Hon har hunnit fylla 63 och är vid det här laget en etablerad författare. Lucys andre man – och stora kärlek – cellisten David Abramson har nyligen gått bort. Fast den här romanen handlar förstås inte så mycket om honom, utan – som titeln antyder – mer om Lucys förste make, William Gerhardt, pappan till hennes döttrar. Trots att Lucy lämnade honom i sticket efter tjugo års äktenskap har de förblivit vänner. Den förbryllande titeln Åh William! uttrycker hennes blandade känslor för exmaken, vilka pendlar mellan ömhet, medömkan och irritation.

Nuförtiden är Wiliam omgift – för tredje gången – med den bra mycket yngre Estelle och bor i en rymlig lägenhet på Riverside Drive i New York, med utsikt över Hudson River. Han är försedd med slokande mustascher, en tjock vit kalufs samt hyser förkärlek för skräddarsydda kostymer. Som grädde på moset är han i oförskämt god form för sin ålder. Sitt forskarlaboratorium på New York University har han lyckats få behålla, trots att han passerat de sjuttio.

Att Williams tyske pappa stred för Hitler och kom till Amerika som krigsfånge har då och då stört hans sinnesro genom åren. I Åh William! genomlider dessutom han en plågsam period, då inte bara hans unga fru lämnar honom och hans karriär går i kras, utan där också en olustig familjehemlighet kommer i dagen. I jakten på det uppdagade mysteriet som bland annat innefattar en övergiven halvsyster, övertalar William Lucy att följa med honom till Maine, nordost om New York. För övrigt Elizabeth Strouts egna hemtrakter, där bland andra de oförlikneliga Olive Kitteridge-böckerna utspelar sig och i vilka författaren uppvisar djup förståelse för människors fel och brister.

Om vi i Mitt namn är Lucy Barton fick lära känna Lucys känslokalla mamma, så är det hennes världsvana svärmor som är på tapeten i den här romanen. Catherine var inte särskilt sympatisk, eftersom hon gärna undergrävde sin svärdotters redan bräckliga självkänsla med pikar om hennes torftiga bakgrund. Trots att Lucy numera är framgångsrik i sitt gebit har hon aldrig kommit över den känsla av osynlighet och den rädsla, som hon burit med sig sedan barnsben. Räddningen blev storstadens anonymitet. I New York slapp hon slödderstämpeln, som familjen varit behäftad med i småstaden Amgash i Illinois.

Jag måste tillstå att jag inte är speciellt nyfiken på den i mitt tycke ganska triste och självcentrerade William. Det är snarare Lucy själv, som jag veta allt om! Om den fattiga, kärlekslösa uppväxten bland majs- och sojafält utanför Amgash, som präglade henne för livet. Den av andra världskriget traumatiserade pappan var lantarbetare och den dysfunktionella familjen bodde i ett fallfärdigt garage. Det var böckerna på folkbiblioteket i Amgash som blev Lucys räddning och ett stipendium till college hennes biljett ut i världen.

De tre romanerna griper in i varandra och kronologin är lite hipp som happ. Nutid avbryts av ständiga återblickar från livet med William och från uppväxten. Åtskilliga små sidoberättelser ryms också inom romanen, vilka bland annat återger möten med människor som format Lucy genom livet. Författaren har en unik förmåga att levandegöra sina (inte alltför många) karaktärer till den grad att de känns alldeles verkliga. Lucy, som är en känslig själ, grubblar över allt som hon gjort fel i sitt liv och ifrågasätter sina livsval. Ämnena som avhandlas är bland andra kärlek, vänskap, ensamhet, sorg, föräldraskap, minne och trauma.

Glädjande nog har Elizabeth Strout inte pensionerat sin hjältinna efter tre böcker, utan en fjärde titel finns utgiven på engelska med titeln Lucy by the Sea (2022). Den utspelar sig under coronapandemin och vad jag förstår är Lucy och William tillbaka i Maine. Det ska onekligen bli intressant att se om författaren väljer att sätta punkt för Amgash-serien här.

Hur det än blir med den saken planerar jag att förgylla den stundande första adventshelgen med att lyssna på en inläsning av Lucy by the Sea. Böckerna gör sig otroligt bra som ljudböcker.

