That’s what happens when you personify hopes and dreams in one person. He becomes nothing more than a literary device.

A Brief History of Seven Killings handlar inte om Bob Marley. Eller jo, han är med i den både som en rollfigur och som en ständig närvaro, fast aldrig nämnd med namn; han är ”The Singer”, för mytisk och ikonisk för att ens behöva ett namn, en gigantisk valhaj i en liten damm med hungriga pirayor; men boken handlar inte om honom. James använder det misslyckade mordförsöket på Marley i december 1976 som nav för att berätta en mycket större och komplexare historia om ett litet land som plötsligt hamnar i strålkastarljuset hos både musiker, drogkarteller och kalla kriget-aktörer, som en The Wire i baktakt och extra tape echo.

And killing don’t need no reason. This is ghetto. Reason is for rich people. We have madness.

Alltså, omfattningen på det James vill göra i A Brief History (som, för att påpeka det uppenbara, alltså är 700 sidor lång och täcker flera decennier, möjligen sekel) är imponerande, men inte hälften så imponerande som hur självklart han hanterar det. Se hur han byter berättare; en död politiker, en gangsterboss från ghettot i Kingston, den lokale CIA-bossen som måste se till att Jamaica inte gör en Cuba, en Rolling Stone-journalist född tio år för sent, en kvinna som bara kände Marley för en natt och varit på flykt sedan dess, yrkesmördare, langare och vanliga maskrosbarn från både Trenchtown och Bronx som försöker leva sina egna liv mitt i det här stora. Se hur taktsäker han är; det var evigheter sedan jag läste en litterär roman som använder vanliga hederliga cliffhangers så här skickligt, varje kapitel tillför en ny vinkel och lämnar mig ändå precis på tröskeln till något större. Se på språket, den jamaicanska patoisen; han berusar sig på språket – ingen brytning, en egen engelska – men använder det för att säga något, för att vända på perspektiven, och se upp när någon byter dialekt för något händer i varje språkvändning.

People stupid. The dream didn’t leave, people just don’t know a nightmare when they right in the middle of one.

Inget får ligga still. Varje koncept av klass, ras, nationalitet, sexualitet, tro ska baxas upp och kollidera. Reggaemusiken är både upprorisk och full med homofobiska budskap. Religionen lovar uttåg och frihet men kräver att kvinnorna tjänar männen. USA och Storbritannien är både ett löfte om att fly slummen och kolonialmakterna som inte ens ser dem de kör över. Men i centrum hela tiden människor återgivna så närgånget att det gör ont långt innan det slutar som det måste för de flesta. Visst är det i mångt och mycket en amerikansk roman, arvet efter Faulkner, DeLillo och Morrison är tydligt. Säkert kan man hävda att det är något klichéartat att en jamaicansk romanförfattare ska använda sig av Marley. Men varför i hela fridens namn skulle han låta bli det när det låter honom skriva sådant här?

Three girls from Kashmir sling on bass, guitar and drums, fresh faces brimming out of burkas, propped up and held together by a backdrop of the Singer streaked in red, green and gold stripes, thick like pillars. They call themselves First Ray of Light, soul sisters to the Singer smiling with the rising sun. Out of a wrapped face comes a melody so fragile it almost vanishes in the air. But it lands on a drum that kicks the groove back up to where the song lingers, sweeps and soothes. Now the Singer is a balm to spread over broken countries. Soon, the men who kill girls issue a holy order and boys all over the valley vow to clean their guns, and stiffen their cocks, to hold down and take away. The Singer is support, but he cannot shield, and the band breaks away.

But in another city, another valley, another ghetto, another slum, another favela, another township, another intifada, another war, another birth, somebody is singing Redemption Song, as if the Singer wrote it for no other reason but for this sufferah to sing, shout, whisper, weep, bawl, and scream right here, right now.

Det finns så mycket passion i den här romanen, så mycket ilska och kärlek och sorg och skönhet. Och James får det att sjunga.

Similar Posts:

• Sånger för Ras Tafari
• ”I will murder the world”
• Historien skrivs av revisorer
• …In England’s green and pleasant land
• The really American way of life

Mannen, musikern, myten. Kort sagt, Marley. Bob Marley.

I alla möjliga skepnader. Marley, politikern. Marley, rastafarin som oförtrutet predikade sin tro. Marley, den perfektionistiske musikern som sprudlade av idéer.

Christer Lindbergs biografi om Bob Marley inleder mycket bra. Första delen, "Människorna, tiden och sammanhangen", försöker sätta in Marleys musik i sin kontext – och gör det bra.

Det handlar om kolonialism och fattigdomen på Jamaica. Det handlar om naturmystik och rastafarianismen. Det handlar självklart därför också om Ras Tafari själv, eller Haile Selassie, som han också är känd som. Och det handlar om ganja (marijuana), rastas heliga ört.

Att Marley skriver politiska texter, texter om filosofi och religion, borde väl vara svårt att undgå. Men i många fall kan det vara svårt att förstå helheten. Marleys musik placeras i den här biografin in i sitt stora sammanhang vilket ger läsaren en bättre förståelse om vad Marleys texter verkligen handlar om – förtryck och exploatering förstås, men också frihet, solidaritet och kamp. Kanske mest av det senare.

Hade boken fortsatt i den här stilen hade det varit en solklar tiopoängare. Men tyvärr är bokens andra del, "Tåget mot Sion", om Marleys liv och verk, inte riktigt lika intressant. Det är mycket namn på personer i Marleys omgivning, mycket spelningar och studiotagningar. Och det är mycket namedropping på låtar. Den låten är bättre än den. Den här lilla pärlan är bortglömd. Den där låten är överreklamerad. Det känns dock tämligen överflödigt.

Marley. Mycket har skrivits om honom förr, förvisso. Men Lindbergs bok (framförallt den första delen) är en lättillgänglig och intressant biografi om en av musikhistoriens mest lysande stjärnor.

Similar Posts:

• Punky Reggae Dub
• Varm och lågmäld indiepopbiografi
• Mest för fans
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• Vackra bilder till trist text