Rodham är en roman om Hillary Rodham Clinton och hur hennes liv gestaltat sig om hon inte gift sig med en viss Bill Clinton. Däremot är Bills närvaro mer än dominerande i stora delar av boken. Deras förälskelse går inte av för hackor och mer än en gång tänker jag ”får man skriva så här detaljerat och ingående om verkliga personers fiktiva sexliv”? För den ömsesidiga attraktionen är en mycket väsentlig del av den relation de har, jämte ett ständigt pågående samtal om allt möjligt. Det perfekta paret. Eller kanske inte. För saker händer och på Hillarys initiativ gör de slut. Deras vägar skiljs åt men korsas igen i senare skeden.

Jag har inte läst vare sig Hillary Rodham Clintons egna böcker eller andras biografier över henne så jag vet inte hur nära Curtis Sittenfeld följer verkligheten i de avsnitt som handlar om barndomen och den tidiga ungdomen men egentligen läser jag allt som på djupet rör huvudpersonerna som fiktion. På det omgivande planet ligger dock dikten uppenbart nära verkligheten i de många verkliga händelser och personer som finns med men det blir också kittlande med meningar som inleds ”Som alla vet” och fortsätter med något som inte inträffat. En alternativ presidentlängd. Ett alternativt företagarliv nästan i klass med Bill Gates.

Kronologin är uppbruten men de två längre sammanhängande avsnitten, de där tyngdpunkten ligger, utspelar sig 1970-75 och 2015-2016. Däremellan är det kortare och längre nedslag och ibland återblickar och det finns väldigt snygga vändningar i hur Sittenfeld närmar sig en händelse från flera håll. Någon gång blir det lite för summariskt, en uppbyggnad leder till ett kort konstaterande eller ett hopp i tiden men mestadels blir det levande och organiskt.

Jag tycker mycket om denna fiktiva Hillary. Jag känner med henne och förstår hur hon i vissa fall först långt senare inser hur vissa av hennes handlingar både framstått och påverkat på ett inte helt positivt sätt. Jag tycker om självsäkerheten som finns där redan från början, hur hon har starka åsikter och låter dem höras, men också hur hon försöker vårda sina vänskapsrelationer. Bill är lite svårare att fånga och förstå och en del övriga personer blir ibland mer funktioner än gestalter i egen rätt.

Det är också upplyftande att läsa om flickor och unga kvinnor – och mycket gamla kvinnor – som tycker att det sedan länge är dags för en kvinnlig president. Stödet och deras tal i sakfrågor är som aktivism i litterär form. Däremor är det ganska motbjudande att läsa om en del av det politiska och ekonomiska spelet som kringgärdar en presidentkandidat. Det är något med finansieringen som en så stor demokrati borde hålla sig för god för.

Denna alternativa historieskrivning engagerar mig så pass mycket att jag upplever en spänning på nagelbitarnivå in i det sista – ska den fiktiva Hillary vinna där den verkliga förlorade mot Donald Trump 2016?

Similar Posts:

• Intressant inblick i Vita huset
• Den amerikanska vänstern
• En pusselbit i det stora varför
• Det politiska spelet
• This is not chick lit

I Politiska fiktioner heter valvinnarna visserligen George Bush, Bill Clinton och George W Bush, men det är egentligen inte det centrala. I fokus för Didions texter står istället det politiska spelet, den politiska klassen eller eliten om man så vill – de politiska, ekonomiska och mediala makthavare som behåller makten som en intern angelägenhet, där ideologier och väljare spelar en försvinnande liten roll.

Ja, visst låter det i stort sett som de förklaringar som getts de senaste månaderna till Trumps framgångar? ”Eliten” har inte lyssnat till folkets ”oro”. Hör man till exempel på den partiledardebatt som hölls i riksdagen häromdagen tycks deltagarna pricka in alla de kodord som Didion skriver om, de som i själva verket ska signalera att man har fattat nu att ”vanligt folk” faktiskt är hjärtligt trötta på minoritetsrättigheter och identitetspolitik av olika slag. Nu ska man ställa krav, kräva motprestationer, ta ansvar och hårdare tag.

Detta kommer knappast att lösa något. Inte att minska något ”utanförskap”. Fast ärligt talat kommer Didion knappast med några konstruktiva lösningar heller.

Här kommer vi till den mindre aktuella och nog faktiskt dominerande sidan av Politiska fiktioner. Den är en mycket detaljerad, inte sällan raljerande, skildring av det politiska spelet mellan 1988 och 2000 och, tja, det är faktiskt ganska länge sedan. Mängderna av namn och företeelser är ganska svåra att följa om man inte såväl följde som minns dessa valrörelser mycket väl (själv var jag åtta år 1988). De ingående personangreppen på den ena eller andra politiska skribenten känns inte heller särskilt spännande, eller ens sympatiska, att läsa så här 15 år efteråt, och den allmänt hyllade stilisten Didion måste jag säga går mig lite förbi. Kanske har det med översättningen att göra, kanske bara med att jag inte riktigt greppar sammanhanget kring hennes vassa ironier.

