Förlåt. Kanske är jag helt fel person att recensera detta. Men det är på något vis uppfriskande att läsa en bok som så oförskämt står för vad den är som Handbok för dokusåpawannabes. Vänta er inga roliga anekdoter från backstage eller intervjuer med någon som vunnit den ena eller andra dokusåpan. Man får bara exakt det titeln utlovar: alla tänkbara knep för hur man tar sig igenom gallringen, hur man får de andra att hjälpa en för att sedan hugga dem i ryggen vid rätt tillfälle, hur man äter larver, hur man friar till någon i vinstsyfte, allt man behöver veta för att till varje pris kapar åt sig en liten bit kändisskap och sedan mjölka den för allt den är värd. Det kunde kallas cyniskt om det inte vore för att tanken att det möjligen skulle vara något på tok med den här människosynen inte ens verkar ha slagit författarna.

Ja ja ja, säger ni. Moralisera kan du göra efter att du förklarat betyget. TIO? Jo, men jag har svårt att ge den här boken något annat. Den är skit, och den befrämjar skit, men den gör det åtminstone helhjärtat. Med rubriker som ”Hur man manipulerar sina medtävlare” (få dem att tro att de står i tacksamhetsskuld till dig, utnyttja grupptryck, ljug), ”Hur man visar känslor på beställning” (bär alltid med dig saltvatten så att du kan framkalla tårar) och ”Hur man åker ut på bästa sätt” (skrik, sparka, bär dig åt som en istadig treåring) och råd som

Var dig själv – eller snarare den mest stereotypa versionen av dig själv

är den faktiskt varken mer eller mindre än det den lovar: en perfekt handbok till hur man når framgång i dokusåpor. Eller, om man så vill, en perfekt beskrivning av vad som är fel med hela idén att upphöja ett sådant beteende till den fasta punkt som all nöjesrapportering i TV och tidningar snurrar runt.

Bär du dig åt så här i det som än så länge med lite god vilja kan kallas för verkligheten kallas du sociopat. Bär du dig likadant åt med kameror i närheten blir du beundrad av hela svenska folket och vinner rätten att sätta ett prefix framför namnet, fritt inträde till flera olika krogar i Stockholm och Daniel Nyhléns privata telefonnummer. Va fan väntar du på? Evolutionen är överskattad och håller hur som helst på att avskaffas. Kapa åt dig dina 15 minuter, och efter oss syndafloden… någon kan säkert göra TV av den också.

Similar Posts:

• Sanning =/= fakta
• Till populärkulturens försvar
• Underhållning om underhållning
• Men vad ANVÄNDS de till?
• Kick lit

Länge var kvinnors roll i action- och skräckfilmer ganska enkel: Se snygg ut, skrik och hoppas att du blir räddad. Men i slutet av 70-talet hände nåt – Sigourney Weaver, Jamie Lee Curtis, Camille Keaton etc – och plötsligt började de tidigare så harmlösa töserna ta för sig. Sen dess har det bitvis – från Sarah Connor till Lara Croft – blivit alltmer vanligt med kvinnliga actionhjältar som får män att se ut som mesar. Kvinnor kan. Samtidigt har de, av någon underlig slump, i allt högre grad kommit att vara stensnygga tjejer i 20-årsåldern som alltid är välsminkade och aldrig bryter näsan. Hmmm. Intressant utveckling. Någon borde skriva en bok om det där.

Det här är inte den boken. Tanken med Actionhjältinnans handbok är väl att med en ganska tydlig glimt i ögat göra någon sorts kombination av självhjälpsbok och förklaring av hur man gör alla de där grejorna man ser på film. De ger exempel på några dussin typiska situationer man som filmhjältinna kan hamna i, allt från att flyga en helikopter till att strypa någon med sina lårmuskler, och förklarar sedan hur det går till.

Delvis är jag väl redan kromosomatiskt utesluten från målgruppen, hur mycket jag än gillar filmer där kvinnor sparkar röv. Vore man cynisk kunde man väl se detta som ett väl enkelt försök att casha in på den betydligt allvarligare frågan om kvinnoförtryck och våld, men det vore att ta en rätt harmlös liten bok på för stort allvar. Och även om jag gissningsvis aldrig får användning för avsnitt som… tja, "Hur man föder barn under stressade förhållanden", så är jag glad över tipsen om "Hur man balanserar en motorcykel på framhjulet", "Surfar på en brytande våg" eller "Undkommer ett eldklot". Jag menar, man vet ju aldrig.

Författarna har varit noggranna, intervjuat experter inom mängder av områden, från FBI-agenter och stuntkvinnor till prostituerade. Ändå blir det oftast varken hackat eller malet, varken speciellt användbart eller sådär extremt kul… visst, det är jättebra att de har ett avsnitt om "Hur man värjer sig mot levande döda", men den actionhjältinna som börjar vifta med "hagtorn och vitlök" när en zombiehord à la Lucio Fulci närmar sig lär aldrig få behov av avsnittet om "Hur man fejkar sin egen död". Avsnittet om "Hur man skaffar en hemlig identitet" verkar förutsätta att ens lokala skattekontor fortfarande inte skaffat sig datorer. Och rådet "Kasta tunga soptunnor mot angriparens fötter så att han tappar balansen"… har DU försökt lyfta en modern returglasigloo nån gång?

På tunnelbanan, toaletten eller andra ställen där man behöver något som kan läsas 2 minuter i stöten passar den här nog bra. Men don't try this at home.

Similar Posts:

• Nakenchocksdödsdrogskändissex
• Till populärkulturens försvar
• Etnologer har roligare
• Hund utan sans
• François Truffaut som intervjuobjekt