Nutid flyter samman med historien när Ellen blir svagare och svagare av sin sjukdom. Samtidigt som Ellen den äldre kommer grevens hemlighet på spåren läggs Ellen den yngre in på sjukhus – där hon känner igen läkaren från sina feberdrömmar om greven!

Celia Rees är en påläst författare. Det fungerar bra i Häxa, där hon blandar kanoniska texter och teorier från olika håll till en självständig egen berättelse. Här fungerar det inte riktigt lika bra, blir lite mindre eget. Har du ens hört talas om vampyrer tidigare så känner du igen dem väl snabbt, och har du läst Dracula och andra klassiker känns det ännu mer förutsägbart.

Berättelsens vampyr är Dracula ut i fingerspetsarna – visserligen med en viss modern spets – de unga hjältarna har en hel del gemensamt med Mina och Jonathan Harker – och det i två versioner – medan fadern blandar drag av dr Seward med en stor dos av den kärleksfulle men lättduperade fadern i Carmilla.

Därmed inte sagt att Rees inte tillför något själv, eller att berättelsen inte är bra. Men klockren är den inte. Och det krävs en mycket begränsad belästhet inom genren för att historien ska kännas särskilt originell.

Författaren försöker göra en poäng av hur nutids-Ellen, som kan sin vampyrlitteratur, förstår så mycket mer är 1878-Ellen. Dracula var ju inte ens skriven då, inser Ellen. Det är förstås en parallell till hur läsaren i sin tur förstår mycket mer än båda Ellenarna, men fungerar inte till romanens fördel. När Ellen tänker ”Vampyrer fanns i sagor och sena skräckfilmer. Men den här dagboken beskrev verkliga händelser och var skriven av en verklig människa. Dagboken var på riktigt” så känner jag mer än nånsin att det här faktiskt bara är en roman.

Att viss spänning ändå infinner sig hänger snarare på berättartekniken än på berättelsen i sig. Även om inte heller det funkar lika bra som i Häxa så bygger pendlandet mellan två olika tidsplan upp förväntningar. Slutet har för all del ett mindre inslag av antiklimax, men är ändå lite fräscht oväntat.

Till Rees fördel talar också hennes förmåga att skapa pedagogiskt historiska miljöer och smarta och modiga hjältinnor. Hon finner plats för trovärdiga och starka tjejer i litterära motiv där de tidigare ofta fått nöja sig med roller som mjäkiga offer. Det har i alla fall jag svårt att låta bli att uppskatta.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• En annan historia
• Evil, skanky and kinda gay
• I am Dracula. I bid you velcome.
• Hotet från Öster

Mary har levt tillsammans med sin mormor i en liten engelsk by. När mormodern bränns på bål får Mary hjälp att fly av en mystisk kvinna. Hon följer med en grupp strängt religiösa emigranter till Massachusetts i Nordamerika. Strax utanför Salem slår de sig ner för att bygga ett nytt samhälle.

Mary har svårt att finna sin plats i den nya byn. Som flicka förväntas hon sysselsätta sig med hushållsgöromål och skvallra kring giftermålschanser. Allt okonventionellt och främmande ses av nybyggarna med oblida ögon. Men Mary vill röra sig fritt i skogen och blir bekant med en indianpojke och hans farfar. Där möter hon en tolerans och en ekologisk andlighet hon känner igen från sin mormor.

Men i nybyggarbyn väcker Marys beteende och örtkunskaper misstankar, hon anklagas för att vara häxa, och till slut måste hon lämna byn. Individualism ställs mot inskränkt kollektivism, nytänkande mot vidskepelse. Celia Rees använder medvetet den historiska miljön för att diskutera könsroller, etnocentrism och religionsfrihet – och hon gör det på ett sätt som är både spännande och lärorikt att läsa.

Den som läst Arthur Millers pjäs Häxjakten (The Crucible) kommer att känna igen en hel del. Häxa utspelar sig i närheten av Salem och här finns såväl intrigerande unga kvinnor som präster med egen agenda. Där slutar emellertid likheten. Där Millers Abigail hör till dem som anklagar är Mary den som anklagas, där Abigail är lömsk och manipulativ är Mary välmenande, klok och modig.

Rees blandar historisk realism med fantastiska inslag. Hennes berättelse kan närmast beskrivas som en blandning mellan Utvandrarna och Avalons dimmor. Här finns stora mått av historisk trovärdighet, men också utrymme att skapa en stark kvinnlig huvudperson som i ett hämmat och förbjudande samhälle har mod att göra egna val och gå sina egna vägar.

Similar Posts:

• Urvampyren går igen
• I brist på simlektioner
• En resa mellan livet och döden
• Blommor, vänner och en hund (och en nypa magi)
• Levande historia