Bitvis har förstås det som numera blivit historieskrivning intresse. Didion menar till exempel att skandalerna kring Bill Clinton, som till så stor del fortfarande ligger hans hustru i fatet, egentligen aldrig intresserade det amerikanska folket nämnvärt, utan var en produkt av det politiska etablissemangets upprördhet och politiska motvilja. Hon påpekar också, lite i förbifarten apropå George W Bushs konservativa kristendom, hur religiösa inslag som ”in God we trust” på amerikanska sedlar eller ”one Nation under God” i trohetseden i själva verket är sentida tillägg. Om de här nykonservativa strömningarna, som tycks gripa omkring sig såväl i Europa som i USA, hade jag gärna läst mer.

Kärnproblemet i Politiska fiktioner handlar, som jag uppfattar det, ändå om varför ”USA:s största parti”, den tysta majoritet som inte ens orkar bry sig om att rösta, inte gör det. Om vad som egentligen skulle kunna få dessa ickeväljare att tro på demokratin tycks Didion inte ha särskilt mycket alls att säga. Hon pekar ut vad som är fel på amerikansk politik, men hon presenterar egentligen inga alternativ. I Politiska fiktioner är den tysta majoriteten fortfarande tyst.

Similar Posts:

• En pusselbit i det stora varför
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?
• Min president var svart
• Den amerikanska vänstern

Ja, hur kunde det hända? Följer man media så finns det ett ganska brett spektrum av förklaringsmodeller att ta till sig av. Jimmie Åkesson myser i Aktuelltstudion när han berättar att det beror på avgrunden mellan vanligt folk och kultureliten. Cissi Wallin är lika säker på sin sak när hon i Metro förklarar att det är för att Hillary är kvinna. Många pekar på att det beror på en mängd förklaringar (där såväl Jimmies som Cissis ingår). Men den ständigt återkommande förklaringen är att Hillary tillhör det numera så avskydda politiska etablissemanget i Washington D.C.. Den elit som har tighta band till Wall Street och försvarsindustrin men också är bundis med både folkvalda makthavare och chefer för mäktiga myndighetsorgan. Och ingen personifierar nog detta bättre 2016 än just Hillary Clinton.

För det har hon blivit hårt attackerad, både från vänster av Bernie Sanders under primärvalen och från höger av Donald Trump under presidentvalskampanjen. Två motståndare som på höger-vänster skalan står väldigt långt från varandra men där argumenten kring just Hillarys etablissemangstatus är väldigt lika. För den som inte riktigt fått nog av presidentvalet, ja personer som inte riktigt vill köra cold turkey efter ett års klicka-blåa-och-röda-delstater-på-270towin.com-knarkande finns det lindrigare vägar tillbaka till verkligheten. Orsaksfrågan är en metod och vill man djupdyka i Hillarys kopplingar till det militärindustriella komplexet och se det utifrån ett kritiskt vänsterperspektiv kan Diana Johnstone vara din hjälp på vägen,

Att hon är kritisk råder det ingen tvekan om. Det räcker med att kika på framsidans Lady Macbeth-liknande Hillaryporträtt. Ganska snabbt in i läsningen radar dock problemen upp sig. För det första så är detta inte primärt en bok om Hillary Clinton utan en allmän genomgång av tveksamheter inom amerikansk utrikespolitik sedan kalla krigets slut men där författaren, faktiskt inte helt olikt Donald Trump, lyckas få det mesta till Hillarys verk. Även om det finns ett tydligt startdatum: 1995 och USAs engagemang i Bosnienkriget. För dessförinnan ägnade hon sig bara åt vanligt first lady business med barns rättigheter som specialitet. Men där får hon (precis som alla andra kvinnor i maktposition, vilket författaren menar är oundvikligt då kvinnor på denna nivå bara kan hävda sig genom att vara hårdare än sina manliga motsvarigheter) smak för krig. Och har man väl fått det, så blir man snabbt neokonservativ och gör vad helst som står i ens makt för att inneha ämbeten som gör att man kan fortsätta göda det militärindustriellakomplexet med fler krig.

Det andra stora problemet är att författaren intar ett kritiskt perspektiv till det mesta som skett inom den amerikanska utrikespolitiken men inte nöjer sig med att påpeka tveksamheter och dubbelmoral utan också nästan skönmålar den andra parten i konflikten. En argumentation av svart-vit och populistisk modell som också den ligger väldigt nära Donald Trumps.

