”Om du ringer din mamma och berättar att det snöar”, frågar läraren en kvinna från Burundi, ”vet hon vad det är då?” Kvinnan skrattar med hela kroppen. Hennes mamma bor i Norrland och vet mycket väl vad snö är.

Vi har haft några fantastiska vintrar några år nu, och jag älskar det. När dröser av Facebook-bekanta gnäller över skottningsplikter som aldrig tar slut går jag runt och bara njuter av snön. Jag älskar hur den knarrar när man går och bäddar in alla människoljud, jag älskar att skogen ser ut som i Narnia och jag älskar hur den luktar.

Det kanske låter som en konstig inledning till en recension av en nigeriansk poet, men Cletus Nelson Nwadike älskar också snö. Inte bara snö, förresten, men han gör det, i text och inte minst i fotografi, på ett sätt som verkligen får mig att känna det där pirret i magen. Får mig att minnas just hur mycket jag älskar själva lukten av snö i luften.

Nwadike kommer som sagt från Nigeria, men har levt ett par decennier i Sverige och gett ut ett antal diktsamlingar på svenska. I Tankar ur ett lejons gap börjar den allra sista dikten:

Det vackraste jag någonsin gjort var att skotta snö

Jag har bara så svårt att tänka mig att någon svenskfödd poet skulle börja en dikt så.

Tankar ur ett lejons gap är en blandning av intryck från Sverige och Afrika, inte minst i fotografierna. Ändå finns en ton, ett vemod eller en känsla för hur skört allting är, som binder samman. Här finns både smärtan och möjligheterna i att vara hemma på flera platser. Inte heller måste man nödvändigtvis ha flyttat mellan kontinenter för att känna igen sig i rotlösheten.

Min identitet är en fråga om val
Jag kan inte längre ärva en identitet oavsett

Mina stamfäder gjorde väldigt få val
De arbetade och älskade

Tankar ur ett lejons gap är på många sätt en mycket vacker och väl avvägd bok. Också pappret på pärmens insida gör mig lite glad. Färgen är perfekt. Fotografierna är vackra på ett sätt som ibland lätt kunde blivit trivialt, men så finns där alltid någon detalj, en skugga, något som gör den alldeles egen. Det gäller både porträtten och de där naturbilderna som får mig att bli pirrig över träd och skratt och snö.

Similar Posts:

• Med dubbla röster
• När är man hemma?
• Mellanförskapets mästarinna
• Årets bästa poesi
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra