"Landskapet avslöjar ingen" är ett relationsdrama och en kriminalroman. Dessvärre lyckas den inte särskilt bra med någotdera. Det spänningsmoment som finns i frågan kring vad som hänt med Sara räcker inte mer än ett par kapitel, och jag får känslan av att Hildestedt lagt in kriminalintrigen mer som ett försök att rida på deckarvågen än för att hon faktiskt bryr sig. Tyvärr har detta fått till följd att kärlekstriangeln mellan Kristian, Sara och Helena i bokens nutid är avslutad. Alla val, möjligheter och känslor som man anar har funnits där är sedan länge borta, och med dem all dramatik. Kvar finns en tämligen tröttsam aggressivitet mellan Kristian och Helena, och en lite äcklig känsla av effektsökeri. Till slut upptäcker jag att jag är mer intresserad av att utifrån miljöbeskrivningarna försöka lista ut exakt vilket år berättelsen utspelar sig, än av själva historien, och det kan inte vara ett gott tecken.

Språkligt har texten den aningen oengagerade och distanserade ton som (tyvärr) ofta blir resultatet när journalister skriver skönlitteratur. Då och då blixtrar det till i skildringarna av ett skånskt höstlandskap, men lika ofta får jag känslan av att Hildestedt har vänt ut och in på sig själv i sina försök till lyriska formuleringar, helt i onödan.

Till författarens försvar kan sägas att detta är hennes debutroman, och om hon i nästa bok skippar kriminalintrigen och koncentrerar sig på de mänskliga relationerna skulle det säkert kunna bli underhållande, kanske till och med bra.

Similar Posts:

• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• Övernaturligt och mjukt om sorg
• Ett slag i magen
• Våldsamt fördärv
• Bästiskärlek och Nutellamissbruk – så underbart elvaårig