För länge sen var han gift med en ung finländsk kvinna och de fick en son. De levde tillfälligt i England under en kall vinter i väntan på att båtar skulle trafikera Australien som är hans hemland.

Men något hände. Kvinnan återvände med barnet till Finland. Senare skilsmässa. Detta var 1964 – 1965. Nu är det 2020-tal och sonen närmar sig sextio och fadern åttio.

Det är sonhustrun i Finland som tagit kontakt. Via mejl till vänliga människor kommer hon i förbindelse med den man som är hennes mans far, hennes barns farfar och hennes svärfar. När hon berättar grips sonen, hennes man av starka känslor. Rädslor, kanske raseri.

Sonhustrun menar att detta kan bli bra för honom, för dem. Sonen säger sig aldrig ha saknat en far. Inga sociala stigman. På sjuttiotalet relativt vanligt med ensamstående mammor och det fanns både mormor och moster. Naturligtvis hade efternamnet stuckit ut men snabbt lärde han sig trixa bort frågor. Senare blev namnet ett med honom i mediebranschen. Men det som alltid irriterat var hans uselhet på ”karlgöra”. Men vad säger att det blivit annorlunda med en far i hemmet? Som kanske knappt varit där? Mest manövrererat eller funderat på lastfartyg långt borta.

Det blir ändå kontakt. Sonen får lära känna ett äldre belevat sjöbefäl. En vacker dag står sonen i flygfältets ankomsthall och spanar. Fadern känner direkt igen sin son.

Det hela avlöper väl. Fadern vill återkomma. Stanna längre. En stuga byggs som han betalar. Där bor han medan sonen med familj kommer till veckosluten. Det är bastubad och utflykter i näromgivningarna. Fadern lär känna grannar. Damsällskap intresserar också. Sonen och sonhustrun är inte så förtjusta i hans nätkontakt Nina, 42, från Moldavien. Han har planer; bygga bro, borra i berget, skaffa båt, rusta upp båthus. Måla tavlor. Finland är ett fint land. Allt är bättre i Finland: isbrytarna, stugorna, skogen, bastun, molnen, åskan.

Tyvärr har något hänt med tiden som går både långsammare och fortare. Därför blir det lätt konflikter; sonen är effektiv, vill vara ute i god tid, har dagsscheman. Fadern sover länge och ofta, märker inte om en timme eller flera rinner iväg i minnen. Det mesta går långsamt. Även om fadern inte upplever det så.

Sonen förmanar både på skämt och på allvar. Fadern skärper sig och vill inte vara till besvär – ändå blir det tokigt med trafikböter, glömda plånböcker och datorstrul. Sonen kan vara bullrig. Eller bara klippa av. Det är lättare med milda sonhustrun. Det finns sådant som sonen vägrar vidröra. Fadern försöker förslaget via henne. Men de har sitt liv och han har trots allt kommit in i deras liv väldigt sent.

Allt återges ur en tredje persons perspektiv men mest fokus är på fadern. På så vis kan den allvetande berättaren analysera tankar, beskriva göranden. Greppet ger distans åt åldrandet och sorgligheter.

Både fadern och sonen har en symbolisk svart hund. Det är tungt med hund. Dialogerna med bitsk ironi däremellan visar både samförstånd och irritation. Språket de kommunicerar på är underförstått engelska även om romanens språk är svenska utom små roliga uttryck såsom när fadern ständigt svarar på sonens utläggningar med ”fake news”. Inga personnamn nämns förutom på bipersoner. Romanformen distanserar det som ligger nära författarens egna erfarenheter.

