David Bogerius har tidigare skrivit Sveriges svar på Mötley Crües "The dirt", nämligen den alldeles lysande biografin, "Blod, svett och dårar", om Backyard Babies. Kanske inte världens roligaste band enligt undertecknad, men dock ett band som finns representerat hemma i skivhyllan och det är svårt att förneka kraften och attityden i "Total 13".

I boken om Noice lyckas Bogerius på ett alldeles ypperligt sätt föra mig tillbaka till pojkrummet och OKEJ-tidningarna. Nostalgifaktorn slår i taket och innan jag klarat av de första fem sidorna har jag dykt in på YouTube och vaskat fram guldkorn från stockholmsgängets bravader i svensk sossetv på tidigt 80-tal. Frisyrerna, kläderna och musiken för tankarna till ett mindre bra Miami Vice avsnitt, men charmen är oemotståndlig och det slår mig att jag inte äger en enda skiva med Noice. Skam!

Boken tar sin början i Gustavsberg utanför Stockholm där medlemmarna möts. Peo Thyrén och Freddie Hansson blir vänner, trots att den senare ansågs vara något av en kuf. Långt senare kommer de mer kufiska sidorna att få en framträdande roll i hans liv och han förlorar sig i en värld av pengar, knark och vilsenhet. Betydligt mer än jag tidigare vetat om och detsamma gäller Hasse Carlsson. Två skarpt lysande stjärnor på tidigt 80-tal, som tyvärr aldrig hämtade sig från de fantastiska äventyrsåren med Noice. Freddie dog 2001 och Hasse Carlsson ett år senare. På tok för tidigt, men samtidigt så typiskt för den värld de levde i.

Historien om Noice innehåller allt det som hör ett rockband till. Tjejer i klasar, guldskivor, ångest, självmordsförsök, knark, demolerade hotellrum och löpsedlar. Då jag själv var en tanig liten grabb från landet och fjärran från allt farligt, visste jag då aldrig om allt som hände kring bandet. Jag fick ju inte ens se filmen G på tv. En film som för övrigt även tas upp i boken då Noice hade ett nära vänskapsband med Staffan Hildebrand. I boken läggs dock allting fram på bordet och helt plötsligt framstår mina då relativt oskyldiga idoler som partyröjare med en viss försmak för hasch och amfetamin, även om det mest var Freddie Hansson som stod för den biten, men senare även Hasse. Samtidigt tecknas en ganska dyster bild av framförallt Hasse och Freddie H: Två unga killar som förblindas och i Hasses fall tyngs ner, av festerna, farten och rocklevernet i allmänhet.

Men här finns mycket kul också. Historierna är många och roliga. Bäst är väl kanske den från Mjölby: giget i folkparken är avklarat och Hasse Carlsson sätter sig på trappan utanför hotellet. Samtidigt kommer ett gäng grabbar i 20-årsåldern fram och frågar om han ska med och spöa killarna i Noice. Hasse blinkar lite åt ett par tjejer i närheten och svarar "Nej, det ska jag inte." och innan han går tillbaka in på hotellet säger han kort "Ja, jävla Noice!".

David Bogerius har gjort ett fullständigt lysande jobb och är numera Sveriges främste rockförfattare. Han skriver med värme och humor och trollbinder läsaren till sista sidan. Lägg därtill ett alldeles ljuvligt bildmaterial som verkligen visar hur otroligt unga och hungriga de var. Dessutom visar han på alla tänkbara sätt, att Noice verkligen var "bedårande barn av sin tid".

Similar Posts:

• ”The lady’s NOT for turning”
• Allt man kan önska sig. Ocensurerat.
• Magiskt om musik och människor
• Humor och sammanhang
• Hälsningar från den mänskliga faktorn