1. Omslaget är fullkomligt förtjusande. Tunna kvistar med skir, rosa äppelblom mot en ljust blå bakgrund.

2. Jag hade hört att dikterna handlar om kärlek, och det är ju alltid spännande.

3. Damen som diktat är hundra år. Det verkar ju också intressant.

Så, vad jag undrade var om någon som är hundra år kan berätta något om kärlek för en flicksnärta som jag?

Jo, faktiskt. Visserligen: det är inte svårtillgängligt. Det ger inte svar på de stora livsfrågorna.

Men det naggar lite i kanten. Det är vardagsvackert. Hon sätter ord på sådant som man känner ofta eller har känt någon gång. Hon ger oss påminnelser om hur man kan leva. De korta små diktstyckena är som små tankepärlor, som man känner igen sig i. Som denna:

Hur aningslös får man vara.
Hur godtrogen
och naiv.

Du trodde det var kärlek.
Du satsade
ditt liv.

Att försöka leva i nuet blir kanske mer aktuellt och påtagligt ju äldre man blir. Men lika viktigt för alla. Den här dikten är en skön påminnelse:

Jag vill stå vid
din sida
den dag
som är.

Glädjas åt blomster
och smultronbär.

Bara finnas.
Du är mig
kär.

För oss som alltid ska tolka allt som händer i livet – till det sämre eller det bättre – ger den här dikten en tankeställare:

Jag såg två vita sommarmoln
som lyste i allt det blå.

De molnen bildade ett kors.
Ett kors – jag tänkte då.

Är det ett tecken.
Handlar det om jordelivets slut.

Men molnen löstes sakta upp.
Och allt var som förut.

En författare är en författare. Därför ska man inte fokusera för mycket på hennes ålder. Men jag kan inte upphöra att imponeras av att hon sekelgammal debuterar som poet, och dessutom säljer så mycket av sin diktsamling att den utkommer i pocket.

Respekt.

Similar Posts:

• Sprittande om kärlek och begär
• ”d j u p a v e c k”
• Poetiska sprickor
• Erik Lindegrens dikt får smäll på käften
• Dikter för ”riktiga” män