Det var tre böcker om de små könlösa trollen SOTLUGG och LINLUGG och som fotografiskt placerats i olika naturmiljöer och i den enkla svart vita formen. Något som jag tror inte många vuxna av i dag skulle tycka var speciellt god barnbok… men för mig blev de mycket speciella.

Texten har jag inget minne av. Enbart bilderna ser jag ännu framför mig. De andades den natur jag som lantunge hade nära mig, men inte upptäckt… och de små trollen i böckerna gav min fantasi friheten, att börja ana sagans värld som en möjlig verklighet.
Jag letade efter trollen utanför böckerna… började se naturen för sin egen skull och detta gav stor upptäckarglädje. Överallt fanns Sotlugg och Linlugg…

Och kanske de figurerna danade mig till den naturälskande människa jag alltid varit senare!

Då jag blev äldre kanske jag förflyttade dessa figurer till min barndomstid, men den naturlyrik dessa bilder gav mig har alltid följt mig och gett inspiration till egna bilder, berättelser och tonårsdiktande. På något sätt har de enkla illustrationerna nog också varit orsak bakom mycket av det jag senare i livet skapat själv… Kanske inte i Totte- och Emma-böcker, men såväl hästböckerna och böckerna om Tilda, samt de hemsidor jag numera frossar i att göra.

Med detta vill jag kanske framhålla bildens betydelse för de små barnen. Barnen läser bilden som sin egen…ordens betydelse till bilden är mycket underordnad. Och när vi vuxna gör våra barnböcker sker det sällan i den ordningen att bilden skapas först och orden sätts till bilden… Jag gör det, men jag är ju både ock! Man finner allt som oftast att de bilderböcker, där författare och tecknare är en och samma person, har en större förtätning mellan ordet och bilden, samt ger skeendet i bilden en egen dynamik. Ibland behövs inte orden… och med den tystnadens paus föds hos barnet ett eget berättande – bilden föder ord hos barnet.
Men det finns också ytterst begåvade tecknare som kan berätta en egen historia i på bokens tema… Men de är inte så många som jag skulle velat. Själv kan jag inte bra illustrera efter färdiga texter – vilket erkännes gärna!

Så ibland har jag en vision om hur författaren först möter bilden och skriver till den… låter sina ord få en annan dimension… ett sorts ackompanjemang likt musiken! Många bildskapare arbetar efter musiken…och tvärtom. Men ordskapare tycks i många sammanhang förlorat barnets förmåga att i sin värld låta gränserna mellan konsterna suddas ut. Att vara eftergiven och låta andra språk få sitt spelrum.

Ja det är nog vuxenvärldens roll… Orden har största betydelsen… Språket är det viktigaste… etc. uttalanden som ORDETS MAKT.

Främst gäller det jag nu sagt, just de små barnens litteratur… Men ännu finare blir det om man som vuxen kan få med sig bilderna från barnaåren hela livet och föra det med sig i sitt språk… Att ha med sig bildens språk och inse hur viktig den är för ords uttryck.

Detta jag nu skrivit är ingen recension av en barnbok… det är kanske en liten utläggning om att egentligen är det MYCKET SVÅRT att skriva böcker för mindre barn, för det kräver att man inte glömt att tolka och tala bildspråket. Bilden som ger den viskande dramatiken i allas vårt inre!

Similar Posts:

• Fåren är tillbaka!
• Menlös glädje
• hejhej socialrealism!
• Boken avdramatiserad
• Historien berättas av bilderna