David Mitchell "The Bone Clocks"

Tomas Eklund — Thu, 13 Nov 2014 23:00:45 +0000

Jag tror att så länge jag har läst skönlitteratur så har jag varit medveten om att det finns två sorters litteratur. En sort som vi kan kalla realistisk. Den strävar efter att berätta om världen som vi ser den genom våra sinnen. En diskbänk kan vara en symbol, men vid dagens slut är det ändå en diskbänk. Och så finns det en sorts litteratur som ofta kallas för fantastisk. Med hjälp av språket betraktar den världen ur en annan synvinkel. Kausaliteten kan vara satt ur spel, världens historia och framtid ser annorlunda ut, och i verklighetens sprickor skymtar märkliga ting.

Det finns inget som säger att den ena ansatsen skulle vara mer giltig eller eftersträvansvärd inom litteraturens område. Ändå upplever jag att det inom svensk litteraturkritik finns en rätt märklig motsättning vad gäller dessa två skrivsätt. Den borgerliga eller psykologiska romanen har, eller har haft, en rätt enastående särställning vad gäller kritikens och förlagens intresse. Nu finns det ändå tecken som tyder på att denna inställning har börjat luckras upp men i till exempel den anglosaxiska bokvärlden finner vi en helt annan rikedom av författare och böcker som regelbundet använder fantastiska element utan att det för den skull höjs på ögonbrynen.

En sådan författare är David Mitchell. Han använder regelbundet fantastiska inslag i sina romaner som inte kan hänföras till att enbart vara drömmar, symboler eller någon form av surrealism eller magisk realism.

The Bone Clocks är hans sjätte roman. Mest känd torde han vara för Cloud Atlas, en bok vars handling sträcker sig mellan 1850 och en avlägsen framtid, och som filmades ganska framgångsrikt här om året av Tom Tykwer och syskonen Wachowski.

Även The Bone Clocks är ambitiös i skala. Den har sin början i 1984 när Holly Sykes rymmer från sitt hem i Gravesend efter en konflikt med sina föräldrar som har sin upprinnelse i ett uppträde med en opålitlig pojkvän. Den slutar i 2043 på Irlands västkust där den ålderstigna Holly försöker skydda sin dotterdotter och ett adopterat flyktingbarn mot det våld som plågar befolkningen när klimatkatastrofen lett till att civilisationen fallit samman.

Där emellan får vi i skilda historier möta Holly ur andra karaktärers perspektiv; på nittiotalet har en sociopatisk streber en kort affär med henne, ett tiotal år senare blir en krigskorrespondent och barndomsvän hennes man, och efter ytterligare ett antal år blir en cynisk författare på fallrepet hennes vän.

Alla dessa möten och historier är så gott som helt skildrade i det realistiska moduset. Men så finns det en ytterligare berättelse som löper som en mörk underström genom hela boken och som dessutom har ett eget kapitel för sig: den om kampen mellan doktor Marinus metafysiska medborgargarde (det är mitt epitet, inte Mitchells) och ett gäng dekadenta själsätare. Om man vill kan man förstås tolka detta som en symbolisk kamp i Hollys psyke men i bokens universum är denna strid en realitet.

Med all min kärlek till fantastiken som litterär metod måste jag ändå säga att det är den delen av The Bone Clocks som tilltalar mig minst. Den har ett thriller-artat anslag som faktiskt känns en aning påklistrat och snarare sänker spänningen än höjer den.

Orsaken till det är att Holly och de andra karaktärerna är skildrade med sådan originalitet och trovärdighet att deras konflikter och relationer kan koncentreras till de nyckelscener där det verkliga dramat utspelas. Det är här som bokens styrka ligger. Mitchells personteckning är suverän i sin lätthet. Gestalterna stiger fram som om de stod livs levande i dörröppningen och iakttog dig.

Hollys liv som vi får följa i nästan sextio år är så berörande och tragiskt så att när vi når slutet på 2040-talet så är det som om jag, som tillhör samma generation som Holly, ser min egen framtid och det är ingen vacker syn. The Bone Clocks blir till en karta över hur ett liv och en värld gradvis faller samman.

