Med trevande fingertoppar och skälvande knäskålskrockar sammansvärjer vi oss för att frambesvärja oss; vi tämjer våra drifter och viftar bort allt tvivel. Vintern var lång och grym. Vi visste allihop att vi snart skulle träda in i tonåren och att den här tiden var dyrbar. Alla barn med ena foten i puberteten verkar förstå att den magiska tiden snart är förbi.

I denna övergångens tid vecklar bilderna ut sig i Spricktand, i prosa och poesi, med naturkrafterna, andarna och magin lika nära som vardagens krassa verklighet: de vuxnas vilda hemmafester med högljudd countrymusik och dörrar som borde förbli stängda, bristen på bröst och att behöva gömma sig för klassens översittare och hennes gäng, att leva i tajta jeans och dölja naren på hakan för att inte behöva dras med smeknamnet ”Böldpesten”. Jaget och barnen är utsatta och samtidigt är de oövervinnerliga, de leker ute på iskalla vatten utan att tänka på att de skulle kunna drunkna, de äger gatorna och skapar sina egna rum, långt bort från de vuxna. Mer och mer sipprar dock naturen och andarna in, i berättelsen och jaget, tills de till slut tar över: isen och norrskenet tar jaget i besittning och gör henne till bärare av två väsen, helt unika i sitt slag, lika starka som naturkrafter.

Spricktand är Tanya Tagaqs hyllade och säregna debut, och det finns mycket här som är starkt. Skildringarna av uppväxtförhållandena som mejslas fram med precisa mått är drabbande och välkomponerade. Här kommer Tagaqs poetiska och målande språk till sin rätt: det lilla livet får blåsa liv i de stora tankarna och känslorna, som till exempel när jaget och hennes yngre kusin vandrar ut på tundran och hittar ett fågelbo. De matar nykläckta fåglar med popcorn för att ”muntra upp dem”, men popcornen fastnar i deras tunna halsar och alla ungarna dör.

Det kroppsliga är också genomgående och i surrealistiska scener skildras sammanblandningen av kropp och natur på olika sätt. Jaget låter lämlar gräva i hennes hårbotten, det är den bästa massagen hon någonsin fått. Hon sväljer en hel och levande forell, låter den simma ner i strupen, det kittlar. Andar intar hennes kropp, hon har sex med en räv i en symbolisk dröm. Till skillnad från kontakten med vuxna är naturen aldrig inkräktande; allt sker, i alla fall i någon grad, av samtycke.

Allra bäst är det när dessa surrealistiska bilder vävs in i skildringarna av hur det är och känns att gå från barn till tonåring till vuxen i den specifika miljö och tid som boken utspelar sig i; då skimrar och sprakar det verkligen. Tyvärr tippar surrealismen över någonstans halvvägs in i boken och uppväxtskildringen försvinner in i långa utsvävningar om Själen, Energier och Gudomlighet som tyvärr inte gör så mycket för läsningen. Intentionen går att förstå, idén är häftig: att låta det mänskliga blekna och låta naturen ta plats, men det blir helt enkelt för mycket new age-plattityder för att det ska kännas intressant. Boken hade tjänat på att behålla en tydligare förankring i den mänskliga upplevelsen.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Att bli till
• Coming of age i kanadensiskt 60-tal
• Bokstäver som inte behöver vara tysta

I bilderboken Älskade Kulu har inuitiska-kanadensiska artisten Celina Kalluk gjort sin version av denna i många fall så omstörtande upplevelse. Inledningen berättar om solen som ger barnet en bädd av värme och strålar av ljus. Vinden ger kunskap om vädrets makter och när den susar vidare berättar den för alla djur att den charmerande Kulu är född.

Du hade många sällsamma och storslagna besökare!
De delade tankar och känslor med dig, och önskade dig lycka,
Bedårande Kulu.

Något ordinär poesi, kan en läsare tycka inledningsvis. Men på de följande sidorna får läsaren vidga sina associationer från det slitna ordet lycka. Lyckan uppstår inte ur intet utan egentligen består den av många olika saker. Djuren ger därför gåvor till Kulu, som handlar om att tro på sig själv, odla sin givmildhet och förmåga att hjälpa andra. Ibland är det läge att vara spontan och andra gånger känna glädje i att avsluta vad man påbörjar.

Texten har sina förtjänster i själva budskapet men förlorar däremot på rytmen. Personligen kommer jag ur takt i läsningen så att jag faktiskt börjar längta efter ett klassiskt versmått. Trots många omläsningar tycker jag inte att dikten lyckas stå på egna ben.

Jag gläds desto mer åt bildspråkets musikalitet. Illustratören Alexandria Neonakis fyller sidorna i bokuppslagen med kraft för att återge vidsträckta arktiska landskap. Färgerna frammanar havsdjup där det mänskliga ögat inte uppfattar botten. Silhuetten av ett djur förlängs i många av bilderna – nästan som att bilden sjunger mjukt. Min favoritbild är uppslaget där sälen och fjällrödingen simmar och hur deras spår i vattnet getts flera nyanser av blått. De har en böljande smidighet och klarar havets kyla. Kulu omges i stället av värme, och jag kan se framför mig hur en vuxen parallellt med högläsningen boar in barnet inför nattens sömn. Vi kan låtsas att täcket är isbjörnsmammans famn, eller hur?

Tillsammans lyckas bild och text förmedla alla möjligheter som erbjuds när människan lever i samspel med jordens element och naturens djur. I Kulus värld är de arktiska djuren och landskapen närmast. Myskoxen är inte hotfull, bara jordnära. Blickar som riktas uppåt ser den oändliga rymden.

Litteratur från Arktis är inte så vanligt men jag vill minnas att Nordiska Rådets litteraturpris år 2021 tilldelades Niviaq Korneliussen för romanen Naasuliardarpi (på danska Blomsterdalen)? Inget av biblioteken jag besöker har köpt in den men kanske är det bara ett förbiseende som åtgärdas snart?

Similar Posts:

• Djur som inspirerat
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Surrealistisk uppväxtskildring i Arktis
• Kom igen mänska, det svänger ju
• ”Så närvarande och så främmande”