Perspektivet är ofta den lilla pojkens. I ”Gräsöken” stannar en far bilen, kliver ur och försvinner bort mot horisonten i familjens åsyn. Samma gåtfulla vändning sker i ”Brevbärare” när en annan far bestämmer sig för att se sonens fotbollsmatch istället för att umgås med sina travbolagskompisar som han brukar varje lördag. I ”Hade han gråtit?” är en tredje far i krig med den nyinflyttade grannen och skottar över snö från sin egen garageuppfart till honom. Det handlar om far-och-son-relationer. Alla söner tittar på utan att kunna påverka och förstå.

I ”Elvisp” är pojken vuxen men allt är ändå inte som det skulle kunna vara. Alla förstår inte det komiska i att låna ut en elvisp istället för en borrmaskin. Det får huvudpersonen ta konsekvenserna av och kanske Larsson försöker gestalta en begynnande sinnessjukdom? Samma känsla inger ”Elvis” där huvudpersonen tar sig rätten att bli åskådare i en främmande persons liv, likt en ensam galning som förföljer en kändis. Den vuxne pojken finns också i ”Förlåt om jag dödade dig” där han tvingas till avancerade sexlekar.

Min favorit är dock ”Monika och min kollega från parkförvaltningen”. Här uppsöks ständigt berättarjaget av sin envisa kollega på parkförvaltningen. Han dyker upp vid de mest oförutsägbara tillfällen och liksom bara är där. En slump? Berättarjaget drabbas av handlingsförlamning. Kan han reagera på annat sätt? Han blir en åskådare till sitt eget liv och kan inte ens rädda förhållandet med Monika som han älskar. Med roliga upprepningar och dråpliga möten blir tempot högt.

Novellerna för mig oftast dit de vill. I andra fall kan det vara irriterande när en författares avsikter blir allt för tydliga, men inte hos Larsson. Styrkan i snö, tårar är dock inte i den enskilda novellen, utan helheten. Samlingen handlar om relationer, följderna av skilsmässor och viljan att förstå vad som egentligen händer. Samtidigt finns det alltid en underton av rädsla som Larsson gestaltar på ett varierat sätt och i samma stund som historierna berättas blottläggs orsakssambanden i personernas liv. Orsak och verkan, som när snö blir till tårar …

Det är bara en novell, ”Jag hatar inte barn”, som jag tycker faller ur ramen. Där tar stilen övehand och skymmer innehållet. Där tycker jag att Larssons ambitioner överskrider novellens egna möjligheter.

Jesper Larssons stil tycker jag är jämförbar med stora novellister som Dagerman, Carver och varför inte Bukowski. snö, tårar har många olika stilar och kanske är det typiskt för just en debutant. Likt förbannat visar Larsson stor säkerhet i att hitta ett passande tonläge i varje novell, samtidigt som det finns en tillbakadragen humor och en avskalad klarhet.

Similar Posts:

• Fyra noveller
• Slavisk i sin uppriktighet
• Bevingad vinnare
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner