Jag vet inte om det är riktigt OK att insupa intellektualism på detta sätt. Det är som att ständigt taga halv- och helfabrikat och kalla sig mästerkock. Filosofi och relativitetsteori är en sak, men litteratur – särskilt Joyces – är konst, och konst måste upplevas för att ge en riktig uppfattning, det är själva poängen med den. Att läsa en analys och bibliografi i serieform och sedan kunna påstå sig veta något om Joyces verk borde väl klassas som våldtäkt?

Joyce är en mäktig konstnär. Otroligt bitsk och självgod, men med en konstnärlig koncentration, nyfikenhet och utforskarvilja som inte går att negligera. Ett ypperligt redskap för kvasiintellektuell glans.

Hans tekniskt experimentbetonade verk söker omfatta o återge livet i alla dess former. Förf ställer sig utanför handling o personer o framlägger ett konstfullt balanserat, sönderstyckat material, där människans innersta reaktioner, viljemönster o motiv utkristalliserar sig ur en mosaik av undermedvetna, plötsligt associativa o irrationella flöden.

Detta är hur Nordstedts Uppslagsbok framställer Joyce. Lär dig den harangen utantill så kan du nog bravera i vilket rött rum som helst. Lägg till några citat från Joyce av Norris så har du verkligen ditt på det torra.

Nej, ironi åsido. Joyce får ses som en öppningsväg till ett genuint intresse. För min del inspirerade den mer till skrivande än till läsande genom att skildra mycket av Joyces författarteknik; personporträtten är inte så givande, men kartan över Joyces upplägg i Odysseus är riktigt intressant att studera. Man må tycka vad man vill om Joyces verk, men han är i sanning en stor inspiratör. Den som läst Bob Dylans Tarantula eller John Lennons Muntliga röksignaler vet vad jag menar. Jag kan bara hoppas att fler vågar sig på att skriva ur samma påverkan.

Similar Posts:

• Mellan divanen och läsfåtöljen
• Nyöversatt Joyce
• Skriven med ärlighet
• Letting the days go by
• Obscenity, who really cares?