I Göteborgs hamn har man valt att placera en skylt centralt i bild. ”Sverige” står det. En pil ner och en pil upp. ”Högertrafik. Rechts fahren. Keep right. Tenez à droite.” I bakgrunden tronar fartygen. Lyftkranarna. En kajkant med metallstaket i gult och rött som hejdar besökare från att falla i vattnet. Det hade kunnat vara en skön idyll. Om inte skylten varit i centrum.

På Olofsbo havsbad är vassen inbjudande grön, men människorna gråhudade. Flickan närmast kameran har en målad grällgul baddräkt. På samma sätt har Kumla stadsbibliotek övernaturligt röda rosor. Och himlen går ton i ton med det uppfriskat blå höghuset Kronprinsen i Malmö.

Vi befinner oss i industrialismens vagga. Ett Sverige som börjat resa sig från lantbrukssamhället, som omfamnar det nya, kastar sig över det med vidöppna armar. Här finns inte tid för någon estetik. Vykorten i Fler tråkiga vykort är från 50- och 60-talet, ”då färgfotografier blev vanliga och allt nytt var värt att avbildas”, som Jeppe Wikström skriver på baksidan av boken. Trendmedvetna Sverige. Nog känner vi fortfarande igen det? Allt nytt är värt att visas. Här hänger vi minsann med. Med rondeller, höghus, shoppingcenter, campingar och simhus, operor och gågator. Att poängtera att vi nu fått högertrafik.

I Helsingborgs hamn står två poliser och hänger vid sitt fordon, allvarligt blickande in i kameran. Det är väl just detta allvar vi skrattar åt idag. Eftersom det är ett allvar vi är fullkomligt främmande inför. Idag finns det fortfarande en stolthet i Sverige, en inneboende känsla av att hävda sig. Men vi har ironiserat allvaret. Det är därför denna bok blir så rolig.

Idag är rulltrappor och rondeller inget ovanligt. På semestern, som är vardagsmat för varje heltidsarbetande svensk, åker vi till Thailand, Berlin eller åtminstone Kanarieöarna. På 50-talet var bilsemestrar inom Sverige vanliga. Att skicka ett vykort från de platser man besökt blev en fluga som fortplantade sig, och givetvis snappades detta upp. Bensinmackarna visste vad folk ville ha för foton, och visste att tillhandahålla dessa. Idag bläddrar vi semesterbilder, vi har över hundra bilder att visa på en dataskärm. På 50-talet kunde man skicka ett vykort och visa: på det här hotellet bor jag. I det här köpcentrat var vi idag. Vid den här stranden campade vi.

I Bollmora blåser det friska vindar över de turkosa mexitegelhusen. Kvinnan med barnvagn och handväska har problem med att hålla sin kappa kvar över axlarna. Är bilderna ens regisserade, tänker jag, eller råkade dessa människor bara befinna sig där? Jag lägger märke till att det är mycket barnvagnar, många kompletta familjer, och tänker att så nog trots allt inte är fallet. Men det är en befriande brist på duckfaces och inställsamma kameraleenden. Detta är inga pinuppor eller reklamretuscheringar. Det är vanliga människor. Fångade i det framväxande, fångade i det stolta. Men till större del utan stora poser.

Vi ser på dessa bilder som naiva, lite löjliga tristesser. Solkiga i kanten, anspråkslösa i sin framtoning. Idag är vi fångade i en helt annan hets. En jakt på perfektion, en längtan till andra världar, helst digitala. En brist på religion och en inneboende känsla av att det som är genuint svenskt egentligen är riktigt, riktigt tråkigt. Ur det perspektivet känns det lite uppfriskande att se en tidsålder av framtidstro, att skåda en stolthet i att visa upp. Arlanda, krocketspelare på en camping i Sunne, motorfarleder kantade med gran. Umeås gågata i nattbelysning. Femtio bilar på Solna centrums parkering.

I korthet är Fler tråkiga vykort en retro-rätt underhållningsbok att ha på toaletten. Men den vore inte underhållande utan historien i bakfickan.

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• Nostalgiska hälsningar i fyrfärg
• Sverige – en grå novemberdag?
• Viktigt och tungt om det svenska klassamhället
• Med hjärtat hos gubbarna i skogsbrynet och kärringarna mot strömmen

Dagensbok.com bjuder som vanligt på en massa trevliga tips som du kan ta del av.

Idag skriver Ebba om Susanne Halvardssons Natt – Drömlika fragmentariska dikter som genom nio teman söker skildra om nattens väsen.

Oscar har satt tänderna i Don Winslows Frankie Machine – En deckare som likt Sopranos även visar hur symbiosen mellan yrkeslivet och privatlivet kan se ut, när man valt att göra karriär inom den organiserade brottsligheten.

Som om det inte vore nog kommer Sofia att recensera rysaren Skuggvarelser av Magnus Nordin senare i veckan.

Dessutom berättar Lina om fotoboken Fler tråkiga vykort av Jeppe Wikström – En uppföljare till hans tidigare samling av tråkiga vykort från 50- och -60talet. Stolta porträtteringar av stelbenta byggnader. Idag väldigt skrattretande fenomen, men också som en vacker påminnelse om att även betongen en gång var värd att hyllas.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Tråkiga bilder som inger hopp
• Nostalgiska hälsningar i fyrfärg
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?
• Om samhället inte kan skydda oss –
• Spänning som mattas av

Det finns en posei och en doft från en svunnen tid i dessa platsangivelser. Jönköping, parti från Österängen. Norrland-färgernas land. Umeå björkarnas stad. Lasarettet. Västerbotten. Eket. Riksettan. Motiv från Mullsjö. Kommuncentrum. Norberg. Övre sällskapsrummet, ASEA:s vilohem Kärrgruvan. När ni har semester, maten ordnar slaktar mäster. Välkommen till Färila.

Man undrar, var det någon större åtgång på de där korten från ASEAS vilohem, eller de med motiv från Riksförsäkringsverkets sjukhusmatsal? Och vad skrev de personer som sände en hälsning från Alvesta Bildemontering eller Ytongfabrikens Personalbyggnad? Vad skrev de på baksidan av korten?

Detta är en skildring av ett land som var stolt över sig själv. Ingen plats var så obetydlig att den inte kunde förekomma på ett vykort.

Vad man kunde önskat är att Wikström hade gjort sig mödan att leta upp uppgifter om och hylla de fotografer som åkt land och rike runt med en bildförteckning.

Similar Posts:

• Tråkiga bilder som inger hopp
• Veckan på dagensbok.com
• Bildpoesi från ett krigshärjat land
• Svartvit bildpoesi vid Indiska oceanen
• Skinn mot skinn i svartvitt