Att lösa grova brott i en liten stad begränsar antalet misstänkta och det behöver sannerligen inte vara något negativt för historien. Och sedan aldrig mer vågar stanna i det lilla. Vi blickar ibland tillbaka fyrtio år tillbaka i tiden men annars rör vi oss mest kring gatorna och stränderna i Skanör. Folk känner till varandra på gott och ont. Det spioneras på grannar och snackas skit. Romanen är fylld av varsamt beskrivna karaktärer som är lätta att hålla isär. Människorna som befolkar sidorna känns levande på ett jordat vis. Det beror till stor del på att dialogerna är många och flyter på.

Det är här ingen berättelse med tvära vändningar och stora överraskningar. Här handlar det om hårt polisarbete av envisa poliser, något som inte blir långtråkigt. Det är befriande att läsa en bok där karaktärerna mestadels består av vanliga människor och genuina miljöbeskrivningar. Att boken dessutom är hälften så fet som en ordinär deckare, och att en därmed slipper en massa grottande, känns friskt.

Och sedan aldrig mer är den första delen i en planerad serie om Monica Blom och hennes polisstation. Och det läggs ut små, små silvertrådar som får mig att längta efter uppföljaren. Allt berättas inte, utan små hemligheter planteras för framtiden.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• Spännande brevläsning i en dåtida nutid
• Att tiga är silver på orten
• Östermalmsfasoner och mörka hemligheter
• Relationer och brott