Sina utgångspunkter tar McKinley i Cultural Studies brukarperspektiv på kultur och i diskursanalyser av identitetsarbete. Att samtala om fiktiva karaktärer och förlopp är att testa sina egna roller och förhållningssätt och har i sig ett värde, men McKinley frågar sig också om tittarnas subjektiva uttryckssätt (”Jag tycker att Kelly är söt, jag skulle vilja vara som Kelly”, etc) inte riskerar att helt enkelt internalisera de rådande patriarkala ideal serien förmedlar.

Bokens teoriavsnitt är något massiva, men samtidigt intressanta och användbara. Känner man sig mindre teoretiskt lagd är det för övrigt ganska lätt att hoppa över bitar. Nyckelord är emellertid saker som nöje, njutning, gemenskap och handlingskraft, och det som gör McKinleys studie så intressant är just hennes ingående försök att definiera själva nöjet i tevetittandet (eller läsning över huvud taget). Det handlar om känslomässigt engagemang och ställningstagande på olika nivåer, men lika mycket om att ställa sig utanför serien, att skratta åt den, att gissa vad som ska hända och agera expert på olika sätt.

Lite komiskt blir det så fort McKinley försöker rikta in samtalen på de moraliska frågeställningar seriens producenter berömmer sig om att ta upp. Dessa frågeställningar avfärdar tjejerna ofta snabbt med hur politiskt korrekt serien är, eller genom sina kunskaper kring skådespelare och liknande (en karaktär kommer till exempel inte att göra abort eftersom intrigen konstruerats efter skådespelarens egen graviditet). Istället fokuserar tittarna på relationer, vem som ska vara tillsammans med vem, och på (framför allt de kvinnliga) karaktärernas utseenden.

Detta bekymrar McKinley, som har uttalat feministiska ingångar. ”When”, frågar hon sig, ”is a woman empowered by her pleasure, activity, and community, and when is she a victim of it?” De alternativa kvinnliga förhållningssätt serien påstår sig öppna upp, menar hon, stänger den lika snabbt till igen. Kvinnor fortsätter att definieras utifrån sitt förhållande till en man. Idealet är fortfarande att vara snäll och söt.

Similar Posts:

• Indoktrinering eller intellektuellt smörgåsbord?
• JR eller Bobby, masskultur eller populism?
• Men vad ANVÄNDS de till?
• “The Apocalypse Was Televised”
• Rättvis bild av falsk skendemokrati

Jag har aldrig läst etnologi och har svårt att sätta fingret på exakt hur ämnet skiljer sig från de humanistiska ämnen jag är mer hemmastadd i (litteratur och historia med inriktning mot kulturanalys). Men två saker slår mig alltid kring etnologer: 1) de är inte det minsta rädda för att hitta på hur roliga ämnen som helst, och 2) de har ett underligt, lite vagt sätt att skriva på.

Den första punkten kräver väl ingen större förklaring i det här fallet. Vagheten däremot tror jag, åtminstone hos Liliequist, grundar sig i en välvillig önskan att inte tynga sin läsare med långa metod- och materialdiskussioner. Tyvärr resulterar det i att jag har svårt att greppa studiens omfattning och tillvägagångssätt. Hon redogör också öppet för processen det innebär att göra en undersökning och skriva en bok och i slutledningen – av slaget ”Nu sitter jag här och funderar på vad jag gjort” – har hon hamnat någon annanstans är där hon började. Ärligt, visst, men den där glidningen i syfte och frågeställningar bidrar också till bokens svårgripbarhet.

Riktigt bra studier av såpapublik brukar hålla sig till enskilda serier – jag tänker till exempel på Ien Engs Dallas- och E Graham McKinleys Beverly Hills-studier – och i Våp, bitchor och moderliga män får man en bild av varför. Det blir helt enkelt knöligt mycket att förklara av såpornas spretiga och sällan särskilt logiska intriger.

Liliequist har dessutom en tendens att sväva över från konkreta tittarupplevelser till långa värderande resonemang kring serierna i sig, utan att man får riktigt klart för sig var dessa värderingar kommer ifrån. Är de någon sorts allmänt brukarperspektiv eller helt egna reflektioner?

Våp, bitchor och moderliga män är en sympatisk, om än inte så djuplodande, studie. Den fyller en funktion främst därför att svenska akademiker fortfarande är en smula efterblivna på området och ger en skaplig inblick i ett otroligt spännande och främst engelskspråkligt forskningsområde. Därtill är den lättillgänglig och snuddar vid en rad centrala och väldigt intressanta frågeställningar, inte minst kring könsroller i såpor och receptionen av dem.

Liliequist slutar emellertid sin studie mindre optimistisk än hon var när hon började. Hon är positiv till de tittare hon talat med, men negativ till såpoperatexterna i sig. De tycker hon i lönndom konserverar könsroller och objektivering. Och det stämmer säkert i många fall. Men betyder det att vi som publik – trots teoretikernas på senaste tiden utökade förtroende för oss – i slutänden ändå inte är så mycket mer än osjälvständiga och lurade?

Similar Posts:

• ”Talk is action”
• JR eller Bobby, masskultur eller populism?
• Hur gör man?
• Rättvis bild av falsk skendemokrati
• Men vad ANVÄNDS de till?