När nu två manliga debutförfattare tar sig an samma roman med ambitionen att berätta om Martina och Gustav ur hans perspektiv, är det svårt att inte associera till den där episoden. Kanske var vi inte det enda paret i samma situation? Kanske har en del av de där pojkvännerna faktiskt tagit till pennan själva? Jag vet inte.

Viss roll spelar såklart också att Gun-Britt Sundström själv parafraserat en kärlekshistoria. För Lydia berättar Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken ur den andra partens perspektiv, och dessutom förflyttad till författarens samtid – precis det Jon Jordås och Johan Evasdotter Dencker valt att göra i Min Martina respektive För Gustav.

I recensionen av den senare (som går att läsa här) har jag redan luftat mina invändningar mot konceptet: är Gustav verkligen en illa behandlad romankaraktär som behöver försvaras i en egen roman? Jag tycker inte det. Tvärtom är Gustav fint skildrad. Det är inte han som framstår som problemet i Sundströms roman. Det kan bara vara svårt att synka ihop sig som par. Ibland till och med som o-par.

Därmed inte sagt att det inte finns någon poäng med att byta perspektiv eller historiskt sammanhang. Det är tvärtom alltid spännande. Vilka hade Martina och Gustav varit om de varit unga femtio år senare? Med dejtingappar och hela baletten?

Mitt problem med den här boken, vilket ger en rätt deprimerande blick på vår samtid eller kanske den unga generationen (ärligt talat hör jag ju inte riktigt till den) är att jag som gillar såväl Gustav som Martina i Gun-Britt Sundströms tappning tycker genuint illa om båda två här.

Vad mera är: jag förstår inte för fem öre vad de ser i varandra. Från första till sista sidan har de ingenting gemensamt och verkar egentligen bara störa sig på varandra. Kanske säger det ändå något om vår syn på kärlek, jag vet inte. Gustav går stenhårt in för Martina, utan att hon på något sätt lever upp till hans bild av vem han vill att hon ska vara. Han har bara bestämt sig för att det ska vara hon. Och eftersom han på sätt och vis är väldigt tydlig med det, vet jag inte alls varför hon inte bara springer lång väg redan från början.

En annan sak jag har svårt med är det här med tidsplaceringen. Först slår det mig att den här mingliga unga Stockholmvardagen känns väldigt daterad detta corona-år. Den utspelar sig uppenbarligen innan pandemin. Men så gissar jag att författaren har slängt in en scen med en corona-referens just för att bli mer aktuell, och det blir jättekonstigt. Jaha, hela Gustavs familj har haft covid-19. Var är pandemin då i resten av romanen? Eller utspelar den sig i någon sorts nära framtid, eller alternativ verklighet? (Här finns också ett par knivbeväpnade terrorister på Drottninggatan som jag inte heller lyckas placera kronologiskt.) Det är kanske petitesser, men när hela romanbygget så starkt signalerar samtidsskildring blir jag förvirrad. Och jag är historiker, jag vill ha ordning på kronologin.

Även om frustration nog är den starkaste känsla den här romanen väcker hos mig så tycker jag att den är intressant. Relationer, alltså, de är ju så centrala. Vad vi har för föreställningar om dem, om varandra, ifall det går att mötas genom allt detta och se varann på riktigt. Och hur har detta förändrats över tid? Är det lättare eller svårare att mötas nu för tiden? Har vi för många valmöjligheter, och vad innebär i så fall det? Eller är kärleken, behovet av varandra, som det brukar heta evigt?

Similar Posts:

• Hans och hennes
• Livet, litteraturen och allting
• Tidsförflyttning
• I förhållande till förhållanderomanerna
• I nöd och lust?

Under hösten gav två debuterande författare ut var sin parafras på Maken, där huvudpersonerna Martinas och Gustavs kärlekshistoria berättades ur Gustavs perspektiv, och förflyttad till författarnas, det vill säga vår, nutid. Jag vet inte vad oddsen är för det.

Det tog mig ett tag att ens fatta att det rörde sig om två olika romaner. Fast jag stötte på de olika titlarna, tog jag först för givet att det rörde sig om samma roman under olika namn. Det är ju inte alldeles ovanligt att böcker byter titel på ett sent stadium, och att förhandsannonserna därför inte helt stämmer med den bok man faktiskt får i handen. Men nej. Här är det två olika författare med exakt samma idé, som lyckas ge ut sina romaner exakt samtidigt.

I linje med Sundströms parafras på Söderberg, För Lydia, har Johan Evasdotter Dencker gett sin version av Maken titeln För Gustav. Det är ganska kvickt och påläst, men sätter också fingret på något av ett problem med hela projektet: Medan det är lätt att skriva under på att Lydia i Den allvarsamma leken aldrig riktigt får komma till tals utan blir rätt illa behandlad av Arvid och Söderberg (om man nu kan resonera så här om fiktiva personer), upplever i alla fall inte jag Maken på samma sätt. Gustav framställs aldrig som skurken i förhållandet med Martina. De lyckas aldrig riktigt vilja samma saker samtidigt, men deras tragedi är att de båda är väldigt fina och nyanserade karaktärer som bara aldrig helt lyckas långvarigt mötas. Behöver Gustav verkligen försvaras i nya romaner?

Samtidigt är det här Johan Evasdotter Dencker verkligen lyckas. Jag förstår och gillar både hans Gustav och Martina också. Han har med mycket öm hand transformerat sina karaktärer till nutid, på ett sätt som ligger behagligt nära originalet. Han har en ton som i sina bästa stunder kommer Sundströms väldigt nära (och ja, hon är en av mina absoluta favoritförfattare). Den är sympatisk, smart och rolig, med en tydlig värme för karaktärerna och deras problem att leva tillsammans eller utan varandra.

Möjligen skulle man kunna undra varför det är meningsfullt att läsa en ny version som ligger så nära originalet – fast gillar man Sundströms romaner känns det här lite som att komma hem. Vill man ha en mer radikalt annorlunda version kan man istället spana in Jon Jordås variant av berättelsen, men jag föredrar absolut den här. Där jag får gilla karaktärerna och författaren och bara umgås i den här kloka och underfundiga textvärlden en stund till. Och där relationer fortfarande är svårt, oavsett tidssammanhang och oavsett de allra bästa avsikter.

Similar Posts:

• Att göra någon till sin
• Tidsförflyttning
• I förhållande till förhållanderomanerna
• Livet, litteraturen och allting
• I nöd och lust?