Men under läsningen kommer jag ändå att tänka på något som litteraturskribenten och förläggaren Jessika Gedin skrev om i ett av de senaste numren av Elle, i en artikel om ”Boken som förändrade mitt liv” (kanske nämnde hon även det här i sitt eminenta Sommar-program i P1 för några månader sedan?): ”Litteratur behöver inte vara viktig för att vara bra och den behöver inte vara bra för att vara viktig.” Och nog är det så. Viktiga böcker behöver inte nödvändigtvis betyda stora viktiga läsupplevelser för varje läsare. Och lite ledsamt konstaterar jag att ja, Magersfontein … må vara en viktig roman – för Sydafrika, för sina käftsmällar på apartheidregimen, för Sydafrikas författare och folk, för andra människor, läsare och författare runt om i världen, ja för hela världslitteraturen – men för den här läsaren som är jag känns boken inte så viktig som den kanske borde göra. Kanske är det förkunskaperna om boken som sätter krokben för läsupplevelsen med stort L? Eller så är det bara så att jag helt enkelt tycker mig ha läst en del andra romaner på samma tema som varit betydligt bättre, till exempel Onåd av J.M. Coetzee, ja där har vi en riktigt riktigt bra roman. Fast Onåd är ju så klart en helt annan typ av berättelse.

Magersfontein, O Magersfontein liknar inte mycket annat; det är en hejdlöst oborstad satir, en komisk tragedi eller en tragisk komedi om man så vill, om en grupp människor som deltar i ett Projekt. Under ledning av två engelska stofiler, lord Sudden och lord Seldom, ska man spela in en grandios tv-film om slaget vid Magersfontein 1899, där brittiska höglandsbrigaderna med general Wauchope i spetsen, gick en stor förlust till mötes under Boerkriget. Projektdeltagarna består av diverse excentriska karaktärer: utländska skådespelare och skådespelerskor, skönhetsdrottningar, tjänstemän och representanter från regeringen, en sjuksköterska vid namn Fiskaal men som kallas för syster Nightingale/Näktergal, logistikern herr Shipmaster – bäst i sitt slag som dessutom fått erbjudande om en tjänst som logistiker hos Idi Amin, manusförfattaren Oxford G. von Waltzleben, regissören Amicus Achtung, Marigold Rosemary vars ordförråd efter genomgången drog- och orgasmterapi har begränsats till ett frammumlande ”Jesus Christ”, och fler därtill som liksom bara tillkommit projektet av en slump, som den övernitiske och tillika filosofiskt lagde trafiksnuten Le Grange, eller bonden Gert Garrier som cyklar omkring med sitt döda barn i en svepning på pakethållaren.

Ingen av projektdeltagarna verkar ändå ha rollfördelningen riktigt klar för sig, de flesta vet inte ens varför just de är utvalda att delta, eller vad de exakt har att göra i Sydafrika. De isolerar sig i en liten enklav på Crown Hotel, där de lever ut sina lustar med varandra och blir uppassade. Vad som är viktigt är Projektet i sig. Enda dilemmat är att historiska fakta ibland ”vägrar stämma” med Projektet eller inte ”passar rent filmtekniskt”.

Ja emellanåt är det riktigt galet och tokroligt, eller kanske är absurt ett bättre ord. Säckpipor ljuder, det ösregnar, Vattenverkens helikoptrar hovrar över ett sönderregnat Magersfontein medan högtalarröster skränar: ”Det föreligger ingen fara”, ”Ingen anledning till panik!” Karaktärerna är provocerande rasistiska, sexistiska, gubbsjuka och ja … you name it. Det finns säkert mängder av (dåliga) anledningar till varför sydafrikanska censurmyndigheter ville bannlysa boken. Texten är stundtals både uppkäftig och fräck. Ibland blir det dock lite väl mycket meningslöst pladder, samtidigt som det snöas in på årtal och fakta om slagfält, vapen och kombattanter. De partierna gäspar jag mig igenom. Men tanken slår mig, det erkänner jag, (det här låter som någonting Le Grange skulle kunna ha sagt) att det kanske just är meningslösheten som är avsedd att skapa meningen.

Trots allt så kan man inte komma ifrån storheten med Magersfontein … Och en stor kulturgärning gör nu också bokförlaget Augusti, som ger ut boken i direktöversättning, gjord av Urban Lindström, från afrikaans till svenska. Faktum är att Magersfontein … är den första roman någonsin, enligt förlaget, som ges ut i direkt översättning från afrikaans till det svenska språket. Bara en sån grej är ju stort.

Similar Posts:

• Coetzee och kvinnorna
• Femöresfjösare
• Från en sydafrikansk cell
• Ett resonemang om ondska
• Dramatisk romansoppa