Debatten tar avstamp i dagstidningens presumtiva död. Svårigheten att anpassa sig till de sociala medierna, tas upp som en anledning. Jonas Nordling, ordförande i Svenska journalistförbundet skyller på att tidningsbolagen är ”mer intresserade av vinster än att föra fram nyheter”, och jag tänker på min träff med kollegorna på Helsingborgs dagblad för ett tag sen. Är det inte lite väl blåögt av Nordling att vägra snudda vid journalisternas situation? För en ordförande i Svenska journalistförbundet? Frågan om hur man får betalt för texter i sociala medier, där inga prenumeranter stöder, har ännu inte lösts. Att man blundar för detta och istället hävdar att det hela handlar om ett ointresse gör mig bara provocerad.

Nils Erik Forsberg, finlandssvensk idéhistoriker och författare, tar upp problematiken i att som skribent plötsligt finna sig med andra uppdrag än man började med. Han har varit i New York, där ledarskribenten på Birmingham News numera även har i sitt yrkesgebit att ”interaktivt agera med läsarna och forma en opinion”. Diffust och lite oroligt, men Nordling hävdar vidare att även om det är livsviktigt att som journalist befinna sig på twitter; för det tycker han att det är; så har fortfarande de stora nyheterna som florerar sin grund i redaktionellt arbete.

Det låter ju betryggande och fint, men jag tänker på källkritiken, som även hos professionella journalister tycks ha dalat den senaste tiden. Att snabbt hugga tag i ett scoop och skicka ut det väger många gånger så mycket tyngre än att utföra sitt yrke väl. Något Johanna Korhonen, finländsk journalist, också snuddar vid, men genom att snarare helt döma ut twitter som ytligt och dumt. Det blir tydligt att journalister knappast är en enhetlig grupp, utan alla har olika syn på hur journalistiken bäst förs ut.

Det talas även om en False Balance, ett begrepp från USA, som handlar om att inte längre vilja se allas perspektiv av saken, utan jämna ut diskussionen till vad som är rätt och vad som är fel. Synnerligen farligt, tänker jag, och inget vi ska importera, under några som helst omständigheter. Jag minns diskussioner från lektionerna i kulturjournalistik, om vem det egentligen är som ska styra nyheterna. Att gå i kvällstidningarnas fotspår, det vill säga sälja på lösnummer, är på många sätt att ge publiken vad publiken vill ha. Men vet publiken vad den vill ha? En nyhetsrapportering som främst kretsar kring sensationer, kändisar och smaskiga historier som har ett ”rätt” och ett ”fel”; det föder i längden ett fördummat folk. Läsare som slutar reflektera, vända och vrida på begreppen, och förlorar då inte journalistiken hela sitt syfte?

Yttrandefriheten i Sverige är väldigt stark, och i sitt ursprung till för att alla ska komma till tals, inget ska tryckas ner genom korruption eller censur. Men den senaste tiden har yttrandefriheten främst handlat om att sprida hat mot muslimer, genom Muhammedkarikatyrer och via kommentarfält. Forsgård påminner om att det finns en skenhelighet i att muslimer gärna slänger skit över kristendomen och judendomen utan att blinka. Britt-Marie Drottz Sjöberg, professor i socialpsykologi, menar att vi inte ska ta stridigheterna just nu enbart som reaktion på den förlöjligande filmen, utan det finns flera anledningar. Och så säger Forsgård det som skrämmer mig mest under hela seminariet, det som vi skrattar rått åt ute på balkongen sen, för hur fan ska man kunna ta det på allvar. Men han verkar ytterst allvarlig. I Tyskland, berättar Forsgård, är man bättre på att anpassa sin yttrandefrihet, försöka förutspå reaktioner. ”Visa inte den filmen, säger man till biografer i Berlin.” Här har de kommit lite längre, menar Forsgård. Som att detta skulle vara något positivt, för Sverige att lära av?!

Kommentarfältens problematik tas också upp. Det finns ofta en grundkänsla i att ingen tar oss på allvar, menar Nordling, och buntar därigenom samman internettrollen till en grupp. Vilket jag är lite skeptisk till, även om jag uppskattar helhetsperspektivet. Här är det viktigt att se på bakomliggande orsaker, menar Nordling, och nämner som exempel kranskommunen i Stockholm som inte har någon egen lokaltidning och därigenom står utanför i nyhetsrapporteringen.

Sjöberg menar också att det är lätt att bli mörkrädd när de hatiska kommentarerna visar upp en så enahanda bild av världen. Viktigt att komma ihåg att extrema tankegångar tar stor plats, men att hatet inte ska ses som en spegel av omvärlden. ”Det är elitens eget fel att det blivit så här”, hävdar Korhonen och låter plötsligt som rasisterna själva, som gärna pratar om en kulturelit och sig själva, som det ”vanliga folket”. (Eller för den del Folkpartiet eller Kristdemokraterna.)

Sjöberg känns för mig vettigast, när hon höjer rösten i hur viktigt det är att yttrandefriheten finns här för att ingen ska inskränkas. Det finns författare som inte vågar skriva om brännande frågor för att det finns hot mot deras familj och dem själva, och detta är något helt förkastligt, slår Sjöberg fast, och får därmed seminariets enda spontanapplåd. Lösningen är att fördjupa diskussionen, menar hon vidare. Att få alla att ”tänka komplicerat”.

Det vill säga långt ifrån False Balance. Och förhoppningsvis långt ifrån munkavlade biografer i Berlin…

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Linas tio i topp från bokmässan 2012
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser