dikter som den här:
Hon djupkysser mig
som slickat hennes slida
med dubbel hunger. (Dikt 53:3)

eller den här:

Sekundär orgasm,
med skötet i handflatan;
anus, runt knogen. (Dikt 67:1)

eller den här:

Ingen bön behövs
när hon ber mig spruta ut
i hennes anus. (309:2)

Eller de många andra treradingarna i boken som rymmer bilder med salt slidvatten, näsben som plöjer upp slidväggarna, doften från kön i ägglossning, ringmuskeln som rymmer lemmen och så vidare. Min motvilja till denna könstematik handlar inte om prydhet, det vore att förenkla å det grövsta, det handlar om att jag inte ser dessa återkommande könsbilders funktion för samlingen som helhet, hur jag än försöker. Jag skulle med en välvillig poetisk blick kunna betrakta dem som en kärleksförklaring till diktjagets partner. Kanske även till kvinnokroppen som sådan. Eller en hymn till kvinnliga genitaliers eventuella förmåga och skönhet. Men jag når inte dit. Jag blir mest störd under läsningen. Småirriterad, trött. Det kvinnliga duet reduceras nästan uteslutande till sin kropp och dess genitalier, dess slidmusklers duglighet i sexualakten, dess reproduktionsförmåga, och i förlängningen kvinnokroppens tempel av liv och tröst för den stackars ensamme mannen att tillbedja medan världen utanför härjas av ondska, våld, krig och död framkallad av män som exempelvis Khadaffi, Hitler, Berlusconi, Lenin, Stalin och Sharon, för att ta några exempel från boken. Just detta: Kvinnokroppen som tröst och symbol för den goda urkraften i universum skulle kunna läsas som en nattstånden hyllning, men blir mest ett uttryck i livmodersavund och objektifiering. Vi möter visserligen också goda män i Dantepartiklar, till exempel Ekelöf, Empedokles, Celan, Jesus, Dostojevskij, Ovidius, Hölderlin med flera.

Ekelöf miste
rösten först, sedan livet
men rösten lever. (Dikt 50:2)

Goda män i bemärkelsen att de lämnat betydande verk efter sig, och föga överraskande: jag finner knappt ett enda namn på någon betydelsefull kvinna. De som nämns är främst diktjagets kvinnliga partner och deras döttrar.

Dock, dialogen med Dante och vissa i Den gudomliga komedin förekommande gestalter, platser och fenomen löper på vilket är både underhållande och intressant; intertextualiteten gör det lite mer spännande helt enkelt och lockar till omläsning av Dantes eget verk, men med detta sagt: Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om en bok som beskriver rester av Venus anus under naglarna. Att Dan Gustavsson har haft en hyperbol pretention med verket står tämligen klart; jag upplever dock inte innehållet så sammansatt eller relevant som jag kanske hade önskat, men det finns några vackra enkla passager i det inferno av bilder, platser och uttryck som utgör Dantepartiklar.

Så djupandningen
Så andas du det egna
i det främmande. (Dikt 324:1)

Gustavssons intention som jag känner den, att göra en nutida helvetesnedstigning med alla dess sidor, fula som vackra, får trots allt min respekt. Men med det sagt: vältrandet i det kvinnliga könet. Jag förstår det inte.

Similar Posts:

• Modernismens främsta dikt
• Poesi utan poetiserande
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Mitt i levandet
• Dödens tyngd och tankens lätthet