Nu är Johansson tillbaka med ännu en intressant och modig bok som den här gången har ett sammanhållande tema. Den heter Göra ont och handlar om litteratur och ondska. Eller rättare sagt: om litteratur och godhet och ondska. För förutsättningen, skriver Johansson, för att en bok ska kunna vara god är att den härbärgerar ondskan. Gör ett litet test, föreslår han. Försök nämna en roman som inte kan beskrivas som en kamp mellan gott och ont? Nej, trodde väl inte det: det är nästintill omöjligt. Problemet är att det ligger i själva berättandet. Kampen mellan gott och ont är så att säga inristad i vårat sätt att strukturera världen, att inordna tillvaron och göra den meningsfull.

Intressant? Jo, förvisso. Men också ganska självklart. Detta är ju en iakttagelse man knappast behöver vara litteraturvetare för att göra. Men, jag ska inte vara orättvis, detta är ju bara upptakten till boken som utlovar essäer om allt möjligt. Bland annat om Saddam Hussein som författare, om Josef Fritzls källare och om Leif Silberskys hänvisningar till Dagerman under Ekelundrättegången. Spännande? Ja, i alla fall på pappret.

För tyvärr håller inte Göra ont vad den lovar. Det underliggande löfte jag uppfattade i bokens inledning – om hur texten bortom gott och ont skulle kunna skrivas – infrias nämligen aldrig. Istället trasslar Johansson in sig i mera allmänna resonemang om Kants förhållande till moralen (ett trassligt ämne i sig), om Baudrillards och Adornos upplysningskritik och om hur bilden av ondska ändrats efter elfte september. Slutligen brakar Göra ont samman under sin egen tyngd. Istället för en essäsamling förvandlas den till en hög av essäer, lagda på varandra. Det är synd.

För jag har svårt att tänka mig en bättre författare än Johansson till att skriva om ett sådant här ämne. Johansson har den där förmågan att vrida på perspektivet och verkligen överraska läsaren. Dessutom är han ihärdig som få. Så sitter jag och tänker och kommer plötsligt på att det måste vara formen det är fel på. Göra ont består av ett antal korta essäer som på ett Nietzscheanskt vis kretsar runt sitt ämne och gör språkliga poänger snarare än vetenskapliga. Kanske hade boken tjänat på att vara mera sammanhängande och att i högre grad driva resonemang än göra iakttagelser. Men då hade det såklart blivit en helt annan bok.

Similar Posts:

• Ut ur det reaktiva
• Ondskan är ständigt aktuell
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Problem med sanningen
• Vikten av att bekämpa ondskan

Med det inte sagt att de inte har åsikter. Det är verkligen inte fråga om några "alla sätt är bra, man får välja själv"-slutsatser, tvärtom döms stora delar av litteraturvetenskap och litteratur som den ser ut idag ut. Johansson menar att litteraturen borde kunna vara något annat än det den ofta är, att den inneboende kraften i den stelnar när den inordnas i den kontext som samhälle och forskning utgör. Litteratur behöver inte bara skildra sin omgivning och reagera på omvärlden, den kan själv agera och vara en egen kraft. Och litteraturvetenskap (humaniora överhuvudtaget) kan peka mot något tidigare osett, men måste då röra sig ifrån instängdheten i universitetens syn på användning av etablerade metoder som viktigare än det originella, kanske utflippade anslaget.

Det stora flertalet essäer har ovanstående slutsatser gemensamt: de vill pröva att se på ett annat sätt på så olika företeelser som litterär stil och USA:s politik, och grundar det i tankar som alla cirklar kring konsensus och möjligheten att komma ur den. När det gäller USA-hatet menar Johansson att det blinda hatet är det enda sättet som finns kvar att vara kritisk mot stormakten på, eftersom verkligheten är så amerikaniserad att varje sansad invändning ligger inom en värld och i ett språk konstruerad utifrån USA som norm. På ett liknande sätt resonerar han i en intressant essä om yttrandefrihet: han pekar på det faktum att yttrandefriheten ses som så helig att den inte går att kritisera (vilket kanske inte heller är önskvärt) vilket innebär att så fort något associeras med yttrandefrihet, och försvaras på dess grunder, så går inte heller den företeelsen att kritisera. Exempelvis de danska Muhammedbilderna. Genom att förbinda den grundläggande och okritiserbara yttrandefriheten med andra, kanske i grunden tveksamma händelser eller projekt, så svär man sig fri från kritik.

Många av essäerna använder sig av den franske filosofen Gilles Deleuze tankar. Att på något sätt komma ur det invanda, säkra, eller med Deleuzes term territorialiserade, är centralt. Essäerna inleds ofta enkelt, med konkreta exempel, gärna ur Johanssons eget liv eller forskning, och kompliceras sedan alltmer för att sluta i applicering av Deleuze, och ibland hans samarbetspartner Felix Guattaris filosofi. Då blir det ofta väldigt snårigt. Johansson erkänner själv i en essä att han inte är säker på om han alls har förstått Deleuze. Baserat på de citat som finns i Nonfiction kan man knappast klandra honom. Hade man någon ordning på egna åsikter i frågan blir de garanterat bortsnurrade av filosofcitaten.

