Sergej är 49 år och förtidspensionerad från sitt yrke som gruvinspektör. Egentligen är han inte så bekymrad över sin diagnos, stendammslungan: ”folk hostade, helt enkelt – det var inget man gick runt och tänkte på”. Däremot har han sällan kontanter eftersom postens levererade avier med pensionsutbetalningar är ett minne blott. De få livsmedel han får tag på kan han lyckligtvis betala med honung, eftersom han är biodlare.

I bokens första halva är livet nästintill stillastående. Vintern är grå och aktiviteterna är präglade av att hålla värmen i det strömlösa huset. Därtill vill han helst undvika Pasja, den andra av byns kvarvarande invånare. Sergejs antipati mot honom uppstod redan i de tidiga skolåren då han utsattes för tjuvnyp och snikig ovilja att samarbeta inför skolproven. När artillerielden ute på fältet intill den övergivna byn nu ljuder för tredje året i rad, börjar de två männen ändå utveckla någon sorts fördragsamhet med varandra. De delar på te, cigarretter och vodka för att tina upp sina kroppar.

När Sergej är ensam fylls han av tankar på exfrun som lämnade honom långt innan byn hamnade mellan de proryska separatisternas och ukrainska försvararnas granater. Tankarna rymmer både ömhet och lite självrannsakan.

I andra halvan av boken kommer våren med sin värme, som väcker upp bina. Sergej bestämmer sig för att ta med alla sex bikuporna till odlingsmarkerna längre västerut i Ukraina, där bina kan flyga utan att irriteras av soldaters eldgivning. Han tältar invid sina tillfälligt parkerade bikupor och bekantar sig med omgivningar där färgerna blossar i takt med fruktträdens blomning. Han bekantar sig med en kvinna som bjuder honom hem till sig över ljuvligt välsmakande borsjtj. Resan består av några fler landningar med bikuporna som innebär att idyllens scener avbryts med hotfulla veteransoldater eller poliser. En del myndighetsbyråkrater som Sergej kommer i kontakt med påminner om verklighetens diton. Jag kan absolut känna med honom i hans lättnad när krångligheterna klarats av men förtvivlar desto mer över hur en tatarfamilj utsätts för oskyldiga anklagelser.

I romanen anas paralleller mellan bins och människors liv. Den synligaste är väl att livet under vinterhalvåret är nedkylt och att sommarhalvåret erbjuder sinnligheter bortom alla gränser. En annan likhet av det positiva slaget är Kurkovs gestaltning av hur människor liksom bin kan fördela arbetsuppgifter och hitta lösningar som gör att alla kan känna sig som vinnare. Som kontrast finns också en negativ likhet, nämligen att i en del samhällen agerar både människor och bin fientligt mot främlingar.

Kurkovs berättelse har inte byggts upp kring konflikten mellan de vapenförsedda parterna i sig. Läsaren får i stället komma nära en helt opolitisk huvudperson. Sergej levandegörs med saktmodiga tankar som ackompanjeras med friska och praktiskt inriktade handlingar. Han strävar efter att behålla sin vänlighet och hjälpsamhet trots att politiken och striderna drabbat honom och dem han möter synnerligen hårt. Kanske är detta den viktigaste politiska handlingen, nämligen att inte låta sitt liv smittas av påverkanspropaganda av något slag? En vilja att ta sig runt eventuella minor på vägarna är en drivkraft också det. Och i Sergejs fall är det varma skenet från ett tänt bivaxljus mer värdefullt än en granat.

Similar Posts:

• Mittemellan
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Uppror är nostalgi
• Kampen om Ukrainas framtid
• Fulla unga män

Ukraina lider av utbredd korruption (den svarta marknaden uppskattas stå för hälften av landets BNP) och detta verkar vara vad den ukrainske författaren Andrej Kurkov vill skildra, inlindat i en stillsam melankoli över liv & död. I bokens Kiev rivaliserar alltså två gangsterklaner och den nekrologförfattande huvudpersonens verk visar sig ha ett samband – nära eller avlägset – med huruvida folk tas av daga i korruptionens namn. I övrigt mycket mystik: "Så fort du får veta någonting betyder det att det inte längre finns något behov av ditt arbete, eller av ditt liv heller för den delen", säger chefredaktören.

Men mer än en samhällskritisk och existentiell thriller är Döden och pingvinen 300 sidor vardagstillstånd och leda. Den tysta, "finstämda" relationen mellan Viktor och hans pingvin passerar obemärkt. Än mer relationen till barnpasserskan, för att inte tala om alla övriga suddiga halvstatister som befolkar berättelsen. "Tragikomisk satir", annonseras det på baksidetexten. Nja. Detta är ju varken tragiskt eller komiskt. Bara jobbigt mittemellan.

Similar Posts:

• Vinnaren tänder ett bivaxljus
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Fulla unga män
• Uppror är nostalgi
• Historien skrivs av revisorer