Wikipedia vet att berätta följande om Elmer Diktonius som skrivit föreliggande bok

…men hela författarskapet präglas av viljan att bryta med den borgerliga estetiken, att skaka om och omskapa det litterära språket, bland annat genom att bejaka talspråkets lyriska kvaliteter och ämnesmässigt ohämmat röra sig mellan högt och lågt.

En vänsterbliven och åtminstone en smula litteraturintresserad som en själv blir ju nästan lite sprallig. Att karln också tonsatt – även här enligt den lättillgängliga kunskapsbrunnen Wikipedia – några av Vilhelm Ekelund och Gustav Frödings dikter är ju en fröjd, en fröjd!

Diktonius skrev sällan prosa utan höll sig, som redan namnet avslöjar, till diktningen men också essäskrivande och litteraturkritik. Liksom Ekelund har han en diger aforismsamling att ligga uppå och spinna – även om jag har svårt att föreställa mig att varken Ekelund eller Diktonius hemföll åt spinnerier, men jag kan inte motstå kattreferensen.

Baksidan skäms inte för sig; nej, verkligen inte, den drar sig inte för att avslöja handlingen i stora drag. Diktonius använde sig i Janne Kubik inte av några mesiga och fega övergångar som andra och lägre rangens förfuskare ofta tar till. Pang på rödbetan, från revolution till barndom till kajlastare till olaglig distribution av allsköns alkoholhaltiga drycker. Slutligen – strejkbrytare! Inte alls en dålig livsbana och förflyttningen från vänster till höger i hans politiska hållning är minst sagt radikal. Jag har förstått att titeln på boken för vissa kan vara övermåttan irriterande. Rykten vet att förtälja att en hel självmordssekt bildats i dess oära.

Så vem var då denne Janne Kubik? Det är inte helt enkelt att säga eftersom det finns en del luckor i hans liv vi inte får ta del av. Det är ingen biografi i traditionell mening. Diktonius var något av en tidig modernist och bjuder på ett för tiden ovanligt handgrepp: någon sorts metakommentarer om herr Kubik och verket som sådant. En gissning är att Kubik är en hybrid mellan Diktonius och en fiktiv gestalt. Som vilken människa som helst genomgår han tack vare livets frikostighet med rosentaggar- och doft en förändring. Författaren frågar sig om man kan heta Kubik? Naturligtvis inte ”anständiga människor emellan; men det kan gå för ett öknamn.” Ändock är det vad han går under. Varför? Jo, eftersom man

står på piren som bokförarhjälp, antecknar i sitt vaxdukshäfte: så och så många kubikfot props, jäkligt många, flere sidor upp och ner, hela dagen, flere dagar i en följd- och när någon på kvällskvisten sedan frågar hur många, svarar man virrig i skallen blott: kubik. Och får heta så för hela sin återstående livstid.

Vår första bekantskap med Janne Kubik gör vi när han står vakt i omänsklig kyla och bland kilometerhöga snödrivor. Han spanar efter de vita. Jag föreställer mig att han mest ser ut som en grottmänniska med sin fårskinnspäls som är avig, ”den smutsiga fällen utåt” och med ”filtskor på fötterna, ullvantar på händerna, långskaftade, dragna halvvägs över pälsärmarna.” Inte det ståtligaste, men en utmärkt ekipering för en soldat som fattat posto i snön i väntan på ––
 

Inget gevär syns till, det har han under pälsen, med armbågen tryckt mot kroppen; annars fryser loppet fast, isas mekanismen, och inte håller man annars heller en dylik köldstör i näven, inte ens med vantarna på, fy fan!

Det där med köldstör känner jag igen. En AK-5 under min tjänstgöringstid uppe i Boden (där solen aldrig ler och dit jag aldrig mera vill) gick lös på mina händer och gav mig permanenta frostskador. Nu kan jag inte hålla i en skål med fil utan att jag tappar känseln i labbarna, men vad gör man inte för kungen fostervattenlandet.

