Ockupationen slog Sverige med häpnad. Aldrig skulle väl sånt hända här – i lilla fredliga samförstånds-Sverige? Eller var det verkligen så? Hansén och Nordqvist visar i den här boken att säkerhetspolisen faktiskt hade fått varningar innan om att något sånt här var på gång. De hade till och med varit på den västtyska ambassaden för att inspektera säkerheten – men tyskarna hade inte brytt sig om varningarna.

Dramat slutade iallafall med att två från ambassadpersonalen, och ett par av RAF-kommandot, dödades. Men historien var inte slut med det. En annan person från den tyska radikala vänstern, Norbert Kröcher, bodde nämligen sedan en tid i Stockholm. Han hade gått i landsflykt ett par år tidigare, då pressen från den tyska polisen blev för hård. Efter dramat på den västtyska ambassaden började han åter smida planer på att åter ta upp kampen, även han. Med sig fick han ett antal svenska aktivister, och planerna för ”Operation Leo” började ta form. Nu skulle Anna-Greta Leijon, dåvarande toppolitiker för socialdemokraterna, kidnappas för att hämnas hennes ansvar för att ha utvisat de överlevande från Kommando Holger Meins till Tyskland …

Historien som berättas i boken Kommando Holger Meins är på intet vis ny. Stora delar av boken, de som handlar om situationen i Tyskland, är tvärtom uteslutande hämtad från tidigare böcker på temat – framförallt Stefan Austs bok Baader-Meinhof. Det nya de däremot har gjort är att intervjua en av RAF-medlemmarna, en rad svenska poliser och politiker, samt ett par av de svenskar som var involverade i ”Operation Leo”. De påstår sig också ha fått tag på tidigare hemligstämplade dokument. Detta till trots förvånas jag över att så lite nytt verkar framkomma mot den bild som förekommit tidigare.

Jag kan också – och kanske just därför – tycka att det är riktigt synd att författarna har valt att inte referera vad de bygger sina påståenden på. Framförallt får det konsekvenser för bedömningen av kontroversiella påståenden (t.ex. om vad som orsakade explosionen på den västtyska ambassaden). Den extremt korta källkritiska diskussion de har i samband med sin litteraturförteckning är ytlig, vilket gör att boken i sin helhet inte känns som att den väger särskilt tungt. Och kanske hade referenser gjort det lättare att visa på vilken ny information Hansén & Nordqvist anser sig ha fått fram i sin bok?

Hansén och Nordqvist kan utan tvekan berätta en historia, iallafall när det handlar om en så fart- och actionfylld som den här. Men tyvärr syns det mig som om boken inte säger särskilt mycket som inte sagts förut.

Similar Posts:

• Intressant men ojämnt
• Vad är egentligen motstånd?
• En terrorist nära dig
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• När socialdemokratin gapade efter mycket