Så när kom lycka egentligen att bli synonymt med min lycka? Efter århundraden av filosoferande där lycka varit en fråga om att träda ut ur sig själv, om att se den andre, hur kommer det sig att lycka plötsligt blir en fråga om trygghet – om min trygghet, min välgång, min egendom? När blev lycka att äga?

frågar sig Jayne Svenungsson och granskar lyckobegreppet ur ett historiskt och ett samtida perspektiv. Vad skulle kunna få oss att stanna upp och ifrågasätta detta starka fokus på den personliga framgången?

Boken kan fungera som en ingång till de olika författarskapen. Flera skribenter berör upplevelsen av tiden, eller snarare bristen på den. Att alltid finnas tillgänglig på mobilen eller via nätet, att inte ha någon stilla frizon. Att känna kravet att vara aktiv, uppbokad, att alltid ha något på gång.

Johan Nilsson jämför något överraskande likheterna och olikheterna hos de båda fiktiva karaktärerna Tony Soprano och Mattis Rövarhövdning. Hans fokus är att granska vilken roll de väljer att spela som fäder. Lars H Gustafsson utvecklar sina tankar om föräldrarollen och varför så många är eniga om att en auktoritär fostran inte är konstruktiv.

Här finns många möjligheter att diskutera värderingar, ja förhållningssätt till livet. Jag gillar att den här boken ställer många av de stora övergripande frågorna. Vad är kärlek? Vad är närvaro? Vad får plats i nyhetsflödet?

Anneli Jordahl funderar över identitetsproblematiken eller kanske mer specifikt självkänslan, hur den tar sig olika uttryck:

När jag åker runt i landets skolor och pratar om min bok Klass – är du fin nog? händer det att elever stenhårt hävdar att jag tillhör överklassen. Medieyrkena är så högt åtrådda att i deras ögon kan inte journalisterna vara något annat än överklass. Jag försöker säga att jounalistyrket är ett medelklassyrke, men uppenbarligen inför döva öron. De har nämligen läst i tidningen att de som är verksamma i storstadens högstatusmedier är vår nya aristokrati

Similar Posts:

• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• I 68:ornas långa skugga
• Röster och möjligheter
• Essäer om livets mening
• En lagom trevlig turistsouvenir

Nu råkar vi befinna oss i förorten, men det kunde lika gärna vara ett hyreshus inne i centrum. Igenkänningsfaktorn är hög.

Det finns så många olika tänkbara strategier: Hur blir man goda grannar? Ska man hålla respektfull distans? Förväntas man småprata i trapphuset, göra tafatta försök att bli lite mer bekant med skeptiska grannar eller resignerat låtsas som att man är själv i hissen?

Det är vardagsnära, på ett enkelt, men ofta charmigt sätt. Det är dramatik på en liten scen: i tunnelbanevagnen, i lägenheten eller på balkongen. Bildmässigt är det ganska statiska scener, det sker inte några större förändringar av rummet från ruta till ruta. Miljön används alltså inte i så stor grad för att understryka eller bygga upp stämningen. Det är mer genom minspel och kroppshållning som det händer något utöver det som sägs.

Efter att ha läst albumet funderar jag mycket på hur man angriper fördomar med humor? Är det när något överdrivs maximalt, förstoras upp, som den komiska effekten uppstår? Eller är det när man låter olika fördomar kollidera på ett överraskande sätt som det blir roligt?

Tuula verkar göra det hon känner för, om det retar någon så är hon inte den som låter sig plattas till av några dryga kommentarer. Hon har en naivt kaxig framtoning. Samtidigt letar jag efter några serierutor jag vagt minns från DN, som jag minns som lite skarpare, lite mer åt det samhällskritiska hållet – minns jag fel? Det är spännande när det som sker i det lilla återspeglar det som sker i det större och så är det bitvis här.

Och om någon fortfarande funderar på bokens titel: Nu vet ni att ni kan hitta billiga kjolar i Skärholmens centrum.

Similar Posts:

• Tänkvärda smakprov
• Sagolikt brutalt om att ta sin historia i egna händer
• Om den
• Sorg ur barnperspektiv
• Så lunka vi så småningom