Andra kapitlet rör sig i barndomsdomänerna. Han följer med en dräng och hamnar i en liten byggnad som utgör det första depåstoppet. Som ni vet kan man inte färdas särskilt lång utan att styrka sig med ”fläsk och bröd och strömming och kall potatis”. Fläsket ligger på bordet och som sig bör står invid delar av den döda grisen en ”blankny plåtkutting: två liter brännvin till allmänt bruk”. Lantbruks- och fattigdomsromantikern i mig blir alldeles nipprig när vi konstaterar att ”smutsiga tummar breder tjockt med smör på brödhalvorna”. Snart får emellertid coronavirusrädslan fria tyglar. Tänk smutsen, tänk utbytet av det kroppar sprider omkring sig till föga fröjd för medmänniskorna.

Sen går det undan. Från den ena livsepoken till den andra. Är det kul i kubik? Njae, men språket glimrar av leklusta och meningarna är inte sällan svindlande. Innehållet är stundom inte särskilt intressant, men formuleringarna och ordsmideriet får mig att tänka på en bernt erikson. Du kommer även lära dig ett par ålderdomliga fraser som man kan imponera med vid vilken bardisk som helst. Till detta har vissa konstateranden något västerbottniskt över sig. Bara en sådan ask. Allt som allt en onekligen habil bok, men ingenting ni borde kasta er över. Å andra sidan är sidorna lätträknade och boken interfolierad med förträffliga linoleumsnitt som bara dessa ökar läsvärdet.

Similar Posts:

• Den vita terrorn i Finland
• Ett inbördeskrig vi sällan minns
• Lågmält dramatiskt
• Elofs och Olgas bok
• Brev och svek

Denna digra biografi sträcker sig från Mannerheims födelse 1867, genom den relativt fattiga uppväxten i den finlandssvenska överklassen, till karriären i tsarens armé fram till flykten tillbaka till Finland undan den blodiga oktoberrevolutionen 1917. Här tar berättelsen oss vidare genom det finska inbördeskriget, där röda ställdes mot vita och där Mannerheim leder den vita armen. Detta krig är fortfarande en mycket omdiskuterad del av den finska historien. Den vita sidan vann kriget och många av de röda avrättades eller sattes i fångläger. Det tog lång tid att ena nationen och kanske är den här typen av händelse av ett sådant slag att ärren från den aldrig riktigt kan läkas? Detta skildrar Lindqvist på ett bra sätt i denna biografi.

När sedan andra världskriget bryter ut och Finland anfalls av Sovjet i det som numera kallas Vinterkriget var Mannerheim i slutet av sin karriär. Sjuttiotvå år gammal hade han precis lämnat in sin avskedsansökan på grund av meningsskiljaktigheter med politikerna som Mannerheim inte ansåg tog krigshoten från Sovjet på fullt allvar. Men när kriget bryter ut tar Mannerheim tillbaka sin avskedsansökan och blir krigsmaktens överbefälhavare.

Det är från detta krig som legenden om Mannerheim främst härstammar. Styrkeförhållandena mellan Finland och Sovjetunionen var enorma. Finland förlorade visserligen kriget men lyckas hålla emot en regelrätt invasion av landet trots att de förlorar stora arealer mark. Mannerheim skriver i sin dagorder vid krigsslutet den 14 mars 1940:

Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett er like som krigsmän. Jag är stolt över eder som om ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundran i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolax leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över rikemannens insats av liv och lem.

I den här texten ikläder sig Mannerheim på ett tydligt sätt rollen som landsfader. Och en landsfader kanske är vad ett land i krig längtar efter och behöver? Den 4 augusti 1940 svär Mannerheim eden som Finlands sjätte president. Då väntar ännu fortsättningskriget och den svåra balansakt då Finlands tar hjälp av Tyskland. Lindqvist skildrar i sin biografi bland annat Hitlers besök på Mannerheims sjuttiofemårsdag. Som en landsfader är Mannerheim också ihågkommen, om än en periodvis omdebatterad landsfader. För att öka förståelsen av den finska nutidshistorien som i hög grad och speglar och påverkar såväl Europas som Sveriges historia är detta en mycket intressant bok att läsa.

