Inbäddad i en politisk valspurt helt präglad av maktanspråk, ”realpolitik”, ”ordning och reda” och krav, krav, krav får jag erkänna att jag först blir störd över den glättiga, positiva tonen. Vi lever i den bästa av världar, alla möjligheter står öppna och vad i hela helskotta pratar han om?

Som Bregman själv skriver: i nutiden tycks vi ha betydligt lättare att föreställa oss apokalypsen (med eller utan zombies) än någon som helst positiv utveckling. Ändå har mänskligheten större resurser än någonsin – så varför pratar vi inte om allt vi skulle kunna göra med dem?

Utopia för realister har den närmast överväldigande undertiteln ”Hur medborgarlön, öppna gränser och 15 timmars arbetsvecka kan bli verklighet” – var och en av dessa utopier kunde ju lätt fyllt en egen bok – men Bregman inte bara radar upp kloka argument, siffror och faktiska erfarenheter som stöder idéerna; han lyckas dessutom presentera dem på ett sätt som är rent lustfyllt att läsa. Det handlar till lika delar om hans sätt att uttrycka sig som om att det är så spännande ämnen han tar sig an. Visste du till exempel att den republikanske presidenten Richard Nixon var nära att instifta en basinkomst?

Eller att fattigdom enligt studier orsakar en förlust på 13-14 IQ-poäng? Man blir med andra ord inte fattig för att man är dum, men man blir dum av den stress att försöka leva på marginalerna orsakar. Känns inte sådant som vettiga saker att ha med sig i valrörelsens kravretorik?

Jag vet inte om precis allt Rutger Bregman för fram håller för granskning. Framför allt vet jag inte hur det någonsin skulle gå att genomföra, hur välunderbyggt det än är, eftersom det strider så radikalt mot allt som hålls högt i den nuvarande politiska debatten. Men sådant kan ändra sig, och den här bokens samtidigt vilda och välgrundade diskussioner om vad samhället är, har varit och skulle kunna bli är som ett stridsrop för nytänkande, för fantasi och empati i det politiska samtalet. På en gång en sockerkick och en riktig vitamininjektion.

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• ”Hur mår Rut?”
• Inför valet 2018

Men vad betyder det egentligen att ”skapa jobb”? Borde inte jobb antingen finnas där och behöva göras eller också kan vi hitta på något roligare att göra med vår tid istället? Det låter förstås naivt, men det kan mycket väl vara naivitet som behövs i det här läget – barnet som vågar peka och fråga varför kejsaren är naken.

Nationalekonomen och välfärdsfilosofen John Maynard Keynes förutsade på 1930-talet att hans barnbarn skulle behöva arbeta ungefär tre timmar om dagen (se Christer Sannes Keynes barnbarn). Detta på grund av effektiviseringar av produktionen, en tidsvinst som verkade självklar att ta ut i minskad arbetstid. Det gjorde vi åtminstone delvis, fram till 1970-talet, men sedan dess har effektivitetsökningarna enbart tagits ut i ökade vinster och ökad konsumtion. Vill vi ha det så?

Väldigt många säger nej. Ändå verkar 40-timmarsveckan huggen i sten och den politiska retoriken, nästan alldeles unisont, går ut på att vi måste arbeta mer, inte mindre. Det är vad alla stora politiska satsningar de senaste åren sägs gå ut på (om det verkligen är så kan man kanske diskutera, se dagens recension av Aron Etzlers Reinfeldteffekten), men var finns jobben? Och vad är det som säger att det som avgör människovärde är och bör vara lönearbete?

Den typen av frågor ställs av journalister, aktivister och akademiker i antologin After work. Farväl till arbetslinjen. De korta, ofta lättlästa, någon gång lite snårigare texterna hålls löst samman av arbetskritiken, men behandlar synen på arbete och människa, alternativa lösningar som arbetstidsförkortningar, medborgarlön, friår, olika typer av allmänningar och lokala valutor. Det handlar helt enkelt om att ifrågasätta sakernas tillstånd: Måste vi ha det precis så här?

Vari ligger det rimliga i att delar av befolkningen arbetar ihjäl sig medan andra står utanför? Behövs arbetslöshet – det räknar till exempel både Riksbanken och Konjunkturinstitutet med numera – och varför behandlas i så fall de arbetslösa med sådant förakt och bestraffningsåtgärder? När blev det en självklarhet att skiljelinjen mellan dem som deltar i samhället och dem ”i utanförskap” går vid lönearbete? Skulle vi verkligen sakna alla yrkeskategorier om de försvann och hur många tycker egentligen att det de gör på jobbet ens är vettigt? Fungerade friåret? Vore det möjligt att finansiera något som känns så avlägset som medborgarlön?