Similar Posts:

• Småstadens existenser
• En julsaga
• The Rise and Fall of J-M Basquiat
• De olyckliga New York-paren
• Återbesök i Glaskupan

I romanen Vad som helst är möjligt utvecklar författaren sina tidigare teman om barndom under trasiga förhållanden på amerikansk landsbygd och om tilltufsade vuxna som styrs av tillkortakommanden i tidiga år. Men om de tidigare romanerna har varit mera som kammarspel, fokuserade på en person, så handlar det här om en hel bygd, Amgash i Illinois, med många familjer och släktingar. Historierna vecklas ut i nio kapitel; man kunde karaktärisera dem som längre noveller. Det handlar ofta om en person som skymtat i Mitt namn är Lucy Barton men som här får en egen berättelse.

Lucy återvänder till sitt hem, till sin ensamstående bror, till det kyffe där de en gång växte upp och där de tvingades äta ur sophinken av en mor som syskonen har svårt att enas om i sina minnen. Lucy är författare, syns både i tv och på nätet och berättar om sin senaste bok på den lokala bokhandeln. Många minns den tysta, magra, smutsiga flickan i skolan som sedan bara försvann för att bli kändis i New York. Hon har inte besökt sin hemstad på sjutton år, och varför? Den överviktiga ”white trashiga” systern konfronterar den späda, svala, rara Lucy som reagerar med en stark panikattack och brådstörtad avfärd. Återseendet var ändå behövligt och lämnade en eftervärme.

Och det är det som jag fäster mig vid i boken. Berättelserna handlar ofta om sorg, tafflighet, övergrepp och fattigdom till både kropp och själ. Vissa har kommit upp sig, gjort en rejäl amerikansk klassresa, men svidad i tunn måttsydd yllekostym lurar det svikna barnet. Ofta är sexualiteten laddad; människor har gjort överilade handlingar eller känt lustar som de varit tvungna att dölja med de anhöriga som tysta offer. I vuxen ålder organiserar en av kvinnorna en lokal förening, “Överleva incest”, medan grannfamiljens vuxna barn äntligen tar upp sin dementa fars homosexualitet som han när det begav sig levde ut i skogen med deras lärare. Den sena klarsynen fungerar som en sorts rening – de sätter ord på upplevelserna och känner samhörighet i sorg som de vet att de inte borde behöva bära.

Människorna vägrar låta sig dras ner. Det är andra tider nu. Dottie i sitt B&B lyssnar (ja, det är många som lyssnar eller tvingas lyssna) på den självupptagna läkarfrun Shelly som med flera ingenjörers hjälp och mot sin mans vilja låtit bygga ut deras lilla sommarhus vid vattnet för att leva ett lättsamt pensionärsliv och som får höra en yngre kvinnas ord om hennes McDonalds-skapelse: “Det här huset är Shellys penis”. Vilket också Dottie inser av kvinnans sårade svada. Och hon påtalar det! Här har vi vietnamveteranen som får stå ut med de yngre generationernas förvirring: vilket krig, Irak, Afganistan …? Efter femtio års äktenskap blir en älsklig mor till fem flickor förälskad i en yngre man, bryter upp efter stroke och infarkt för att leva med honom sina sista år på en grekisk ö. på En annan är Tommy Guptill som blev skolvaktmästare efter att hans bondgård brann och som såg efter Lucy i skolan. Hans egen olycka blev som en hägring av Guds finger; allt är som det ska.

Samtidigt som mångfalden är intressant är det bokens svaghet. Jag måste läsa boken två gånger för att lägga pusslet. Vilka hörde ihop med vilka? Det är som när man hör äldre berätta om den by de växt upp i: alla olika gårdar och människor som levt i trakten, hur de var släkt och vart och när de flyttade eller återvände. Det är som byskvaller, men ändå inte. Mera den sociala kontrollen på gott och ont. Alla har sitt: sår, död och skam i bagaget. Och varför landar vissa mjukare än andra? Förstår mera? Livet är komplicerat: vad som helst är faktiskt möjligt när någon börjar lyssna, berätta och minnas.

Similar Posts:

• En berättarröst som håller sin läsare trollbunden
• En våldsam mor
• Småljummet Parisliv
• Uppfriskande triangeldrama
• Familjen Ingalls i indianernas land