… it’s grief for the regions we deadlanded, the ice caps we melted, the Gulf Stream we redirected, the rivers we drained, the coasts we flooded, the lakes we choked with crap, the seas we killed, the species we drove to extinction, the pollinators we wiped out, the oil we squandered, the drugs we rendered impotent, the comforting liars we voted into office – all so we didn’t have to change our cozy lifestyles …

The Bone Clocks är en bok som är svår att vara likgiltig inför. Älska eller hata den. Som kritiker måste jag se dess brister, men det är sällan jag efter avslutad läsning har saknat litterära gestalter så som jag saknar Holly Sykes och hennes vänner, och det säger en hel del.

Vecka 46: Jag får inte plats med fler böcker nu

Lina Arvidsson — Mon, 10 Nov 2014 17:28:35 +0000

I bokhandeln Strand i New York finns det massor av våningar. Förstås, allt är stort i Amerika. Stort, större, störst. Stjärnan på tunnelbanan är Lena Dunham, som visserligen inte blivit så stor om hon inte först skapat Girls, teveserien som är the bohemian chic-version av Sex and the city, med mindre skor, mer lönnfetma. Men ändå! Hon är tunnelbanans, och Strands, stjärna för att hon skrivit en bok. Dagens författare är inte längre svårbegripliga och instängda i sina tornrum, det är bara Bruno K Öijer som kommer undan med det nu för tiden. Nej, de syns och tar plats i det offentliga rummet.

Jag och Lisa kommer bara till andra våningen, sen säger jag att jag inte kan gå högre upp: jag får inte plats med fler böcker nu. Jag har plockat på mig, inte minst av de egendesignade supertjusiga tygkassarna. Det finns nya böcker, och det finns begagnade böcker. Det finns böcker om allt: historisk bok om sex i serieformat, obskyra fotoböcker, vykort, muggar, utan att göra avkall på mängden böcker. Det finns arkivering av böcker, bestsellers, icke bestsellers. Och det vimlar av personal; kunnig personal, som gärna hjälper mig att hitta rätt. Varför finns inte såna här bokhandlar i Sverige?

Vi måste inte vara stora, större, störst, jag saknar bara engagemanget. Egenheten. Passionen. Finns det inga bokhandlar som startar för att folk gillar böcker? Finns inte tron att svenskar gillar böcker? Måste jag beställa allt som är lite udda, lite utanför normen, på internet?

I veckan har vi som vanligt läst massor av böcker och skrivit om, för er skull. Och om du inte får plats med fler: glöm inte att det går att låna på biblioteket… Veckan börjar med Ninas recension av Inventering, av Erlend Loe. Hon kallar den ”en lite absurd pärla om vad som kan hända när en poet går överstyr”.

Imorgon skriver Annika om Eldkastarna av Rachel Kushner. En roman om konstkretsar i 70-talets USA blandat med 20-tal och futurism i Italien. ”Intressant och välskriven men lite väl pretentiös på sina ställen, kanhända”, hälsar Annika, som ger en sexa.

På onsdag skriver Anna Liv om Kära Döden av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak. Det är en tröstebok för unga som handlar döden. Det är en bok fylld av känslor, bearbetning och en öppning ut ur tunneln. Flytande akvareller paras med texter som skriker av sorg, en röst som försöker sätta ord på hur det är att vara med om en stor förlust.

På torsdag skriver Daniel om Sjóns Máni Steinn – Pojken som inte fanns. Sextonåriga Máni Steinn lever i Reykjavik 1918. Både poetiskt och ultrarealistiskt om spanska sjukan, biograffilmer och sex med andra män.

På fredag är det David Mitchells The Bone Clocks som recenseras av Tomas. En roman som målar med stora penseldrag – vi följer huvudpersonen Holly Sykes liv under sextio år medan den västerländska civilisationen går under och en metafysisk gänguppgörelse utspelar sig i de fördolda – samtidigt som den lyckas mejsla ut fängslande och trovärdiga karaktärer som med vedmod lämnas i sticket efter avslutad läsning.

Och på lördag blir det sextema! Det ni, kan vi väl behöva nu när november är gråare än nånsin och det ibland tycks nästan omöjligt att komma upp ur sängen… Recensioner av nya heta alster utlovas!

dagensbok.com » David Mitchell

David Mitchell "The Bone Clocks"

Similar Posts:

Vecka 46: Jag får inte plats med fler böcker nu

Similar Posts: