Att Viggo Cavling debuterar som deckarförfattare är inte förvånande; med bakgrund som redaktör för DN:s på stan -bilaga, chefredaktör för medie- och marknadsföringsmagasinet Resumé och som tyckare i nyhetspaneler i både TV4 och Svt har han ju den perfekta CV:n. För den svenska kriminalromanen skall ju inte bara vara simpel underhållning, den skall ju även spegla det rådande samhällsklimatet. Och kan man dessutom skriva texter, som Viggo, så är ju steget inte långt till deckarförfattardebuten.

Det är som sagt lätt att komma bort från boken och istället fokusera på författaren, som ofta när en redan känd person skriver en bok. Därför går vi istället direkt till intrigen. Den går i korthet ut på att justitieministern (ja det är deckarekollegan Thomas Bodström) fotas av en paparazzi i ett privat ögonblick tillsammans med sin älskarinna i sin limousin. Eftersom det är valår (2006) är den politiska skandalen bara en Expressen-publicering bort, men en sådan utveckling kan inte partiet (s) tillåta. De kallar istället in sin hemliga fixare, Rörmokaren, för att lösa situationen. Någonting går dock snett.

Rörmokaren heter Mårten Leijon, är i trettioårsåldern och härstammar från en socialdemokratisk diplomatfamilj, mer eller mindre omedvetet uppfostrad till rollen. Han är en av tre huvudpersoner. De andra två är Gabriel von Fersen, greve men arvlös eftersom han inte är den förstfödde sonen och Adam Frejlift, hungrig DN-journalist med enkel bakgrund. Alla tre är nära vänner sedan studietiden på Sigtuna internatskola. Som romanfigurer är de dock ganska släta och den enda som uppvisar någon slags komplexitet är Gabriel. Han har känslor och våndor medan de övriga två agerar helt mekaniskt. Rörmokarens person ligger tyvärr mycket närmare Terminator än sin verklige förlaga Ebbe Carlsson och Adam påminner tyvärr mest om en Terminatorrobot han också, om än omprogrammerad till skjutjärnsjournalist. Det finns lite bipersoner också, där främst en fotbollshuliganen sticker ut medan alla kvinnliga karaktärer är fullständigt intetsägande och bara finns med som bihang till sina karriärsinriktade män.

Men även om karaktärerna brister finns det en del positiva sidor också. Språket är helt klart fungerande, det är rakt och utan pretentiösa metaforer och huvudhistorien synkroniserar väl in med de sidohistorier som finns. I mitten av romanen finns en tillbakablick till studietiden som ger bakgrunden till huvudpersonernas vänskap. Givetvis bjuder också Cavling på en ordentlig bit nutidsorientering, främst i form av livet kring Stureplan. Vi får detaljerade redogörelser på hur det ser ut i stora (vuxen)baren på Riche, hur medlemsklubben Noppes fungerar och hur fotbollshuliganernas firmor fungerar. Det är ju tyvärr rätt uttjatade ämnen där informationen inte heller är särskilt exklusiv, vilket vi kan tacka såväl kvällspressen som tv3 för.

Men här är jag inte konsekvent, för jag gillade ju verkligen det förhållningssättet i Jens Lapidus Snabba Cash, men frågan om det berodde på att det upplevdes som ett nytt grepp då eller om det helt enkelt var för att han var en okänd jurist och inte en DN på stan-redaktör kan jag faktiskt inte svara på. Men roligare är det i alla fall när partihöjdarna (s) lägger upp cyniska planer som enbart syftar till att behålla regeringsmakten. Målen helgar medlen heter det ju och den bara till namnet kamouflerade Göran Persson skickar lika enkelt ut rörmokaren på specialuppdrag för att granska sin motståndare i Täby som till politiska utspel med reformer om fri tandvård till alla.

Men bland dessa intetsägande karaktärer och en ibland alltför överdriven iver att skildra samtiden finns som sagt en ändå läsvärd och välkomponerad deckare som funkar bra som sommarläsning. Spännande för stunden men troligen inte den roman man kommer att titta tillbaka på om tjugofem år. Men vad gör det när man ligger där i hängmattan och bara vill bli underhållen för stunden?

Similar Posts:

• Ebbe Carlsson: När verkligheten överträffar dikten
• En deckardebut i slow motion
• Svensk deckare som inte tar ställning
• En inte så spännande repris
• Gediget, genialt och omfattande om hur du skriver en kriminalroman

Men nu är det väl knappast så att skräddarsydda meriter alltid garanterar rätt person på rätt plats, varken bland löneadministratörer, laboratorieassistenter eller bland författare. För rätt bakgrund och goda meriter är ju givetvis intressanta. Men bara om författaren kan använda sig av dessa, fantasin och förmågan att skriva är såklart de avgörande egenskaperna. Och hur står sig Carlsson då, med sina nästintill genmodifierade deckarförfattarmeriter? Liket i lådan är en läsvärd deckare med vissa poänger, men tyvärr inte så mycket mer. Baksidestexten utlovar ”Om du börjar läsa Liket i lådan kommer du att sträckläsa den. Sedan blir din bild av omvärlden en annan.” gäller i bästa fall den första meningen. Här finns tuffa poliser, hemliga agenter från öst, lika hemliga agentjägare, inkompetenta polischefer, halvkorrumperade politiker och helkorrumperade statstjänstemän. Polisarbete beskrivs lika ingående som det politiska rävspelet, vilket pågår överallt, på alla plan. Allt detta har som sagt berättats av andra, av vilka flertalet saknar de speciella personliga erfarenheter som Carlsson har. Och någonstans där kommer man också fram till varför denna bok ändå blir lite av en besvikelse, även om den är fullt läsvärd polisroman. Nämligen att Carlsson som person är så mycket intressantare än den fiktiva värld han skapar.

Så efter att ha läst Liket i lådan (och nej, den sträcklästes inte) får jag min tredje tanke. Nämligen den att om Ebbe Carlsson inte funnits utan varit en romanfigur, hade han då varit trovärdig? Historien om strebern som minglar så mycket i regeringskansliet att han blir kompis med Palme och när denna långt senare mördas får sin egen hemliga spaningsdetalj, inklusive lägenhet med skottsäkra fönster, personliga SÄPO livvakter och inte minst ett rekommendationsbrev från justitieministern. En person som för den breda allmänheten först är helt okänd, sedan ökänd och hatad men precis innan han avlider blir näst intill älskad. Men inte heller de biografiska arbeten som finns om Carlsson är egentligen riktigt intressanta. Karin af Klintbergs film Ebbe the Movie är helt klart underhållande och ger ett bra porträtt, men är lika lite som Anders Isakssons bok Ebbe – mannen som blev en affär eller P3 Dokumentärs Ebbe Carlsson-avsnitt egentligen mer än upprabblingar av händelser. Personen Carlsson, hans motiv och hans drivkrafter är fortfarande en gåta. En gåta som dessvärre heller aldrig kommer att avslöjas. För han skrev aldrig någon självbiografi och efter hans död förstördes alla hans privata dokument och anteckningar, helt enligt instruktionerna i hans minst sagt detaljerade testamente. Ibland är verkligheten bättre än dikten och det är Liket i lådan/Ebbe Carlsson onekligen ett bevis på.

Similar Posts:

• Politisk thriller med inslag av Stureplan och fotbollshulliganism
• Äntligen lidelsefritt om Palmemordet
• GW tacklar Palmespaning
• En ung mans mardrömsfantasi
• Att köpa en kropp