Honungsapan börjar nämligen med att den stora datahallen som Amazon har etablerat i Katrineholm slås ut av en kryssningsrobot. Även Västerås, Eskilstuna, Avesta och Sandviken blir attackerade eftersom Amazon har fler datacenter och Microsoft, Google också har expanderad där.

När även stora strömproblem uppstår förstår de berörda att något större är på gång och att Sverige är i fara. Hela landets kraftförsörjning är i kris.

Vid en flygövning på Gotland kränks dessutom luftrummet av ryska stridsplan och ett av de ryska planen skjuts ner av en svensk pilot. Vad har satts i rullning? 

Agenten Mac får i uppdrag att hitta den container med backuper som försvunnit från en av datorhallarna efter missilattacken. Till sin hjälp har hon en rysk spion, Mio, en hacker, Bosse, och Erik Molinder, kodnamn EMO, en gammal vän från tiden i Afghanistan som nu är chef för insatsstyrkan.

Det är en brutal verklighet de möter. Ryska specialiststyrkor har redan tagit sig in i landet med order att se till att backuperna säkras och förs bort från Sverige och de ger sig inte utan strid.

I Honungsapan får vi även möta korrupta tjänstemän och politiker. Några få utvalda personer på rätt position som har tillgång till rätt information har blivit utpressade och därmed har Sveriges säkerhet blivit satt på spel.
För Mac och övriga handlar det lika mycket om att säkerställa varifrån läckorna kommer och varför det blivit möjligt.

Karaktärerna i boken kan upplevas som något grunda men det fungerar ändå väl i denna genre. Jag tror däremot att det skulle bli större behållning om det gick att stanna kvar längre i karaktärerna och göra mer djupdykningar för att få bakgrund till vissa livsval och personlighetsdrag.

Hackern Bosse är den som ger mig mest behållning – nördig, klurig och fokuserad och som helt fastnar i sin egen värld trots att han har ett barn att ta hand om ibland. 

Boken är filmisk och en bladvändare. Tänk så nära kriget kan vara. Och en annan sak att bära med sig… Du kan alltid bli hittad och du är alltid övervakad.

Similar Posts:

• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• De som syns och de som ser
• Smärtsamma förhörsmetoder & pinsamma kärleksförklaringar
• Action i cyberrymden
• Det oförlåtliga sveket mot medborgarna

Argentinska Samanta Schweblins roman Little eyes är nästan svår att beskriva. Intrigen är på en gång så osannolik och så välbekant. Bara häromdagen kom ännu en varning om hur sociala medier hanterar våra personuppgifter – här var det en populär app som tycks läcka vidare all information på din telefon till säkerhetstjänsten i en mäktig diktatur – och jag tror att de flesta av oss faktiskt mest rycker på axlarna. Det är ett abstrakt hot, och de här medierna är en så integrerad del av vår vardag och våra liv.

I Little eyes handlar det om en sorts robotar, fluffiga små varelser som vill bo hos dig, tas om hand och bli en del av ditt liv. De kan röra sig över golvet, kanske göra ljud, men inte prata, och de är beroende av att kunna ta sig till sin laddstation med jämna mellanrum. Det låter väl ganska harmlöst?

Den andra sidan av tjänsten är att någon, någonstans i världen, köpt en anslutningskod och fått tillgång till kanske just den lilla fluffiga varelse – den kentuki – som du tagit hem till dig. Det här är inte sociala medier. Det här är exklusivt. En människa på jorden slumpmässigt ihopparad med en annan. Men vad är det egentligen de vill varandra?

Samanta Schweblin undersöker de där drivkrafterna hos en rad människor, ”keepers” såväl som ”dwellers”, det vill säga de som tar hand om en kentuki och de som styr dem. Deras motiv är kanske inte så lätta att reda ut, och Schweblin följer en hel rad av dem. Jag börjar faktiskt undra om hon någonsin ska återvända till en huvudperson innan hon gör det. Formen gränsar nästan till novellsamling med gemensamt tema. Ändå kommer vi ganska nära, kanske inte hela liv, men de relationer, reaktioner och just drivkrafter som kentukierna sätter i rullning.