Men ju fler essäer man läser desto klarare blir ändå grundtankarna. Och egentligen gör det inte så mycket att allt inte står klart efter färdig läsning av essän, det ligger så att säga i dess natur. Dock är det skönt att inte alla texter är lika nördiga. Bokens fyra första texter är litteraturanknutna och relativt teoretiska, men längre fram vidgas perspektivet och här finns till exempel en intressant essä kring autencitet och och konstgjordhet som handlar om inspelningen av Mel Gibsons film The passion of the Christ och en skildring av en massaker i Peru som inte är det minsta teoretisk, bara fundersam. Och Johansson skriver hela tiden mycket väl. Inte ens när han försöker slarva i den sista essän om slarv (ja, ni gissade rätt, ett försök att slarvskriva sig ur konsensus) lyckas han dölja sitt fantastiska handlag med språket. Det är för det mesta mycket givande att läsa Nonfiction. Även om man någon gång skulle önska sig någon annan teoretiker än Deleuze som bollplank. Om inte annat är ju just det flitiga användandet av denne lärofader ett bevis på svårigheten att skriva kontextfritt.

Similar Posts:

• Fel form
• I överkant avancerad kunskapsteori
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• Frukta isfläcken och bananskalet
• Börjar vi lyssna nu?

I mitten av maj tog diskussionen ny fart i och med Jesper Högströms debattinlägg i Expressen. Sedan har diskussionen förts i flera tidningar parallellt:

———-

Therese Bohman i Aftonbladet 17/4:
Söndra & härska

Lars Mikael Raatamaa i Aftonbladet 19/4:
Normer är till för att brytas

Therese Bohman i Aftonbladet 20/4:
Mer hur än vad

Hanna Hallgren i Aftonbladet 25/4:
(Sk)riv – för en ny värld

Johan Lundberg i Aftonbladet 28/4:
Alla har fel

Hanna Hallgren i Aftonbladet 2/5:
Gå nya världar till mötes

Viktor Johansson i Aftonbladet 3/5:
Andra normer – nytt att gilla

———-

Jesper Högström i Expressen 18/5:
Epik i kistan

Johan Lundberg i Expressen 22/5:
Poesi?

Mikael van Reis i GP 24/5:
Kritik utan substans

Jenny Högström i HD 24/5:
Svenskt poesikotteri?

Malte Persson i Expressen 24/5:
Onödigt ensidig indignation

Anna Hallberg i DN 25/5:
Litterär konspirationsteori

Ulrika Kärnborg i DN 25/5:
Romanen ligger illa till

Daniel Sandström i Sydsvenskan 25/5:
Kvack!

Jenny Tunedal i Aftonbladet 25/5:
Vad ska poesin göra då?

Lars Mikael Raatamaa i Aftonbladet 25/5:
En litterär explosion

Krister Gustavsson i Expressen 25/5:
Från källarhålet

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 27/5:
Modernismens förbannelser

Anders Johansson i Expressen 28/5:
Drömmen om en debatt

Johan Lundberg i DN 29/5:
En maktfråga

Daniel Sjölin i DN 30/5:
För lite lek i litteraturen

Jenny Högström i HD 30/5:
Svenskt poesikotteri II

Henrik Petersen i Expressen 30/5:
Kritikerkris i klimatfrågan

Pelle Andersson i Aftonbladet 30/5:
Vad det egentligen handlar om

Sigge Eklund i Expressen 30/5:
Roman ur tiden

Johan Lundberg i Expressen 31/5:
Poesins diktatur

Ingrid P Bosseldal i GP 31/5:
Falska motsatspar

Anne Swärd i Sydsvenskan 31/5:
Litteratur behöver både själ och skäl

Aase Berg och Maria Küchen recenserar två böcker i ljuset av litteraturdebatten i Expressen 1/6:
Debuter i debatten

Johan Lundberg i Aftonbladet 1/6:
Likriktat

Magnus Eriksson i SvD 1/6:
Litteraturdebatten förs utan insatser

Therese Bohman i Aftonbladet 4/6:
Bättre kan det inte bli?

Göran Greider i Aftonbladet 4/6: Nu är jag trött på tjatet!

Carl Forsberg i DN 5/6:
Vi bestiger elfensbenstornet

Malte Persson i Expressen 5/6:
Ergo sum

Jesper Högström i Expressen 5/6:
Mot posörerna

Rabbe Kurtén i Aftonbladet 8/6:
Litteraturdebatt – PS 1

Crister Enander i Aftonbladet 8/6:
Litteraturdebatt – PS 2

Stefan Eklund i Borås Tidning 9/6:
Visst lever den unga litteraturen!

Mohamed Omar i UNT 12/6:
Värstingar i litteraturdebatten

Andreas Jakobsson i UNT 13/6:
Omar missar en viktig aspekt i debatten

Elin Cullhed i UNT 13/6:
Med sommaren kom poesidebatten

Gun Powder i Aftonbladet 14/6:
Dikt om litteraturdebatt

Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet 14/6:
Tjatet har bara börjat

Alexandra Kronqvist i Aftonbladet 14/6:
Ännu har romanen inte funnit sig själv

———-

SAKNAR DU NÅGOT INLÄGG I DEBATTEN?
Mejla tips till redaktionen!

Similar Posts:

• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Extra allt!
• Manifest för 2010-talet
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen