I Oksa Pollock – De vilsnas skog försöker Oksa och hennes familj gå vidare sen förrädaren Orthon McGraw (OBS, här avslöjar jag slutet i första boken) sugs ner i ett svart hål skapat av Abakum, vän till Oksas farmor. Sen det hände har Oksas klasskompis Zoé bott hos dem. Zoé som i den första boken på order av Orthon överlämnar en giftig tvål som gör Oksas mamma sjuk, en sjukdom som hon inte har återhämtat sig från i den här boken.

Jag tycker att författarna har gjort det onödigt krångligt med familjeförhållandena. Orthon presenteras i den första boken som Zoés pappa. Här avslöjas det efter lite för lång tid att han i själva verket är hennes farmors bror, detta för att han med hjälp av magi har föryngrat sitt utseende, först långt efter att hon avslöjar att Reminiscens, tvillingsyster till Orthon är hennes farmor. Länge känner jag mig förvirrad och undrar hur det egentligen ligger till. Den här twisten känns onödig särskilt som det blir ännu krångligare senare när fler hemliga familjeförhållanden avslöjas.

Den första boken tyckte jag var alldeles för seg i starten. I den här boken tycker jag istället att författarna har alldeles för bråttom. Läsaren får en kort summering av den första boken (det är bra att fräscha upp minnet) sen kastas man snabbt in i händelseförloppet.

Gus, Oksas bästa kompis blir av misstag intavlerad i en tavla som hänger i NO-salen på deras skola. Intavlering är ett straff som används för de som begår brott i Edefia. Man fängslas i tavlan och tvingas här möta utmaningar skräddarsydda för en själv. Tavlan har hängts upp där av Orthon när han fortfarande jobbade som lärare på skolan och håller redan hans tvillingsyster Reminiscens fången. I själva verket skulle han själv intavleras men klarade sig undan genom att lura in sin syster. Nu lockas Gus av misstag in för att rädda henne och den enda som kan rädda de båda är Oksa. Tillsammans med några av de andra Utjagade (dvs. före detta Edefia-invånare) hoppar hon in i tavlan för att där klara av de utmaningar som är menade för Orthon.

Det är spännande och det är verkligen inte helt självklart att den lilla gruppen ska ta sig ut ur tavlan med lätthet. Det finns ingen hejd på utmaningarna och jag kan under läsningen längta efter att få stanna upp ibland.

Språket känns lite tjatigt men visst skrattar jag ibland, särskilt åt de små figurerna som följde med de Utjagade från Edefia. Jag tycker dock att författarna kan lätta upp de högtravande dialogerna lite.

Det är något som hela tiden stör mig under läsningen. Det är det ständiga beroendet av de vuxna. Oksa och hennes vänner gör i stort sett ingenting självständigt och på egen hand. Lite väl tråkigt är det.

Ann Plichota och Cendrine Wolf hade kunnat skriva en bättre uppföljare till debuten men det bäddar åtminstone gott för nästkommande bok som kommer på svenska. Slutet på Oksa Pollock – De vilsnas skog är riktigt spännande!

Similar Posts:

• Oksa Pollock, en ny Harry Potter?
• Vecka 32 på dagensbok.com: Sommarlovsläsning
• Oemotståndlig magi i Rowlings fotspår
• En illustrerad dos magi
• En mörkare och mognare Harry

Jag har läst en riktig sommarlovsskildring från platsen där jag har tillbringat min semester i år, Fårö. Jesper Tillberg har skrivit De svarta svanarnas natt, en riktigt läskig spökhistoria som kräver en ljus sommarnatt att utspela sig i, annars hade det blivit för läskigt!

På fredag kommer det att handla om fantasy! Sofia har bland annat läst del två i serien om De utvalda, Monstrets dotter av Kristin Cashore (första delen kan ni läsa om här). Det är en fantasyroman med relationerna i fokus, som handlar om Flamma som med sina krafter kan läsa människor och djurs sinnen och påverka deras handlingar. Dessutom skriver Camilla om andra delen i serien om Oksa Pollock – Den vilsnas skog, som vänder sig till åldersgruppen 9-12 år (läs om första delen här). Författarparet Anne Plichota och Cendrine Wolf lyckas inte lika bra som med den första boken, men bäddar gott för uppföljaren.

