Managua. Kanske den minsta av alla de stora Centralamerikanska huvudstäderna. För mig var Managua endast en knutpunkt där man bytte från buss till taxi till en annan buss igen. Något man åkte igenom på en halvtimma och aldrig lärde känna på djupet, men som ändå alltid lämnade en beständig känsla som inte går att finna i någon annan stad jag varit i.

Managua går aldrig att helt beskriva för den som inte varit där. Jag har själv försökt. I De modlösa försöker John Lapidus att visa staden genom sin protagonist Erik Holmbergs ögon. Erik ser det som alla andra ser – och lite till. Av brinnande sopor, bananplantagearbetarläger och förorenade sjöar är det inget han lyckas värja sig mot, men samtidigt inget som skrämmer honom tillräckligt för att han ska resa tillbaka till Sverige. På sida efter sida gör Erik/ John Lapidus sina försök att ge läsaren en rättvis bild av Nicaraguas miljonstora huvudstad:

”Var det i andra huvudstäder hett så var Managua kvävande. Fanns det i andra u-landshuvudstäder kackerlackor var de minst sagt dubbelt så stora, som möss, i Managua. Var andra u-landshuvudstäder skräpiga var Managua en soptipp.”

Här finns hettan, smutsen, lyxen, kontrasterna – och allt det vill Erik Holmberg beskriva för dem han mailar med hemma i Sverige. Men det är omöjligt. Han måste konstatera att Managua är ”den obeskrivliga staden”. Vilket också kanske är det mest ödmjuka han som västerlänning kan göra. För hur beskriver man egentligen ett litet, fattigt land någonstans på andra sidan jordklotet som det sällan skrivs om i medierna, som få vet någonting om och många knappt ens vet var det ligger? Hur ge en tydlig bild utan att allt drunknar i en enda u-landskliché?

Men låt oss börja från början. Året är alltså 2008. Erik Holmberg har bott sex år i Nicaragua och arbetar som representant för Vänskapsförbundet Sverige – Nicaragua i Managua. Året är 2008 och det är två år sedan de vänsterinriktade Sandinisterna återtog makten och på samma gång passade på att totalförbjuda abort i det politiskt kokande och på många håll strikt katolska landet. År 2008 är Nicaragua fortfarande Latinamerikas näst fattigaste stat och missnöjet sjuder sida vid sida med förhoppningarna inför de kommande kommunvalen. Mitt i detta befinner sig Erik Holmberg. Han lever ett biståndsarbetarliv kantat av både lyx och insyn i den nicaraguanska vardagen. Samtidigt försöker han att på uppdrag av Sandinisterna att genom spionage ta reda på hur den svenska biståndsstrategin för Nicaragua ser ut.

Rent uppläggsmässigt kunde det se värre ut. Det kunde varit tråkigare. För det finns oerhört mycket i de modlösa som inspirerar till fortsatt läsning och som mycket väl kunde vara grunden till en alldeles utmärkt och trovärdig historia med lågmäld men ändå fungerande dramaturgi. Men någonstans på vägen tar det stopp, alternativt drar iväg alldeles för långt. Texten masar sig bitvis fram i långsamma, resonerande partier där Erik blickar tillbaka på sitt liv i Sverige eller redogör för sina tankar kring utvecklingspolitik. Detta varvas sedan med en intrig som blir allt mindre trovärdig ju längre boken kommer och som tappar läsaren lite på vägen.

Det är synd. För däremellan är De modlösa en viktig bok. Mellan, och ibland kanske till och med i det långa resonerandet, är De modlösa den där boken som skådar både västerlandet och dess människor i vitögat. Erik Holmbergs kritiska blick på sig själv och sin omgivning, hans upproriska tankar och samtidigt mänskliga drag är sådant som behövs och som vi får läsa alldeles för lite av. De modlösa är ett försök att ge en glimt av ett litet land långt borta, som inte låter sig förklaras enkelt.

Similar Posts:

• Chomsky och vargen
• Bli arg. Och kanske lite inspirerad
• Fria radikaler i Amerika
• Att betrakta och bli betraktad
• Osäkrandet av en genre