1918 togs en påtagligt förvirrad, fransk soldat om hand av myndigheterna utanför Lyon. Mannen hade tappat minnet, han visste inte vem han var eller var han kom ifrån. Fyra år senare bestämde sig de ansvariga för att försöka reda ut saken. De satte ut mannens bild i tidningar och efterlyste någon som möjligen kände igen honom. Kanske skulle man hitta en släkting, maka, dotter? Det hela resulterade i att runt trehundra personer begärde upplysningar om mannen, och inte mindre än tjugo familjer var så säkra på släktskap att de var beredda att driva det hela till domstol.

Soldaten utan minne hade i och med exponeringen förvandlats till ett hopp. Han blev det halmstrå som så många famlade efter i dåtidens Frankrike, ett land brandskattat på familjemedlemmar. Man beräknar att mellan tvåhundra tusen och trehundra tusen man var spårlöst försvunna när vapenstilleståndet trädde i kraft.

Det är alltså lika mycket dessa släktingars historia som huvudpersonens som Le Naour skildrar. Eller hela Frankrikes om man så vill. Genom historien om den ibland desperata jakten på bevis för att just deras familj var den rätta, framhävs sorgen och saknaden som låg som ett tjockt täcke över landet. Le Naour påskiner således på ett mycket fångande sätt dels det jag nämnde i inledningen – att krig är något jävligt – och dels att det är något som på många sätt kan göra oss människor till "andra" än vi är, vare sig vi har minnet i behåll eller inte.

Similar Posts:

• Slag i myt och verklighet
• Sartre och kriget i Irak
• Första världskriget: Så funkar det
• Majestix
• Bok med rumpa