Även barn som inte har börjat skolan, och därmed inte har något sommarlov, behöver såklart böcker att läsa. Därför har vi vigt lördagen åt bilderböcker. Det blir vackra illustrationer av Charlotte Gastaut i en nyåtgåva av H C Andersens Tummelisa, Carin Wirséns och Stina Wirséns bedårande och finurliga Full cirkus på sockerbullen och den Tjeckiska barnboksfiguren Den lilla Mullvaden, och mycket mer!

Så tipsa nu alla sommarlovslediga barn- och ungdomar om var de hittar den bästa sommarlovsläsningen!

Similar Posts:

• Blek ”kopia”
• Oksa Pollock, en ny Harry Potter?
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Man får bara vara med om man börjar på A
• Söt men inte riktigt rätt

Boken inleds väldigt spännande. ”Ett gossebarn skulle ha uteslutit varje möjlighet. Det allra minsta hopp skulle ha flugit sin kos…” Redan med de första meningarna förstår vi att här lurar ett spännande äventyr. Vad är det för hopp som väcks?

När Oksa är 14 år flyttar hon tillsammans med sin familj från Paris till London där pappan ska öppna en restaurang. Med till London flyttar också hennes farmor Dragomira och bästa vännen Gus tillsammans med hans familj. Hon är en helt vanlig tjej, med en något märklig familj, tills en dag. Hon märker plötsligt hur hon plötsligt kan flytta saker med bara viljan, orsaka oväder med hjälp av sin ilska, knocka skolans vandal utan att röra honom och sväva fritt över marken. När ett mystisk märke format som en stjärna uppenbarar sig runt hennes navel avslöjas en stor hemlighet om Oksa Pollock och hennes familj. För länge sen flydde hennes farmor från det förtrollade landet Edefia som finns gömt någonstans på jorden när onda revolutionärer tog över landet. Oksa är den nya härskarinnan över landet, den utvalda. Bara hon kan hjälpa de som nu lever i exil på jorden, kallade de utjagade, tillbaka och utmana de revolutionärer som tog makten när hennes farmor flydde. Oksa börjar därför snart sin träning för att utveckla sina trollkonster.

Tyvärr tar det lång tid innan historien drar igång på allvar, innan familjen Pollocks hemlighet avslöjas. Visserligen är boken roligt skriven men den innehåller många transportsträckor som gör att jag tappar orken och tycker att den kunde ha kortats ner rejält.

Anne Plichota och Cendrine Wolf bjuder trots det på många skratt. Mest skratt åstadkommer alla de lustiga figurer som Oksas farmor Dragomira gömmer på vinden, som även de följde med på flykten från Edefia. Vissa av de små figurerna har ett alldeles särskilt använda språket på som i sig är lustigt. I boken händer alla möjliga konstiga saker, som att en getorix och en lilltosse får sväva i luften, alltså voltikalera. Det finns ingen hejd på tokigheterna.

- Hyser ni önskan om ett samarbete med min kropp, unga Härskarinna? frågade lilltossen. Min vilja samtycker helt!
Oksa tvekade. Men inför hans bedjande blick kunde hon inte säga nej. Strax efteråt befann sig lilltossen svävande i luften, i färd med att snurra runt Gus som skrattade så att han grät.
- Min lätthet! Min lätthet! utropade den lilla varelsen.

Hela språket präglas av den här formellt lustiga tonen och som sagt, roligt är det här ändå. Jag är säker på att serien om Oksa Pollock kommer att slukas av många unga bokmalar.

Det franska förlaget har skrivit ett kontrakt på fem böcker med författarna. Dessutom planerar man att spela in en film nästa år. Jag längtar och anar en ny framgångssaga alá Harry Potter!

Similar Posts:

• Blek ”kopia”
• Vecka 32 på dagensbok.com: Sommarlovsläsning
• Ojämn fantasy med Stockholmsförankring
• Spänning som tar slut
• Magi och stenhovsdjur