Det ska med andra ord ganska mycket till innan jag plockar upp en musikerbiografi. Den här gången går det via en roman, Arne Sundelins Allt ska bli ditt. Den handlar om Bob Dylan, om

en person som heter Robert Zimmerman som anser sig vara född på fel plats av fel föräldrar och som söker en identitet under antaget namn. En människa som skapar en fiktiv gestalt som heter Bob Dylan för att kunna frigöra sig och verka som konstnär och människa. En fruktbar hållning som konstnär. Lika förödande tycks det vara att ha den som människa.

Citatet är hämtat ur Sundelins efterord och ger möjligen en lite mer fyrkantig bild av romanens tema – för att inte tala om dess objekt – än vad själva romanen faktiskt gör, men visst sammanfattar det något sånär vad både den och David Daltons Dylan-biografi, Det är inte mig ni söker, handlar om. Myten Bob Dylan. Mannen med tusen ansikten. Artisten som, till mångas frustration, aldrig riktigt stått kvar där man ställt honom.

Dalton tar tag i alla dessa myter betydligt mer rättframt än Sundelins roman gör – och kanske ska man lita på en romanförfattare lika lite som Dalton påpekar att man kan lita på vad Dylan säger om vem Dylan är. Sanningen är sekundär; en bra berättelse, en intressant gestaltning är det centrala. Framtid och förflutet verkar lika föränderligt för honom, och Dalton låter ibland det färga av sig på den egna, högst personliga skildringen: ”Som folkmusikfanatiker är han något hänsynslös: han stjäl sina vänners skivsamlingar (det är okej eftersom han kommer att bli Bob Dylan).”

Somliga ansåg att Dylan var mytoman, men som Harry Weber, hans vän från Dinkytown, säger: ”Dylan var bara romantiker. Han mindes hur det borde ha varit.” Han följde en gammal Västern-tradition där folk bytte ut sina namn, ändrade sitt förflutna och la sig till med nya identiteter när de begav sig till en ny plats. Det är det amerikanska sättet.

Ibland fungerar Daltons amerikanska sätt, det typiskt lätt bombastiska bildspråket, inte alldeles smidigt på svenska, och hans stil är egensinnig. Ibland fantiserar han nästan bokstavligt om att ta sig in i Dylans hjärna. Ibland gör han långa listor med teorier kring vad som egentligen hänt eller hur Dylan kan ha tänkt. Han ger inte minst en personlig introduktion till skivorna som oavsett om man i detalj håller med honom gör en oerhört sugen på att återupptäcka både det ena och det andra och han ifrågasätter som sagt mytbilder – som den av den utbuade elektriska konserten i Newport 1965, från vilken gitarren bara häromdagen såldes för en rekordsumma:

Myter är alltid kraftfullare än fakta, och så småningom kom Dylan att betrakta denna aldrig inträffade incident som viktig för sin egen mytbildning. Det var en gripande berättelse som doftade revolution – en klassisk sextiotalsdust mellan dem som fattade och dem som inte gjorde det. Och det faktum att den aldrig hade ägt rum … Vem brydde sig? I No Direction Home, dokumentären om Dylans liv som regisserades av Scorsese under övervakning av Dylan, fokuserade bildmaterialet på hans klassiska sextiotalskarriär, och buandet vid Newport framträdde som den mest avgörande händelsen.

Källkritiken tar på inget sätt charmen ur Dylan. Han ljuger så att man måste respektera det, ibland oerhört skickligt, ibland rörande mänskligt och ibland helt enkelt bara … roligt.

”Även när vi inte trodde på honom var han ofta underhållande”, säger Van Ronk. ”Alltså, en kväll ägnade han ungefär en timme åt att lära mig och ett gäng andra att tala ett indianskt teckenspråk, som jag är ganska säker på att han hittade på undan för undan, men sättet han gjorde det på var fantastiskt.”

Den enes Dylan verkar aldrig helt på pricken lik den andres. Daltons ”jakt på Bob Dylan” kommer (liksom för övrigt den svenska avhandling om Dylan som gavs ut för några år sedan, litteraturvetaren Mats Jacobssons Dylan i 60-talet) långt ifrån fram till en enda. Dylan är många. Mycket. Daltons Dylan kan vara hänsynslös, sökande, misslyckad, ohyggligt vilse – och naturligtvis alldeles, alldeles underbar. Mot bättre vetande, eller kanske snarare helt i linje med invändningarna jag skrev om i början av den här recensionen, kan man vara säker på att här både möta en Dylan att bli lite grann förälskad i, och med precis lika hög sannolikhet få sitt hjärta krossat en smula.

Similar Posts:

• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Myten om mannen bakom myten
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”
• Poet i ständig förändring
• Mest för fans

Båda har dessutom de senaste åren blivit föremål för romaner och det är för att jag faktiskt tyckte väldigt mycket om Mette Karlsviks Bli Björk som jag vågar mig på Arne Sundelins Allt ska bli ditt. Och även där finns likheter. Båda författarna väver in respektive artists texter och musik i en närmast mytologisk skildring. Skapar fantasi och stämning snarare än någon rak berättelse med sanningsanspråk.