Det här är en roman som hade kunnat utvecklas till en oändlig teveserie. Vi ges liksom glimtar av människor, liv och miljöer världen över. För att ägna så begränsat med utrymme åt var och en, ger Schweblin ändå ett visst koncentrerat djup åt dem – kanske just för att hon fokuserar på de där drivkrafterna. Vad är det som får oss att utelämna oss på det här sättet? Vad vinner vi på det? Är vi utnyttjade? Utnyttjar vi andra? Schweblin ställer frågor om den nutida människan som fortsätter att gnaga i huvudet långt efter att romanen är utläst.

Similar Posts:

• Ett märkligt spektrum av mänskligt varande
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Ryssen kommer
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Från de (o)saligas ängder

Orden borde komma från politisk satir, men de lär vara yttrade av NSA-chefen Keith B. Alexander när han under ett besök på GCHQ (Storbritanniens motsvarighet till NSA) såg att det fanns signaler i etern som ännu inte kontrollerades av myndigheten.

Det hade tidigare läckt ut uppgifter om statlig massövervakning ifrån NSA, men det var först med Edward Snowdens avslöjanden 2013 som vidden av det hela kom till allmänhetens kännedom. Glenn Greenwald var hans kontakt och hjälpte honom att nå ut med informationen på ett sätt så att allmänheten skulle kunna förstå hur denna omfattande massövervakning fungerade.

NSA har efter 9/11 växt till en grotesk koloss som samlar in så mycket data om människors privata förehavanden att det inte ens i teorin går att processa och analysera allt. Det finns ingenting som tyder på att denna data har avhjälpt något terroristhot överhuvudtaget. De terroristhot som har uppdagats, har uppdagats med hjälp av traditionella medel. Så varför övervaka alla, hela tiden? Svaret är att det går. De kan göra det. Och alla de som säger att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta” måste genast sluta säga så. Syftet med övervakningen är att kunna kontrollera de medborgare som ägnar sig åt vad som för tillfället anses vara suspekt aktivitet. Plus att det är väldigt behändigt att lätt kunna skaffa en hållhake på folk. Ifall det skulle behövas någon gång.

Alla gör saker som är och måste vara helt privata. Tar man ifrån människor rätten till personlig integritet dödar man det demokratiska samhället. Du har ingen aning om vem som sitter och bestämmer vad som är rent mjöl och i vilken påse det bör ligga. Det är helt godtyckligt beroende på vem som för tillfället har makten. Under George W. Bush-regeringen var demokraterna oroliga över den ökade övervakningen, medan de konservativa uttryckte att det inte fanns någon anledning till oro. Under Barack Obama-regeringen är det ombytta roller. Den personliga integriteten har ett eget och helt absolut värde och den stat som inskränker den befinner sig på ett brant sluttande plan.

Början av Storebror ser dig handlar om Greenwalds kontakt med Snowden och hur detta leder till att de träffas på hotellrummet i Hong Kong. Mittendelen handlar om själva informationen som Snowden lämnar över. Det är hårresande läsning. Det är beskrivningen av en stat som har passerat alla tänkbara moraliska gränser. En stat som helt har missförstått sitt eget syfte, att tjäna medborgarna. Det är stor tragik att en stat som själv anser att den är demokratins förkämpe behandlar sina och andra staters medborgare på detta vämjeliga sätt. En av de mest skrämmande konsekvenserna av denna massövervakning och lagring av privatpersoners data är att den ligger tillgänglig för det ständigt ökande antal tjänstemän som arbetar inom, eller samarbetar med, NSA. En annan konsekvens är att NSA:s intrång i digitala system försvagar systemen ifråga och gör de mer lättåtkomliga för icke-statligt anställda hackers och kriminella element. Ditt digitala liv hänger på en skör tråd, och frasen: du skall inte fråga dig själv om du är paranoid, du skall fråga dig själv om du är tillräckligt paranoid är mer aktuell än någonsin.

PRISM. Microsoft, Skype, Google, Facebook, Youtube, AOL, Apple, Paltalk, Yahoo. NSA tyckte sig inte få tillräckligt med data ifrån internet- och teleoperatörerna, utan startade helt sonika upp detta samarbete med nämnda internetföretag. Pang, boom, smack! All trafik som sker på dessa platser tankas direkt hem till NSA. Ingenting du gör får förbli oövervakat.

Kommer ni ihåg FRA-omröstningen i riksdagen? Hur de borgerliga riksdagsledamöter som tänkte rösta nej fick känna av sina respektive partipiskor? Det känns ganska uppenbart att FRA-lagen var tvungen att gå igenom. Att den hade gått igenom oavsett regering. En lag som har lika lite att göra med yttre hot som numera USA:s terrorlagstiftning, utan vars syfte är att samla och lagra information om medborgarna. Och det är ingen som längre går på snacket om att det ”bara” är metadata som lagras. Alla vet att metadatan innehåller information som kartlägger en människas liv in i minsta detalj.

Idag, 2014, är EU:s datalagringsdirektiv förklarat ogiltigt av EU-domstolen på grund av att det kränker de mänskliga rättigheterna. Det var inte själva lagringen i sig som blev underkänd, utan att det inte fanns tillräckliga regler för skydd för personuppgifter. Sverige anser sig ha bättre skydd än vad EU:s DLD kräver, och därför meddelade regeringen att direktivet fortfarande gäller i Sverige, och att de tele- och internetleverantörer som slutar lagra data kan bli utsatta för repressalier.

Nu, i slutet av oktober 2014, har dokumentärfilmaren Laura Poitras film om Edward Snowden, Citizenfour, nyligen haft premiär. Poitras var Snowdens första kontakt, och var den som satte Greenwald i förbindelse med honom. Det är bra att filmen kommer. Det upphör aldrig att vara viktigt att höra hans motiv till att läcka den här informationen. Snowden förtjänar Nobels fredspris. Han förtjänar inte att behandlas som kriminell.

Slutet av Greenwalds bok handlar om vad statlig massövervakning får för konsekvenser och vilken roll media spelar i sammanhanget. I USA har de stora mediabolagen sakta men säkert förvandlats till regeringens språkrör. Gränserna mellan politiska jobb och mediajobb har suddats ut och medias roll som granskare av makten har effektivt stympats. I Storbritannien besökte statens övervakningsorgan redaktionen på Guardian och tvingade dem att förstöra datorer där källinformation låg lagrad. En talande maktuppvisning. I USA höjs röster som uttryckligen säger att journalistik är kriminell verksamhet.

Vi lever nu mitt i det som vi tidigare kallat för en Orwellsk framtid. Vi behöver Edward Snowden som inspiration och bevis för att det går att göra saker annorlunda. En enskild människas handlingar kan göra stor skillnad, det går att göra uppror mot statsmakten. Vi får aldrig låta rädsla för repressalier styra vårt öde. Det mest grundläggande mänskliga attributet, den personliga integriteten, får aldrig kompromissas bort.

Den kanske mest berömda beskrivningen av vad integritet innebär och varför det är så universellt och viktigt för människor, formulerades av den amerikanska domaren i högsta domstolen, Louis Brandeis, i fallet Olmstead mot USA 1928: ”Rätten att lämnas ifred [är] den mest övergripande av rättigheter, och den rättighet som värderas allra högst av fria människor.” Integritetens värde, skrev han, ”är ett mycket vidare begrepp” än rena medborgerliga rättigheter. Det är en grundprincip:

”De som författade vår konstitution vinnlade sig om att skapa förhållanden som gynnar jakten på lycka. De insåg betydelsen av människans andliga natur, hennes känslor och intellekt. De visste att endast en del av livets smärta, njutning och tillfredsställelse står att finna i materiella ting. Deras mål var att skydda amerikaner i såväl tro som tankar, känslor som förnimmelser. De skänkte rätten att bli lämnade ifred av staten.”

Similar Posts:

• Vecka 47 på dagensbok.com – klimatkris och melankoli
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Ryssen kommer
• De som syns och de som ser
• Ganz unten, old boy

Om nu gratis är gratis, egentligen? Många av oss har säkert tagit med oss erfarenheten från reklamteve, -radio och gratistidningar också ut på nätet: visst, man får stå ut med annonserna, men herregud, det är ju gratis. Kanske har vi ändå börjat lägga märke till att fler och fler annonser på nätet fungerar annorlunda? De tycks veta mer och mer om vilka vi är och vad vi kan tänkas vara intresserade av.