Ja, svarar till exempel förläggaren och redaktören Kristian Borg på det sistnämnda. En basinkomst som går att leva på för alla skulle gå att finansiera genom att den ersätter socialbidrag och studiebidrag om man dessutom avskaffade jobbskatteavdraget. Häpp!

Exploderade din hjärna just? Bra. Vi behöver mer av politiskt tänkande som är fantasieggande, utanför ramarna, som vågar ställa de svåra, grundläggande och underliggande frågorna och, ja, ni vet. Som man inte somnar av.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Lön åt alla
• Fantasin till makten!
• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Shop ’til we drop?

John Maynard Keynes. Definitivt ohet.

Lite oförtjänt, kan man ju tycka, med tanke på att keynesianismen hör till den socialdemokratiska välfärdsstatens grundpelare. Och tanken att staten bör lägga sig i, bör göra stora satsningar inte minst för att motverka den nyckfulla marknaden och därmed följande konjunktursvängningar och depressioner, har väl onekligen fått lite av en renässans i spåren av finanskris på finanskris på finanskris.

När Christer Sanne döper sin bok med undertiteln ”En bättre framtid med arbete och välfärd” till Keynes barnbarn ligger det förstås i linje med detta. Keynes menade nämligen att när hans egen samtid löst ”produktionsproblemet”, att producera det vi behöver, så skulle den fortsatta effektivitetsökningen kunna tas ut i minskade arbetstider, ökande fritid och ökande livskvalitet (vilket ju till viss del skedde under större delen av 1900-talet).

Effektiviteten ökade mycket riktigt lavinartat, och Keynes barnbarn – det är ju vi. Så vad hände med den där utlovade livskvaliteten?

Precis som Kate Pickett och Richard Wilkinson, vars Jämlikhetsanden kom på svenska förra året, menar Sanne att tillväxt nog är bra för ett samhälle – till en viss gräns. En gräns som i västvärlden är nådd för ett bra tag sedan. Därefter innebär tillväxt mest problem, både för miljön och för välfärdssamhället. Det har att göra med ”tjänstedilemmat”: eftersom den tjänsteintensiva välfärden – vård, skola, omsorg, till exempel – inte alls går att effektivisera i lika stor utsträckning som varuproduktionen, kommer vi i en tillväxtekonomi att ständigt få mindre välfärd (och mer miljöförstöring) för pengarna. Därför är dagens politikers mantran om att vi måste arbeta och konsumera mera helt enkelt urbota korkade.

Keynes barnbarn är på en gång debattbok och en slags lärobok – det vore en utmärkt grundbok för en samhällstillvänd studiecirkel, om nu sådana finns nuförtiden – med översiktliga kapitel, faktarutor och illustrationer om välfärd, konsumtion, miljö, ekonomi, lycka, global rättvisa och konkreta lösningsförslag. Det är ett oerhört ambitiöst försök att skriva en grundbok om hur samhället ser ut och hur det skulle kunna se ut.

Att skriva en perfekt sådan bok är förstås omöjligt, men det är fantastiskt fint och inspirerande att någon vågar försöka. Vi måste aspirera på någon sorts helhetsförståelse om vi ska kunna lösa de typer av problem som vi står inför, med miljöförstöring och med ökade ekonomiska och sociala klyftor. Och om lösningen kan ligga i att dela på det arbete som måste göras, i mer fritid och mer omsorg, mer kultur och mer mänsklig samvaro – ja, det låter ju faktiskt dessutom oerhört trevligt.

Keynes trodde att hans barnbarn skulle behöva arbeta kanske bara tre timmar om dagen. Sedan dess har vi förstås höjt ribban en del för vad vi ”verkligen behöver” i materiell väg. Sanne går betydligt mer försiktigt fram och skissar i första hand på något i stil med en 30-timmarsvecka, men det är heller inte exakta siffror som är det viktiga. Det är sättet att tänka som fullkomligt kommit bort i dagens politiska idévärld, grundläggande diskussioner om arbete och rättvisa och livskvalitet som motats ut från agendan, trots att en majoritet av de arbetande fortfarande säger sig vilja prioritera arbetstidförkortningar framför löneökningar.

Keynes barnbarn är ett försök att vidga den politiska agendan igen, och jag kan bara hoppas – och här försöka bidra en smula till – att det lyckas. Politiken är i stort behov av nytänkande, och ska vi hämta inspiration från 1930-talet så känns det här som ett betydligt mer attraktivt försök än andra som är i svang i svensk politik just nu.

Göran Greider är inne på liknande tankegångar i Det måste finnas en väg ut ur det här samhället – att dagens kriser (ekonomiska och klimatmässiga) skulle kunna leda till något riktigt positivt. Så nog skulle finanskriserna faktiskt kunna bli något av John Maynard Keynes Pulp Fiction?

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Kriser som kan leda framåt?
• Shop ’til we drop?