Den här boken handlar om hur det är när någon flyttar in hemma hos en, någon som man aldrig träffat förut och inte känner något behov av. När man måste anpassa sig till en farbror som mest bara är i vägen, som tar ens mammas uppmärksamhet och äter upp maten man själv gillar bäst i kylskåpet. Huvudpersonen i den här boken blir vrång och tröttnar på det mesta, eller som hen själv uttrycker det: ”Jag slutade med skolteatern också, och ställde till med scener hemma istället”. Till slut så tröttnar hen ändå på att vara jobbig, och accepterar Farbror Alfs närvaro.

Kalla mej Farbror Alf är en drastisk bok, i den meningen att den korthuggna texten ofta är rolig och kompromisslös i sin inställning till världen. Det är rakt på sak på ett sätt som jag tror tilltalar både barn och vuxna, kanske i olika hög grad gällande olika uppslag. Bilderna är collageaktiga och ovanliga, med figurer vars huvuden ser ut att vara skapade av trolldeg, med kläder av godis eller små mosaikbitar.

Jag tycker att det passar fint att börja ge ut Fam Ekman i Sverige igen, i en tid när bilderboken känns som om den verkligen lever och dess gränser vidgas. I det här fallet är det en ganska enkel historia som förpackas på ett ovanligt sätt, och det är alldeles utmärkt så.

Similar Posts:

• Om tvillingskap och flätor
• Stor och liten i en egensinnig värld
• Samlarmani i skogen
• Vindlande snitslad bana genom existensen
• Den fina samhörigheten