Det är det här Fredrik Alverén skriver om i nya boken Såld på nätet – priset du betalar för gratis. För om tjänsterna du använder på nätet är gratis, ja, då är det lite tillspetsat kanske inte du som är kunden. Då är du snarare varan.

I gratistjänsterna på nätet lämnar du ifrån dig information om dig själv. Annan information lämnas ut av din dator eller din uppkopplade telefon utan att du kanske ens tänker på det. Mängder av olika företag sparar hela tiden ytterligare information om dina aktiviteter på nätet: hur du surfar, vad du söker eller klickar på, när du köper något och vilka du interagerar med. Ofta är det den här personliga informationen som i realiteten utgör den valuta du betalar med på internet.

Såld på nätet ger en inblick i vilket jättemarknad handel med den här informationen utgör. Det kan röra sig om olika sätt att kombinera och analysera uppgifter om oss från nätet, men också om att väga samman den med offline-information om vilka vi är, var vi befinner oss, vad vi tjänar och hur vi faktiskt använder våra pengar i vanliga butiker. Det handlar förstås om att kunna rikta reklam till just precis de konsumenter man eftersträvar, men också om att hela tiden förfina sökmotorer och hjälpa oss hitta exakt det vi letar efter.

Kanske får du som jag en vag obehagskänsla av att gränserna mellan privat och kommersiellt suddas ut på det här sättet? Kanske tycker du bara det är toppen när marknadskrafterna kan samverka i något som ger dig bättre och billigare service? Alveréns syfte med boken är knappast att skapa någon sorts moralpanik kring internet och gratistjänsterna. Det han vill slå ett slag för är däremot att vi blir mer medvetna om vad som faktiskt händer – och vad som skulle kunna hända – och kanske också ställa högre krav.

För även om du tycker att det känns helt okej att Google eller Facebook skannar av dina mejl eller pejlar dina politiska åsikter för att kunna annonsera för just din drömsemester eller visa fler artiklar du skulle kunna vara intresserad av – och man kan ju också diskutera vart vi hamnar när var och en lever i sin egen lilla ”filterbubbla” på nätet – så måste man ju också fråga sig vem mer som skulle kunna vara intresserad av den här informationen?

Alveréns bok är full av tankeväckande exempel. Inte minst berättar han om de statistiker som gjorde Nederländernas folkbokföringssystem till ett av världens modernaste – det var bara det att detta skedde på 1930-talet, och när nazisterna sedan tog makten bidrog systemet till ett exceptionellt effektivt utrotande av landets judiska befolkning. Är det ett extremt fall? Kanske. Men vad hade hänt med till exempel Wael Ghonims ”Revolution 2.0” om den egyptiska säkerhetstjänsten varit lite mer nätkompetenta? Jag vet inte.

Här finns också gott om mer vardagliga erfarenheter, som mannen som fick sparken från Volvo sedan han kallat arbetsplatsen ”dårhus” i en Facebook-status. En annan man upptäckte sin frus bild i en annons för en dejtingsajt med ”heta singlar” – inte därför att hon faktiskt var med där, utan för att hon laddat ner en spel-app som utan hennes (och Facebooks) vetskap sålt hennes profilbild vidare till annonsören. För att inte tala om företaget som genom att skriva in rätten till användarnas själ och andra konstigheter får sägas ha bevisat att ingen läser användaravtalen ordentligt, eller skaparna bakom sajten pleaserobme.com som demonstrerat att ”incheckningar” på olika ställen, att i realtid tala om på nätet när ens hem står obevakat, är tämligen korkat.

Nog finns det mycket att både lära sig och fundera över när det gäller säkerhet och integritet på nätet. Hackare, skurkar och kommersiella intressen lär sig snabbt. Myndigheter som polis- och säkerhetstjänst har uppenbarligen också börjat reagera. Kanske kan just insikten att även vi vanliga användare bidrar med något väsentligt till nätekonomin – World Economic Forum har till och med kallat personlig information för framtidens olja – få oss att börja ifrågasätta och ställa krav kring hur vår information egentligen hanteras?

Similar Posts:

• Man får vad man betalar för… eller?
• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Det oförlåtliga sveket mot medborgarna
• De som syns och de som ser
• Ryssen kommer