Det börjar med en garderobsdörr som öppnas för att hänga in sorgen, men det innebär inte att sorgen försvinner. Det som finns där inne, instängt i garderoben, bubblar och tränger sig på.

Boksidorna består av prosalyriska stycken med mycket luft mellan. Trots att texten är alldeles vanliga, fullständiga meningar, så är språket ändå poetiskt laddat. Det jag menar med poetiskt laddat handlar dels om den på sätt och vis mystiska verklighet som målas fram:

Jag bjöd in sorgen i mitt hem. Hon var stum och trasig med blodigt underliv. Det första barnet ville hon inte ha. Det andra barnet ville inte ha henne. Jag förde henne fram till spegeln.

Det är med andra ord en berättelse där det inte är omedelbart glasklart exakt vad allting är eller vad allting står för.

Ytterligare en aspekt som skapar den här poetiska laddningen är de symboliskt laddade ordvalen: sorgen, blodigt underliv, barnet, spegeln – för att nämna ett fåtal bland ännu fler i bara det här korta citatet.

I boken utgör också djuren ett helt system av symboler. Förutom titelns tiger, fiskar och tigerfiskar rör vi oss ofta i en undervattensvärld (se där, ännu en symboliskt laddad bild!) med sjölejon, torsk rovfiskar och mask som bete. Och vatten återkommer inte bara under havets yta, utan även i form av badrum, bubblor, en spetskrage som blöts ner, våt andedräkt, is och gråt.

Tigerfiskar är som starkast just i de symboliskt laddade bilderna. Ibland drar det dock iväg åt lite väl många olika håll. En lekfull hantering av siffror utifrån barns lek – en nia, åttor på lut, ”flyga drake med fyror, bygga segel av sjuor” – får aldrig riktigt landa och hitta sin plats i helheten. Där hade jag hellre stannat kvar i den symbolvärld som redan byggts upp, utan det här lekfulla avbrottet – eller om sifferlekfullheten hade fått bygga sitt egna, lite större hörn av helheten, så att jag hade fått landa i den.

På andra ställen blir vissa saker alltför väntat uppenbart. Som att låta ”här sker en förflyttning” skrivas med extra indrag, följd av ytterligare indrag för ”här sker en förskjutning” och sedan avsluta den sidans text med ”här avslutas orden”.

Sådana detaljer hade kunnat stramas åt för att få fram ännu mer laddade bilder. Men det hindrar inte att Tigerfiskar ger en magisk värld där det som är ovan vattenytan blandas med det som är under, det som är bakom garderobsdörren flyter in i verkligheten här utanför, och tar form till något som berör.

Similar Posts:

• Hudlös sorg
• Hadley briljerar i enkelheten
• Om livet, döden och tiden
• Sorg ur barnperspektiv
• Färgskimrande och famlande om sorg

Emma Gloria är heller inte någon blank sida. Hon har precis tagit studenten och har ingen aning om vad hon vill göra. Mest vill hon nog faktiskt krypa ner i ett svart hål och slicka sina sår, eller åtminstone börja på nytt, lägga allt som varit bakom sig.

Emma har varit kär för första gången – är det kanske fortfarande, fastän hon verkligen, verkligen inte borde känna så – och har blivit sviken inte bara grymt utan också ytterst offentligt. Hennes förnedrande, packade sorg och ilska har blivit filmat och utlagt på nätet, på Facebook och YouTube och you-name-it. Sedan dess har hon dragit sig undan. Inte använt en dator, knappt pratat med någon.

Men i det nya utrymmet det innebär att ha gått ut gymnasiet, att ha fått egen lägenhet och ett sommarjobb som diskare på ett kafé nära Sverige-båtarna, kan Emma långsamt komma till ro. Försöka reda ut vem hon är och vad hon vill. En dag ramlar också en plasthäst från himlen och Emma blir bekant med Siri, flickan som tar sin tillflykt till träden i parken när hennes mamma är ute och super eller ligger däckad i lägenheten.

Emma Gloria med lust och fägring stor är en ödmjuk, finurlig liten roman om sorg och att få perspektiv, om att lägga saker bakom sig men också om att återta det man faktiskt vill behålla, om det så är livsutrymme på nätet eller helt enkelt självkänsla och tillit. Att den är finlandssvensk och utspelar sig i Helsingfors bidrar förstås till en stil och en miljö som är på en gång ganska välbekant och lite ovan.

Att den finska skolan i allmänhet och studentexamen i synnerhet är mer traditionell i Finland än i Sverige gör att jag ofta associerar till en charmig ”rikssvensk” ungdomsbok om studenter på 1960-talet, Gun-Britt Sundströms Oppositionspartiet. Ganska märkligt med tanke på att modern teknik spelar så stor roll i Emma Gloria, men det är nog också något med tonfallet, den där anspråkslösa finurligheten.

Bara det här med att det ramlar en häst från himlen.

Similar Posts:

• Om tonårstiden då – och nu
• Stolthet och fördom – the reunion
• När författare borde hålla tyst
• Tidsförflyttning
• I nöd och lust?