Den här välskrivna och mänskliga romanen lämnar läsaren med en del frågor. Men vackert så. Riktiga (roman)karaktärer har hemligheter, svagheter och tillkortakommanden.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• En pappabok om skidning
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Edna och styrkan
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

I berättelsens centrum står Bengt, som bor tillsammans med Solveig i en gammal gård högt uppe på en ås. Han arbetar på den lokala husfabriken tillsammans med sin vän Henrik. Båda är jägare. Det är i det lokala jaktlaget som beslutet till sist tas. Måsarna eller vi. Tillsammans smider jaktlaget minituösa planer. Olagliga förvisso men planerna förverkligas en natt i maj. Femton jägare – i båtar och längs strandkanten – skjuter med nya gevär och dyra ljuddämpare (Bengts ”fadersarv”) närmare tjugotusen måsar. Ska jaktlaget ta tillbaka sitt revir?

Om Bengt och Solveig är ett par som lever i lag, är Inger och Christer två som lever i olag. Christer tillhör också byns jaktlag men får inte veta något om någon ”m-a-s-s-a-k-e-r”. Han är inte att lita på och springer gärna den lokala länsmannens ärenden. Hans och Ingers torftiga liv rullas upp via Ingers minnesbilder. Hon borde ha lämnat honom för länge sen; känslomässigt är karlakarlen en krympling. Men det är sonen Johan, nu vuxen och utbildad psykolog (!), som hållit Inger tillbaka. Lämnade hon äktenskapet så lämnade också hon sonen, hotade maken.

Mellan de två familjerna finns en svag (stark?) länk: Bengt tog sig an Johan som liten pojke, när han såg och reagerade på den hårda behandling Johan fick av sin egen far. Johan fick arbeta med ved, fiska, röja skog, grilla korv tillsammans med Bengt och hans far, en med tiden självklar kontakt. Det här är en påle i köttet som skulle få Christer att anmäla jaktlaget utan att tveka. Som läsare är man nästan säker på att det ska gå så. Och får faktiskt ett fall av civil olydnad lyckas?

På måsfronten blir det lugnt. Bengt och Solveig får njuta sin utsikt över Langsjön. Johan klarar sig fint i livet i en storstad söderut. Och Inger, utschasad av att parera, skydda och härbärgera, befinner sig plötsligt i ett nytt läge. Först i chock, senare i tacksamhet. Naturen har sin gång.

Hansson debutroman är ett snyggt bygge. Här finns en nästan deckaraktig spänning i intrigen. Kulmen är måsjakten under vårnatten på sjön. Läsaren kan fascineras av de olika männens taktiker och framför allt känslor som uttrycks i ord och kroppsspråk. Både skämt, hjälpsamhet och vardagsvishet. Gammal vänskap (o)jämn över tid men med styrka av allt de genomlevt. Att ha levt med generationerna innan – Bengt tänkter ofta på sin far och hör hans ord i sitt inre. Eller när Inger vet vad grannar och bybor skulle säga åt varandra om hon lämnade sin man: ”Ho for.” De två korta orden är sprängfyllda av undertext. Hansson ger prov på människokännedom, sann språkkänsla och känner glesbygdsmänniskors villkor.

Först tänkte jag ”hm, måsar?” – hur intressant kan en roman om dem vara? Men Hansson tar sitt ämne och fyller på med dramatik: vanliga människor med ett växande bekymmer i vardagen i en by som kunde ligga var som helst. Ett identifierbart och förekommande problem i vår tid: än är det varg, skarv, björn. Eller fåglar såsom i Hanssons roman. Djuren ökar dramatiskt i antal och börjar begränsa invånarnas livsrum. Lagar och paragrafer som borde skydda människan och hennes hem gör henne istället oskyddad och utsatt. Hansson skriver härligt trovärdigt om ”payback time” – återbetalningstid. En hanssonsk variant av historien om David och Goliat i österbottnisk tappning.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Vi är alla fåglar under himlen
• Lukt av ladugård, depression och död
• Livets vägar
• Författaren och verkligheten

Alma degraderas vad gäller arbete: när hon vill diskutera sin lön på fabrikens kontor flyttas hon utan pardon till tvätteriet. Alma, som är av gravt virke, lär sig – syr sig byxor för att klara tvättstuguarbetet bättre – men händerna värker av kallvattnet och eksem sträcker sig snart mot armbågarna.