En stor del av boken behandlar krigen i det forna Jugoslavien där USAs inblandning enbart har till syfte att skapa en orsak till NATOs fortsatta existens. Visst finns det här en hel del poänger (inte minst kring Kosovokriget och bombningen av Serbien) och att det medan kriget pågick fanns en förenklad bild i västslig media av de goda (Bosnierna och senare Kosovoalbanerna) mot de onda (Serberna). Men Johstones beskrivningar 25 år efter händelserna gör tyvärr inget för att balansera upp bilden, utan förflyttar bara den tidigare påstående skuldbördan 180 grader. Detta med meningar som att Tysklands tidiga erkännande av Kroatien var för att: ”utgöra en historisk revansch för den germanska världen över slaverna och ge tyskt inflytande över den eftertraktade medelhavskusten” och förklaringsmodeller som att den Serbiska sidan i Bosnienkriget ägnade sig åt rent självförsvar medan den Bosniska sidan hade hjälp av muhadjahedinkrigare från Afghanistan som spelade fotboll med avhuggna huvuden.

Kapitlet om Libyen blir precis som ovan ett exempel på hur Johnstone måste gå hela varvet runt. Det är såklart ingen bra idé att bara gå in och krossa ett lands styre med rent militära medel och sedan enbart ersätta det fallna styret med floskler om demokrati, det har ju inte bara historien, utan också nutidshistorien visat. Men ”Hennes eget krig” (namnet är på ett kapitel i boken) och USA:s historiska aggressiva roll gentemot Libyen är liksom inte tillräcklig. Istället måste en hyllning målas upp över den progressive Gadaffi, som inte är en diktator utan sitt lands Vägvisare (hon använder stort V). När han tog över 1969 hade han en hel del progressiva idéer och visst har han genomfört reformer som varit Libyens folk till godo. Men att rakt igenom skönmåla en person som Gadaffi ger tveklöst lite ”bad judgment” över författaren och förminskar hennes argumentation på andra punkter där hon har poänger och intressanta angreppsvinklar.

Drottningen av kaos är egentligen en bok om amerikansk utrikespolitik under perioden från Bill Clintons tillträde i Vita huset till när Hillary avslutade sin tid som utrikesminister i samband med Barack Obamas återval och man får en liten känsla av att hon rider på presidentvalsvågen och det naturliga suget efter böcker om kandidaterna. Nu när Hillary efter årtionden med imponerande titlar är bara privatpersonen Hillary så har denna bok ett värde som del i den stora förklaringen. Den ger en viktig pusselbit för att förstå utgången av ett val som redan är historia.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Morgondagens president?
• Om ett annat val
• Det politiska spelet
• Min president var svart

Vi får analyser av tal av mer lyckade talare som Bill Clinton och Gudrun Schyman. Vad var det som fungerade, och varför? Vilken skillnad gjorde olika media, och vad fungerar för olika publiker? Hur klarade exempelvis Clinton av att (nästan) slingra sig undan från anklagelserna om att ha haft sex med Monica Lewinsky? I sin helhet var det ett retorisk mästerstycke, som Hägg beskriver för oss.

Hägg ger sig också i kast med att försöka svara på sådana frågor som hur man tacklar en ointresserad, direkt fientlig eller överlägsen publik. Eller hur man möter både en underlägsen och överlägsen debattmotståndare. Det är allt från hederliga och raka argument till fula knep som lärs ut.

Men vi får också läsa om de retoriska tabbarna, som Bosse Ringholm mindre lyckade framträdande då regeringen skulle sparka Riksrevisionsverkets chef Ahlenius. Om och om igen upprepade Ringholm samma påstående, oavsett fråga, oavsett att publiken (journalister) började fnissa mot monotonin och den uppenbara oförmågan att svara på frågor. Eller den talande tystnad som uppstod då Birgit Friggebo ville att ett auditorium skulle sjunga ”We shall overcome” – vilket ingen av dem ville.

Boken är inte fullt lika intressant som Häggs föregående bok på temat. Till viss del handlar det sannolikt om att temat är detsamma, och därmed också lärdomarna. Har man alltså läst den förra boken så är det inga enorma nyheter som Hägg nu förmedlar. Fokuseringen på en rad exempel gör råden från Praktisk retorik i och för sig mer handfast, men samtidigt är den här boken något stelare än föregångaren. Ett utmärkt komplement alltså, som nog även fungerar bra på egen hand för de som inte läst Praktisk retorik.

Similar Posts:

• Världens mest spännande organisation?
• Personliga retoriska råd
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Det politiska spelet
• Om ett annat val