Kanske kan Thailand räknas som ett sådant rum. Här samlas svenskar som köper sex, inte minst på särskilda ”svenskbarer”, och pratar och skryter tämligen öppet om sina sexköp. Journalisten Joakim Medin har tillbringat månader bland dem och ”wallraffat”, utgett sig för att vara en nyfiken likasinnad, men i hemlighet spelat in, fört anteckningar och rapporterat om den här världen.

Det blir en fascinerande resa in ett i slags subkultur som jag helt enkelt har oerhört svårt att förstå. Varför skulle man vilja ligga med någon som inte frivilligt vill ligga med en själv? Vad är det för (huvudsakligen manlig) logik som kan göra det attraktivt?

Medin tecknar en påtagligt enhetlig bild av vilka de svenska män som tänker så här är. De kan ha vitt skilda ekonomiska förutsättningar, men deras resonemang är förvånansvärt lika. De upplever att de mer eller mindre flyr från Sverige, ett Sverige de inte längre kan känna igen, utan som tagits över av invandrare och feminister. De söker en kvinnlighet som inte längre finns hemma.

Ett självförnekande kvinnligt tillmötesgående som nog faktiskt förutsätter just ekonomiskt beroende, en kvinnlighet som inte törs ställa krav utan bara servar. Det kan vara sexuellt, för en natt eller kortare, men också i relationer och vardagsliv. En del skaffar ”flickvänner” som de lever tillsammans med, året runt i sin ”exil” från Sverige, eller under kortare perioder.

Det är ärligt talat inte helt lätt att få ihop dessa mäns världsbild ens med hjälp av Medins analyser och rikliga (rätt ofta vedervärdiga) citat. I de här männens värld tycker de sig göra dessa fattiga prostituerade (som mestadels är ciskvinnor, men också transkvinnor) en tjänst, inte bara ekonomiskt, utan också för att de får vara med goda svenska män snarare än några andra, mer tvivelaktiga typer. De kan skryta för varandra om hur många gånger de fått sitt köpta ligg att komma, och jag vill liksom fråga dem ”Om sex med dig innebär en sådan njutning, varför är det i så fall inte hon som betalar dig ..?”. De köper inte ”bara” en kropp, de köper en fantasi. Med hull och hår.

Den handlar inte bara om relationen till enskilda kvinnor, utan också om Thailand som ett sexliberalt, tillåtande paradisland. I själva verket är prostitution båda förbjudet och starkt skambelagt också i Thailand – även om korrupta myndigheter ser mellan fingrarna med den på grund av de stora inkomster den genererar.

Främst är det ändå männen och deras tankesätt Medin fokuserar på. Här och där finns visserligen inslag där han tecknar de thailändska kvinnornas bakgrunder och verklighet, men det är inte där bokens fokus ligger. Nå, en bok kan inte göra allt. Kanske kan vi hoppas på en uppföljare ur kvinnornas perspektiv?

Similar Posts:

• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• 1984 på riktigt?
• Förutsägbar feelgood
• Katastrofens verkliga ansikte
• Bettet saknas i sökandet

Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.

Partiets slagord ur George Orwells bok 1984 är förstås fiktion. Men under Viktor Orbáns styre i dagens Ungern förefaller mig Orwells fiktiva slagord oroväckande nära sanningen – iallafall om man får tro Joakim Medins skildring i den här reportageboken.

Krig är fred. Den ungerska staten finansierar massiva propagandakampanjer som hetsar mot väl utvalda fiender: å ena sidan flyktingar, i synnerhet muslimska sådana; å andra sidan finansmannen George Soros och hans stiftelser. I propagandakampanjerna mot Soros används urgamla antisemitiska stereotyper om en massiv världskonspiration, allt i syfte att smutskasta Soros, alla organisationer som vid något tillfälle har tagit emot pengar från hans stiftelser, och alla möjliga andra påstådda ”vänsterliberaler”. Alla påstås de vilja möjliggöra för islamistiska terrorister att förgöra den ungerska nationen. Det är kanske inte ett regelrätt krig, men Fidesz och Orbán utnyttjar aktivt dylika förvirrade konspirationsteorier för en hätsk retorik byggd på att Ungern behöver försvara sig från yttre fiender. Allt som ett sätt att upprätthålla kontrollen över – och därmed freden i – landet.

Frihet är slaveri. Eller kanske omvänt: slaveri är frihet. Valkretsindelningen har avsiktligt manipulerats för att utradera all opposition. Oppositionens möjligheter att få annonsera begränsas. Valfusket är utbrett enligt externa observatörer. En rädsla mot att kritisera Fidesz i allmänhet och Orbán i synnerhet har börjat bre ut sig, eftersom risken att förlora sitt arbete då är uppenbar – allra främst om man arbetar i offentlig sektor, men även om man skulle arbeta i något av alla de ”Fidesz-nära” företag som har kommit att dominera ekonomin, i takt med att korruption och nepotism fått breda ut sig allt mer.

Okunnighet är styrka. Det statsbärande partiet Fidesz har också tagit kontroll över nästan all massmedia i landet, och ser där till att bara låta den egna världsbilden komma fram. Historien retuscheras också för att passa Fidesz syften, som när det handlar om vilken roll som den ungerska staten spelade för nazisternas folkmord på judar under andra världskriget (Ungern var ett oskyldigt offer enligt Fidesz, men en aktiv medlöpare enligt historiker). Folkets okunnighet förefaller otvivelaktigt vara partiets styrka.

Det här är skrämmande läsning om ett land som på kort tid har gått från att vara en ung, liberal demokrati efter kommunismens fall, till att bli en auktoritärt styrd stat. På pappret må Ungern fortfarande kalla sig demokratiskt, men folket verkar få allt mindre att säga till om. Att situationen har blivit riktigt allvarlig framgår väl också av att EU-parlamentet med stor majoritet i september 2018 röstade för att införa sanktioner mot Ungern just på grund av landets inskränkningar av demokratiska principer. Än mer skrämmande är det förstås att tänka på att flera ledande Sverigedemokrater har framhållit Ungern som ett föregångsexempel att ta efter, vilket Medin också skriver om.

Medins bok bygger i hög grad på intervjuer med alla möjliga oppositionspartier och oberoende organisationer i Ungern, samt ett flertal rapporter producerade av alla möjliga aktörer. Ibland kan intervjuerna bli lite väl lika varandra, kanske framförallt i bokens första kapitel. Boken tar sig dock vad gäller den frågan i senare kapitel.

Vid något tillfälle så intervjuar författaren också företrädare för Fidesz om hur de själva motiverar sin politik. Den pusselbit som däremot fattas är dock att försöka förstå varför Fidesz ändå har så pass många vanliga anhängare. För även om det förekommit valfusk och propagandakampanjer, så är det ändå en stor minoritet av befolkningen i landet som har röstat för Fidesz (tillräckligt stor minoritet på rätt platser i landet för att ge partiet en kvalificerad majoritet av platserna i parlamentet, tack vare de riggade valkretsindelningarna). Varför stödjer alla de här människorna Fidesz? Det hade varit en viktig lärdom att bära med sig om man vill se ett annat samhälle.

Similar Posts:

• Skrämmande utveckling i Ungern
• Till minne av oktober 23, Ungernrevolten 1956
• Konsten finns i underströmmarna
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?