Åtminstone är det så jag uppfattar också Sundelins roman – tills jag kommer till efterordet. Där hävdar han nämligen att hans ”ambition har varit att skriva fram människan bakom myten” och där sätter jag definitivt alltsammans en smula i halsen. ”Människan bakom myten”? Vilka biografiförfattare kan ens göra seriösa anspråk på det?

Det är förstås sådant som gör den biografiska romanen som genre så problematisk. Och så intressant. Kan man påstå sig veta något om hur Dylan egentligen är och vad han tänker? Fast om inte, vad ska vi i så fall med romanformen till?

Det som stör mig med Allt ska bli ditt är ofta (men inte alltid) på samma gång det jag gillar. Sundelin gestaltar någon som gestaltar någon, iscensätter en Dylan som hela tiden iscensätter, återuppfinner sig själv. Det blir lätt väldigt distanserat. Samtidigt som enskilda scener kan vara nog så konkreta är kronologin notoriskt upphackad. Ögonblickbilder från 1961, 1983, 1975, 2011, 1875, 1958, 1968, och så vidare, strös över läsaren som bitar ur ett sönderslaget kalejdoskop. Att foga dem samman i mönster överlämnas åtminstone delvis åt vår egen fantasi.

Vänta nu, ”1875”? Jo. Det finns en ”bonusbiografi” också, ett 1800-tal insprängt in det mångskiftande 1900-talet. Den är skriven i du-form och behandlar den franske poeten Arthur Rimbaud. De båda biografierna löper parallellt och det är inte svårt att se varför. När Sundelin till exempel skriver ”Det är svårt att veta med vilka du talar sanning, du är ett ständigt skiftande prisma beroende på varifrån ljuset bryter in”, så skulle det förstås lika gärna kunnat handla om Dylan.

Det är en intressant effekt. På det fantastiskt snygga omslaget kikar en liten Rimbaud i kollageeffekt över axeln på Dylan, medan bådas texter flyter ihop med porträtten. Snyggt. Och sammantaget blir det en kanske lite överlastad berättelse om det manliga geniet och hans destruktiva privatliv.

Det är naturligtvis svårt att komma ifrån den bilden av Dylan, och det är till stor del därför jag, så fort jag slagit igen Allt ska bli ditt, plockar upp David Daltons Dylan-biografi. Måste han vara en sådan kliché? Konstnären med stort K som älskar och överger, för vilken relationer är sekundära och ett lyckligt privatliv är lika med konstnärlig stagnation? Nja. Till viss del verkar det ändå vara Sundelin som nöjer sig med klichéerna här.

Hans Joan Baez är en verklig urtyp av svartsjuk kvinna som vill hålla kvar och lägga beslag på mannen som måste vara få vara fri, långt ifrån den coola aktivist och konstnär i sin egen rätt som hon faktiskt var och är (jämför till exempel med hur relationen mellan Moa och Harry Martinson ofta framställs, vilket Kerstin Engman skrivit lysande om). Suze Rotolo framstår som en klängig hysterika som sårar Dylan genom att abortera hans barn och sedan försöker ta livet av sig – eller om det är tvärtom, sammanhangen är något oklara i den fragmentariska framställningen – och hustrun Sara är mystisk och framför allt ultrakvinnligt vårdande och kravlös, föder och tar hand om ett oklart antal barn utan att någonsin låta det inkräkta på makens skapande eller turnerande.

Ovanligt och förvånande? Nej, knappast. Trist? Som fan.

Allt ska bli ditt är en intressant roman, inte minst formmässigt. Den ställer frågor om vem en människa kan vara, vem som har rätt att formulera det. Den skildrar, som Sundelin skriver i samband med att Robert Zimmerman officiellt ändrar sitt namn, ”en gestalt som heter Bob Dylan, som kan fyllas med vad som helst”. Att jag sedan själv hellre fyller den gestalten lite annorlunda än Sundelin är kanske en annan sak.

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Possibly Maybe
• Nobelpriset i litteratur 2016
• And the locusts sang

Men veckan inleddes bland annat med att Kari hade läst En anständig individualism av Stefan Björklund. En bok som förmedlar en lite mer nyanserad bild av Adam Smith. Vi möter också hans vän David Hume och hans lärare Francis Hutcheson och får veta lite mer om hur de inspirerade varandra och utmanade varandras tankegångar.

Igår skrev Marcus om den Augustprisbelönade boken Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma. En bok som på ett koncentrerat och personligt sätt presenterar åratal av besatthet och efterforskningar kring vad som hände de tre dåligt förberedda människor som fick för sig att flyga ballong till en vit fläck på kartan för över 100 års sedan.

Imorgon recenserar Björn Martina Montelius Främlingsleguanen – resultatet av en ohelig allians mellan Gunilla Bergström och Nikanor Teratologen, som vänder och vrider på många idéer om hur berättelser om barn ska se ut.

Och på söndag blir det dubbelt upp av Dylan: David Daltons biografi och Arne Sundelins roman, båda om den undflyende och ständigt föränderlige Bob Dylan.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Myten om mannen bakom myten
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Femåringen som klev ut genom en dörr och blev till
• Gott nytt, och allt det goda gamla