Också människor måste få vara sin gåta. Att rota upp för mycket reducerar i längden. Som att läsa texter som inte slår vakt om sin egen gåta. Texter får gärna leda mig att tro att det finns lösningar, det eggar mig att läsa vidare fast jag vet att jag aldrig får svaret, bara ytterligare spår. I bästa fall en glimt, en aning om något utanför mig. Glimtarna gör livet möjligt, i luckorna, i mellanrummen.

Mer än halvvägs genom debutromanen låter Håkan Anderson sin romankaraktär Jan Eklöv föra detta resonemang om människors och texters gåtor. Kanske är det för de lösa trådarna vi intresserar oss för en viss roman, på samma sätt som drastiska människoöden aldrig slutar att fascinera. Det var också för de lösa trådarna och det stora antalet nystan Breven började fascinera.

Men det började motigt. Författaren anlände till Kreta för att där inleda arbetet med att teckna en biografi över en författare vid namn Ernst Weber och samtidigt reda ut de papper som författarens nu spårlöst försvunna vän, och tillika författare, Jan Eklöv lämnat efter sig i sin bostad på ön. Författaren börjar följa de båda männens skriftliga spår och vandrar sig sedan i äkta grekisk minotauriemytisk stil vilse:

Ett manuskript som hamnat långt utanför de ramar som fanns från början. Det är det arbetet som föreligger här. Kanske kan man kalla det för en roman. Men det spelar mindre roll. Intressantare är i så fall vem som skrivit den.

”Eller vem som kan tänkas orka läsa den”, tänkte jag men fick anledning att ändra åsikt.

För bortom denna möjligen nödvändiga, men ändå svårforcerade berättarstruktur, breder sig Breven ut som idéhistorisk fresk som med utgångspunkt i ett antal eftersökta brev författade av retorikern Cicero blir såväl en spänningsroman med spioninslag, om jakten efter Tempelordens mytomspunna skatt, som en mer filosofisk roman. I det senare avseendet bildar Webers och Eklövs människoöden ett levande bild av de konsekvenser som 1800-talets tyska romantik skulle få för Europas invånare långt in på 1900-talet.

Men det började som sagt motigt. Håkanson använder inte bara olika berättarröster, utan också flera tydliga synvinkelsskiften som inte alltid lyckas passera gränsen mellan form och funktion, och som därmed snarare distraherar än rycker läsaren vidare. Och ibland blir själva handlingen oerhört svår att följa helt enkelt. Men som sagt: man måste låta såväl människor, och till dessa räknar vi författare, som texter få vara sina gåtor. Som labyrinter man gärna vill gå vilse i ett tag.

Similar Posts:

• Det dunkla
• United States of Angie
• Man ska aldrig säga aldrig
• Tråkigt på Gotland
• Om att gräva där man står, och om kampen över att inte förlora fästet.