Under sommaren släppte författaren Maria Antas sin bok Hår – fint, fult, fräckt och fusk. Innehållsförteckningen uppvisar en stram disposition i fyra avsnitt: ”Inledning”, ”Mitt hår”, ”Andras hår” och ”Håruppror”. Inledningen är personlig och tar sin avstamp i författarens betraktande av sitt tunna, platta nordiska hår. Sedan säger vi ”Hej då!” till stramheten för därefter brakar det loss och Maria Antas berättar ömsom argt om sitt (miss)bruk av hårprodukter, ömsom medlidsamt om alla hårbehandlingar som hon och många människor genomlidit.

I det som följer serveras läsaren exempel på ohälsosamma tillsatser som använts för att blondera och färga håret. Den märkliga glorifieringen av det blonda, luftiga hårsvallet där vi nordiska kvinnor ständigt misslyckas – särskilt under vinterhalvåret med mössan neddragen. Antas redovisar vidare häpnadsväckande fakta om kosmetikaindustrins lönsamhet och undrar varför dess tillväxtprognoser och vinstmarginaler inte nämns på börssidorna? Investerare borde vara mycket intresserade av hårvårdsindustrin. ”Av priset på samtliga hårvårdsprodukter är 33 procent ren vinst för tillverkarna, och den siffran är anmärkningsvärt hög.” Lägg också till det faktum att hårvårdsimperierna expanderar på andra marknader när de rent traditionellt västerländska har en mer stillastående trend efter finanskraschen 2008. I spåren av löshårsindustrins osannolika vinstmarginaler på 125 – 150 % sker ett grovt utnyttjande av fattiga människor på global nivå.

När Antas sedan går över till att beskriva hur människor med krulligt hår kämpar för att få platt hår är det omöjligt att värja sig. Västerländska ideal dominerar fortfarande, vilket illustreras med många exempel. Små flickor som får hårt tvinnade flätor, författaren Chimamanda Ngozie Adichies skildring i romanen Americanah, Michelle Obama … som ju faktiskt har behandlat sitt hår så att det inte ska sticka ut. Vi har lång väg kvar till variationsrikedom och mångfald. Den normgivande minoriteten är de människor som har platt och gärna blont hår.

Hårets historia i USA handlar inte bara om blondiner, med Marilyn Monroe och Madonna som förebilder. I läsningen om den svarta medborgarrättskampen under åren kring 1970 får vi veta att ljushyade människor permanentade in krulliga lockar i sitt hår, eller drog på sig afroperuker. Angela Davis, som var aktiv och lät sitt afrikanska hår växa ut i en stor luftig cirkel, avbildades på knappar och affischer. Men Davis beskrivs som en mer komplex person, eftersom hon inte vill vara en ikon utifrån sig själv som individ. Hon tycker det är ointressant att tala om sitt hår, däremot kan hon tala om kollektivets betydelse.

Stilidealen genom olika tidsepoker flätas in löpande i de olika avsnitten. De har dokumenterats också av fotografer, en yrkesgrupp som får en rejäl dos med kritik. Antas söker något annat i konstmåleriets och modefotografins historia än den stereotypa bilden av kvinnlig underkastelse där objektet svankar med ryggen och låter sin böljande hårman åskådliggöra en del av den farliga förförelsen. Var finns de korthåriga kvinnorna i fotomodellhistorien? Här är jag av uppfattningen att Antas som en motvikt kunnat ta med kvinnliga fotografer. Varför inte Annie Leibovitz, Sally Mann, Tuija Lindström eller Elisabeth Ohlson Wallin för att ta några exempel? Ett faktafel har också smugit sig in på sid 107 när hon refererar till Anton Corbijn-utställningen i Berlin, som visades hösten 2015 (inte hösten 2016, som det står i texten).

Avsnittet som handlar om hur det i olika tidsepoker och kulturer varit viktigt att täcka håret har en mer sökande och reflekterande ton. Jag tycker att Antas har en poäng i exemplifierandet av den gifta kvinnans huvudduk för bara några generationer sedan i Norden. Att dölja håret är som bekant ett hett debattämne i Europa och kanske kunde historiens ljus någon gång lysa över debattens vågor.

En driven essäist gör stora folkbildande insatser i mötet med sina läsare. Det här är exempel på en sådan insats. Jag känner mig smart och lärd efter läsningen. Möjligen skulle jag uppnått samma känsla om jag tragglat mig igenom en 7,5 poängskurs på valfritt universitet i Sverige. Eller, nej förresten. Boken vinner lärdomskampen.

Similar Posts:

• Imperiet ur andra perspektiv
• Så gör Bodil Malmsten
• Mångsidigt om människans gående
• Rågen gömde sig och blev kvar
• En blåst bok

Det finns inget förord till boken eller några kommentarer till bilderna. Längst bak finns ett bildregister där det framgår var bilderna är tagna. När jag kommer fram till registret blir jag förvånad över att bilderna är tagna på så många olika orter i Sverige, såväl stad som landsbygd. Alla bilder, även de få bilder som finns av lantbruk och skog, är tagna med en urban blick och när jag tittar på bilderna får jag känslan av att alla bilder är tagna i storstadsmiljö.

Jag gillar hur Ohlson Wallin synliggör vad som ryms inom svenskheten i dag, såväl människor, religion som politiska inriktningar. Allt ger en stark känsla av att vara precis just nu. Men jag känner inte riktigt igen mig i det mörkt grå och stökiga. Eller jo, jag känner igen mig i det men i min egen Sverigebild ingår även de lite ljusare nyanserna.

Stökigheten i bilderna kontrasteras av ett febrilt städande i många bilder. Kvinnor med starka rengöringsmedel som putsar frenetiskt och män på stora maskiner som sopar och stökar undan. Jag funderar över vad Wallin Ohlson vill säga med allt där städandet?

Similar Posts:

• Tråkiga bilder som inger hopp
• Hår som speglas i tiden
• Vackert om det kroppsliga arbetet
• En arbetarklasshjälte är något att vara …
• En kärleksförklaring till Havanna