ska ta slut riktigt än.

Similar Posts:

• Novellförlaget fortsätter att leverera
• Hemligheter och förbannade lögner
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Förutsägbart om förälskelse och försvunna barn
• Förbjudna fantasier

Den första novellen De blå skorna är skriven av Linda Olsson. Berättelsen tar sin början i ett trapphus i Paris där berättarjaget, med sin fars aska i en urna i famnen, kliver in genom dörren till faderns ödsliga lägenhet. Fadern som plötsligt bröt upp från livet i Sverige och flyttade till Paris, en stad som berättarjaget inte ens visste att han hade någon särskild koppling till. Fadern som varit sjuk en tid utan att berätta om det. Fadern som själv tagit hand om allting innan sin bortgång, men som lämnat ett par skor i en kartong på skrivbordet. Ett par blå damskor i storlek 36. Aldrig använda. Det är en fin novell om hur lite vi trots allt vet om de människor som borde stå oss närmast, och om hur vi först när vi inte längre kan få några svar vågar släppa fram alla de där frågorna. Vem var han egentligen, fadern som var så nära men också så långt bort?

Bengt Ohlsson behandlar i sin novell Dummy arbetslivets villkor och vad det gör med vår identitet. Karin gör sin första dag som praktikant på ett företag och hennes första uppdrag är att åka till en byggarbetsplats och presentera en ‘dummy’ för de som arbetar där. De ska smälla upp en banderoll på byggställningarna med texten: HÄR BYGGER VI OM CENTRALEN. OM DU VINKAR TILL OSS KANSKE VI VINKAR TILLBAKA. Uppdraget, som Karin tackat ja till utan att blinka för att visa sig orädd och driftig, är i viss mån lite av ett självmordsuppdrag för självförtroendet. Självklart skiter byggarna i henne och hennes dummy. Självklart inser hon det redan på väg dit. Hon är ung. Hon är tjej. Hon är praktikant. Och hon lär sig redan första dagen att hon måste bli någon annan för att passa i detta arbetsliv. Hon måste prata vassare, hårdare och högre. Hon måste markera sin plats i hierarkin. Bengt Ohlsson har en makalös förmåga att krypa in i huvudet på sina karaktärer och framställa dem fullständigt trovärdigt, oavsett om det är en rädd och inskränkt pastor som i Gregorius, en flicka i yngre tonåren som i Kolka eller en cancersjuk punkstjärna som i Rekviem för John Cummings. Likaså denna gång. Han skildrar Karins osäkerhet, utanförskap och desperata vilja att passa in så väl att jag glömmer att författaren är en medelålders man. Imponerande.

I Karin Ströms Stamtavla handlar det om syskonrivalitet. Huvudpersonen Maria har aldrig lyckats komma över svartsjukan mot sin lillasyster, en svartsjuka som uppstod i samma ögonblick som modern blev gravid igen. Den symbios som Maria och modern levde i förstördes av lillasysterns födelse, och att systern dessutom var både krävande och omåttligt talangfull inom just det område som Maria själv verkade inom, gjorde aversionen än starkare. I novellen åker Maria och hennes mor till Ystad för att gå på systerns, Darias, vernissage på konstmuseet, och ett av verken hon visar blottar Marias alla svagheter. Konst, talang, integritet … eller bara elakhet förklätt i konstnärlig frihet? Jag tycker hemskt mycket om novellens tema – måste man älska någon för att man delar DNA – men jag hade önskat att novellen var mer koncentrerad. Återblickar och berättande partier förklarar systrarnas relation, men det är i de gestaltade mötena systrarna emellan som det verkligen bränner till.

Shuno heter huvudpersonen i Dogge Doggelitos novell med samma namn. Han och två andra killar lockas med på en snattarrunda på varuhuset Obs! av skolans bad boy Tokke. Tokke är rutinerad när det gäller att sno saker, och han vet att det är bäst om man har med några fler på uppdraget. Snuten brukar nämligen ge upp när flera grabbar rusar åt varsitt håll med det de lyckats roffa åt sig. För Shuno är det däremot första gången, och adrenalinet och osäkerheten pumpar i hans kropp. Doggelito skildrar grabbarnas språk med fingertoppskänsla, och han visar en bild av dessa kicksökande killar i förorten som är mångt mycket mer nyanserad än den bild som oftast ges. För handlar det verkligen om tristess och kicksökande? Handlar det inte, egentligen, om att det finns de bland oss som inte har någonting? Som måste gå till skolan i trasiga kläder. Som inte alltid får tillräckligt med mat hemma. Eller som inte kan ta hem sina vänner eftersom man inte kan vara säker på om föräldrarna är nyktra och hemmet städat. Fattigdom och utanförskap – fruktansvärt viktiga teman i litteraturen!

Novellix fortsätter att leverera, och jag ser redan fram emot deras nästa utgivning.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• Den egentliga frigörelsen?
• Minideckarjuveler att njuta
• Tjusigt om livet
• Noveller att inte läsa ensam