Vi befinner oss på “Masunin” i Oravais i svenska Österbotten på 1930-talet med Oravais klädesfabrik som fond och miljö. Vid den här tiden var fabriksområdet ett eget fungerande samhälle med hundratalet arbetare, arbetarbostäder, tjänstemannavillor, kontor, jordbruk, butiker, apotek och läkare. Till och med kaféer och biograf och arbetarnas föreningshus. Området var ett mindre samhälle inuti det större och skiljde sig åt på många vis från den agrara omgivande landsbygden.

Alma biter ihop och åren går. Länge var dottern Saga stum efter broderns död. Folkskolans lärarinna engagerar sig och får Saga att läsa böcker. Tillsammans med Jepo-Finas flicka Maja bygger Saga egna fantasivärldar när mödrarna gör sina arbetsskiften. Alma engagerar sig politiskt medan Fina lever för Jesus och frikyrkoförsamlingen där hon uppträder med sina sånger till gitarr.

Galleriet av karaktärer är stort: som läsare följer vi fabriksarbeterskorna Alma, Jepo-Fina, Munsala-Kajs och Aino med flera och deras barn, men även olika män; allt från hästskötare till dikesgrävare, timmermän och återvändande soldater och ”slarvkuskar” till amerikaemigranter. Under de händelserika åren på 1930-talet, med vinterkrigets utbrott och det utdragna fortsättningskriget passerar mängder av händelser och personer revy. De flesta förekommer redan i den första romanen men här stiger nya viktiga karaktärer fram såsom till exempel direktörskan som tar sig an Saga mot Almas vilja. En fiskarpojke som förekommer redan i bokens början spelar stor roll i slutet.

Ofta slutar ett kapitel fyndigt med en mening som ramar in hela den nyss berättade episoden. Handlingen, som först skrivits som pjäsmanus, får en fördjupning i personskildringen. Till exempel den kärlekshistoria i första boken som resulterade i Saga, återges nu i båda kontrahenternas inre monologer och även av andra. Därtill ändras den över tid när andra relationer utvecklas. Ett oväntat möte på en skogsstig i den lilla byn Paljak blir en chock och insikt för Alma och andra.

Almas och Sagas relation får utrymme – konflikterna är många på det lilla livsutrymmet i Sarinelund. Alma åldras och upplevs som gapig, rättfram när det kommer till arbete och samhällsfrågor, medan Saga är ung, känslig. De vill bryta sig ut, bli utbryterskor. De båda och många andra drömmer om ett annat liv.

En sagoaktig överraskning väntar dem. Eller bara kalla fakta i en hård verklighet? Det var inte bara Alma som i första boken gömde sina slantar i en plåtburk med drömmar om Amerika. En penninggömma hittas med en hälsning till den som behöver den.

Romanen Utbryterskan är tillägnad bland andra eldsjälarna Elise Kulla, Inga Vienonen och Helmi Lillkung. Alla tre har dokumenterat livet på Oravais fabrik. Alla tre har arbetat på fabriken. I slutet av romanen i en epilog gifter sig verkligheten med fiktionen när den vuxna Saga framkallar ett fotografi där Alma tonar fram som den första kvinna invald i Oravais kommunfullmäktige. Känner man till historien om inspiratörerna är romanens slut en hedersbetygelse åt de kvinnor som gått före och banat väg.

Utbryterskan är en historisk roman rik på detaljer i arbetarvardagen och miljöskildringen. Därtill välskriven språkligt sett. Utportioneringen av historiska fakta görs smidig med till exempel radioröster. Kapitlen är relativt korta vilket gör boken lättläst trots omfånget av handling.

Bokens omslag är skapat av Sanna Mander (liksom första romanen) med ett autentiskt foto av arbeterskor och barn i vårstädning framför sitt hem, en arbetarlänga, infällt i ett autentiskt yllefiltsmönster med Oravaisten verkatehdas (Oravais klädesfabriks) ekorrlogo. Så riktigt.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Elofs och Olgas bok
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Livet går vidare för Tio