Similar Posts:

• Personligt porträtt av Mannerheim
• Ett inbördeskrig vi sällan minns
• Den vita terrorn i Finland
• En pappas historia
• Mastigt om finsk fascism

I mångt och mycket är min upplevelse att boken fungerar trots de instinktiva invändningarna, eftersom Donner inte direkt utger sig för att frammana en objektiv historieskrivning över Mannerheims liv, utan fastmer ett personligt vittnesbörd om vad mannen, myten och legenden Mannerheim betytt i hans liv. Det handlar alltså mycket om hur föreställningen om vem Mannerheim är och var har påverkat Donner och hans landsmän. Indirekt har Donner också haft mycket med Mannerheim att göra genom sin far, som skrev den första biografin över Mannerheim, och sin farfar, som personligen umgicks med Mannerheim.

Stilen är mycket personlig och ofta närmast rapsodisk. Hugskott och infall verkar avlösa varandra nästan planlöst, och till en början tycker jag det är irriterande. Ingen disposition, ingen kronologi, ingen tematik? Men efter ett tag övervinns jag av Donners charm. Han har blivit en lite knarrig gubbe, men fortfarande med mycket av glimten i ögat, och när han vill kan han avlossa den ena fräckheten efter den andra så att man som läsare hoppar till. I ett avsnitt diskuterar Donner Mannerheims fältsäng:

I fältsängen ryms bara en person; ibland sov han i bredare och mjukare sängar med plats för fler. Fältsängen lämpade sig inte för knull, om man inte var akrobat. Det stora intresset för Mannerheims sexualliv förbigår en ganska självklar omständighet. De flesta människor, även en kåt ung Mannerheim, sysslade inte med sex som huvudsyssla.

Och så vidare. Vid flera tillfällen kopplar Donner sitt eget liv till Mannerheims och drar paralleller, även om de kanske i vissa fall är mer av önsketänkande än faktiska förhållanden. Men det gör inget. Det blir ett slags fritt spekulerande som är ägnat att i lika hög grad belysa Mannerheims liv som Donners eget, och det ger naturligtvis nya ingångar och perspektiv, även om de kan vara lite oortodoxa. Så till exempel när Donner fortsätter att diskutera Mannerheims kärleks- och sexualliv och kommer in på sitt eget: ”Jag hade etablerat ett kärleksförhållande med en ung studentska. Hon var bra att knulla med, åtminstone till en början.” En sådan brutal ärlighet är en förutsättning för all god bekännelselitteratur, och Anteckningar om Mannerheim är just sådan bekännelselitteratur. Det vidhäftande problemet är väl kanske att den egentligen säger mer om Donner själv än om Mannerheim och att Donners röst ständigt tränger igenom Mannerheim-stoffet. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt. I alla händelser är det charmigt, för Donner är en riktigt charmknutte. Eller skall vi säga charmgubbe.

Jag vidrörde ovan Donners lite pratiga, kåserande stil. Efter ett tag upplever jag att den blir något tjatig och behovet av en smula stringens infinner sig. För ett par år sedan läste jag Donners bok om Ingmar Bergman, PM: Bergman, och den var i viss mån skriven på samma sätt: som en högst personlig minnesbiografi över en stor man. Men det finns en stor skillnad: medan Donner har ringa personlig erfarenhet (om man inte räknar den hans far och farfar haft) av Mannerheim har han däremot arbetat tillsammans med Bergman under stora delar av sitt yrkesverksamma liv. Av naturliga skäl har detta gett mer grund för en bok att stå på än vad som är fallet med Mannerheimboken. Donner är dock själv medveten om detta: I ett kort efterord konstaterar han att boken ”handlar i stället om vad jag subjektivt ansett vara viktigt” och att han i förlängningen varken kunnat eller velat lyfta fram en mängd fakta som vore kutym i en regelrätt biografi.

Du som alltså tänker läsa denna bok om Gustaf Mannerheim: Gör det inte om du vill ha en heltäckande biografi över Mannerheims liv. Gör det om du vill ha ett charmigt, men kanske lite spretigt, personligt vittnesbörd om den store Mannerheim och det finska, men lika mycket om den burduse och något knarrige, men oupphörligt roande, Donner själv.

Similar Posts:

• Berättelsen om en legend
• Gammelmansgnäll
• Att vara sin fars son
• Donner versus Donner
• Den privilegierades insikter